Vårföräldrar 2015 #4

[Olina]

@1887 Beklagar!


@Tassetass Vad söt hon är

 

[Rhinos]

Grattis @Sinus! Läser också gärna förlossningsberättelse .

@Tassetass Vilken going! Och nestet var ju jättefint. Kul att det kommer till användning.

 

[FengurLaugar]

Jag är ju förkyld och äldsta dottern har varit förkyld i flera veckor. Nu tror jag mini också börjar bli förkyld eller så inbillar jag mig. Tycker hon snörvlat och småhostat en del i natt. Hon har sovit ändå men jag vaknar ju så fort hon rör sig Får väl se hur det utvecklas. Hovslagaren kommer om 40 min så vi ska snart klä på oss och gå ut i regnet. Tror lillfröken kommer sova gott nerbäddad i vagnen medan jag håller i hästar

 

[Tassetass]

Grattis @Sinus! Läser också gärna förlossningsberättelse .

@Tassetass Vilken going! Och nestet var ju jättefint. Kul att det kommer till användning.

Det är toppenbra att ha! Vi kan dock inte ha det så där ihopdraget och mysigt, L blir skitförbannad om hon inte har fritt spelrum så hon kan sparka med fötterna.

 

[1887]

Tack för era ord! Begravningen är nu bokad till 18e juni. Bebis kommer allra senast 14e juni (igångsättning om man går över med två veckor) men jag hoppas verkligen att han väljer att komma tidigare för jag vill inte missa begravningen. Men jag vet inte hur man mår 4 dagar efter en förlossning.

Grattis @Sinus!!

 

[Girasol]

Beklagar @1887 tyvärr vet jag alldeles för väl vad du går igenom. Är mitt uppe i eländet själv.
Prata med din bm och berätta läget och frågar om det finns möjlighet till igångsättning då du är fullgången pga rådande omständigheter. Ibland kan de förvåna inom vården.

 

[Lo_]

Hen kommer säkert i god tid @1887 , och annars hade iaf jag kunnat gå på begravning fyra dagar efter min förlossning. Det kluriga hade varit att lösa matningen av bebis under tiden men i början åt iaf min mer sällan. Annars finns ju pump och ersättning. Kram till dig!

 

[Lo_]

BVC-besök idag och nu har vi ingen minibebis längre, gått från 3610 g till 4255 g på två veckor. På längden hade hon vuxit 3 cm till ståtliga 54 cm. Snart kanske stl 56 passar..?

 

[Girasol]

Liten dotter blir 4 månader idag... Tiden har gått fort trots att livet varit så tungrott och elakt.

Himla härligt morgonhumör. Drar nu stl 62 (äntligen) och tyckte att livets första smakportion med gröt var en dunderhit idag.

 

[Lime]

Den 14:e maj kom äntligen vår lilla tjej! Det blev en racerförlossning på 3,5 timmar från vattenavgång till att hon var ute. Skriver förlossningsberättelse nedan (men förstår inte hur jag ska göra för att ha den som spoiler?)

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg sedan med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig i vågrätt läge. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och valde att lägga mig ned på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som första gången sa åt honom att klocka värkarna. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då". Då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum, kände huvudet precis innanför och gav ifrån mig primitiva vrål för att kämpa emot impulsen att krysta. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades springa ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!".
Sambons syster har efteråt sagt att man statistiskt sett inte föder barn i ambulansen, men det var ruskigt nära i mitt fall...

Trots att det gick brutalt snabbt kände jag mig helt lugn under hela förloppet och fann mig i att det kanske skulle bli förlossning på köksgolvet med sambons assistans. Är glad över att jag tränat profylaxandning och avslappning under graviditeten eftersom det var den enda smärtlindring jag hade tillgång till. Blev erbjuden lustgas på väg in, men det hjälpte inte ett dugg.

Det tråkiga i historien är att jag fick två mindre bristningar där den förlösande barnmorskan tabbade sig rejält när han sydde. Kände att det var något som "hängde ned" när jag duschade efter förlossningen och ifrågasatte om det skulle vara så? Undersköterskan svarande jakande och barnmorskan sa att "det läker fint, förhoppningsvis". Det var inte svaret jag ville ha, så bad annan personal kika på bristningen dagen efter. Den barnmorskan svarade att det skulle läka fint till efterkontrollen, dock dröjde det inte mer än 10 minuter innan hon kom tillbaka väldigt ångerfull och erkände att hon inte varit ärlig mot mig och att det inte alls såg fint ut. Hon hade redan varit i kontakt med läkare som sagt att det gick att åtgärda inom 24 timmar från förlossningen. Vid den tidpunkten hade det gått 22 timmar och det ingreppet kommer att kräva lite bearbetning eftersom det blev en smärtsam upplevelse trots bedövning. Känner mig bitter över att det inte blev ordentligt gjort från början, men är glad över att jag stod på mig och inte accepterade att det förhoppningsvis skulle läka fint!
Det kändes bra efter läkaren sytt och det märktes att han inte slarvade. Igår när vi tog pku-provet tog den barnmorskan sig en titt och konstaterade att det läkte fint och att det inte ska bli några problem i framtiden

Signe är givetvis det vackraste och finaste vi någonsin har sett och hela familjen är helfrälst

 

[Lo_]

Den 14:e maj kom äntligen vår lilla tjej! Det blev en racerförlossning på 3,5 timmar från vattenavgång till att hon var ute. Skriver förlossningsberättelse nedan (men förstår inte hur jag ska göra för att ha den som spoiler?)

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg sedan med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig i vågrätt läge. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och valde att lägga mig ned på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som första gången sa åt honom att klocka värkarna. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då". Då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum, kände huvudet precis innanför och gav ifrån mig primitiva vrål för att kämpa emot impulsen att krysta. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades springa ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!".
Sambons syster har efteråt sagt att man statistiskt sett inte föder barn i ambulansen, men det var ruskigt nära i mitt fall...

Trots att det gick brutalt snabbt kände jag mig helt lugn under hela förloppet och fann mig i att det kanske skulle bli förlossning på köksgolvet med sambons assistans. Är glad över att jag tränat profylaxandning och avslappning under graviditeten eftersom det var den enda smärtlindring jag hade tillgång till. Blev erbjuden lustgas på väg in, men det hjälpte inte ett dugg.

Det tråkiga i historien är att jag fick två mindre bristningar där den förlösande barnmorskan tabbade sig rejält när han sydde. Kände att det var något som "hängde ned" när jag duschade efter förlossningen och ifrågasatte om det skulle vara så? Undersköterskan svarande jakande och barnmorskan sa att "det läker fint, förhoppningsvis". Det var inte svaret jag ville ha, så bad annan personal kika på bristningen dagen efter. Den barnmorskan svarade att det skulle läka fint till efterkontrollen, dock dröjde det inte mer än 10 minuter innan hon kom tillbaka väldigt ångerfull och erkände att hon inte varit ärlig mot mig och att det inte alls såg fint ut. Hon hade redan varit i kontakt med läkare som sagt att det gick att åtgärda inom 24 timmar från förlossningen. Vid den tidpunkten hade det gått 22 timmar och det ingreppet kommer att kräva lite bearbetning eftersom det blev en smärtsam upplevelse trots bedövning. Känner mig bitter över att det inte blev ordentligt gjort från början, men är glad över att jag stod på mig och inte accepterade att det förhoppningsvis skulle läka fint!
Det kändes bra efter läkaren sytt och det märktes att han inte slarvade. Igår när vi tog pku-provet tog den barnmorskan sig en titt och konstaterade att det läkte fint och att det inte ska bli några problem i framtiden

Signe är givetvis det vackraste och finaste vi någonsin har sett och hela familjen är helfrälst

Shit vilken grej! Imponerande att du behöll lugnet. Det första jag sa efter min förlossning var "aldrig mer" men naturen har såklart gjort sitt och nu är jag inte alls lika bestämd på den punkten längre . Grattis till Signe, superfint namn!

 

[Olina]

Den 14:e maj kom äntligen vår lilla tjej! Det blev en racerförlossning på 3,5 timmar från vattenavgång till att hon var ute. Skriver förlossningsberättelse nedan (men förstår inte hur jag ska göra för att ha den som spoiler?)

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg sedan med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig i vågrätt läge. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och valde att lägga mig ned på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som första gången sa åt honom att klocka värkarna. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då". Då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum, kände huvudet precis innanför och gav ifrån mig primitiva vrål för att kämpa emot impulsen att krysta. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades springa ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!".
Sambons syster har efteråt sagt att man statistiskt sett inte föder barn i ambulansen, men det var ruskigt nära i mitt fall...

Trots att det gick brutalt snabbt kände jag mig helt lugn under hela förloppet och fann mig i att det kanske skulle bli förlossning på köksgolvet med sambons assistans. Är glad över att jag tränat profylaxandning och avslappning under graviditeten eftersom det var den enda smärtlindring jag hade tillgång till. Blev erbjuden lustgas på väg in, men det hjälpte inte ett dugg.

Det tråkiga i historien är att jag fick två mindre bristningar där den förlösande barnmorskan tabbade sig rejält när han sydde. Kände att det var något som "hängde ned" när jag duschade efter förlossningen och ifrågasatte om det skulle vara så? Undersköterskan svarande jakande och barnmorskan sa att "det läker fint, förhoppningsvis". Det var inte svaret jag ville ha, så bad annan personal kika på bristningen dagen efter. Den barnmorskan svarade att det skulle läka fint till efterkontrollen, dock dröjde det inte mer än 10 minuter innan hon kom tillbaka väldigt ångerfull och erkände att hon inte varit ärlig mot mig och att det inte alls såg fint ut. Hon hade redan varit i kontakt med läkare som sagt att det gick att åtgärda inom 24 timmar från förlossningen. Vid den tidpunkten hade det gått 22 timmar och det ingreppet kommer att kräva lite bearbetning eftersom det blev en smärtsam upplevelse trots bedövning. Känner mig bitter över att det inte blev ordentligt gjort från början, men är glad över att jag stod på mig och inte accepterade att det förhoppningsvis skulle läka fint!
Det kändes bra efter läkaren sytt och det märktes att han inte slarvade. Igår när vi tog pku-provet tog den barnmorskan sig en titt och konstaterade att det läkte fint och att det inte ska bli några problem i framtiden

Signe är givetvis det vackraste och finaste vi någonsin har sett och hela familjen är helfrälst

Grattis!

 

[FengurLaugar]

Den 14:e maj kom äntligen vår lilla tjej! Det blev en racerförlossning på 3,5 timmar från vattenavgång till att hon var ute. Skriver förlossningsberättelse nedan (men förstår inte hur jag ska göra för att ha den som spoiler?)

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg sedan med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig i vågrätt läge. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och valde att lägga mig ned på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som första gången sa åt honom att klocka värkarna. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då". Då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum, kände huvudet precis innanför och gav ifrån mig primitiva vrål för att kämpa emot impulsen att krysta. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades springa ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!".
Sambons syster har efteråt sagt att man statistiskt sett inte föder barn i ambulansen, men det var ruskigt nära i mitt fall...

Trots att det gick brutalt snabbt kände jag mig helt lugn under hela förloppet och fann mig i att det kanske skulle bli förlossning på köksgolvet med sambons assistans. Är glad över att jag tränat profylaxandning och avslappning under graviditeten eftersom det var den enda smärtlindring jag hade tillgång till. Blev erbjuden lustgas på väg in, men det hjälpte inte ett dugg.

Det tråkiga i historien är att jag fick två mindre bristningar där den förlösande barnmorskan tabbade sig rejält när han sydde. Kände att det var något som "hängde ned" när jag duschade efter förlossningen och ifrågasatte om det skulle vara så? Undersköterskan svarande jakande och barnmorskan sa att "det läker fint, förhoppningsvis". Det var inte svaret jag ville ha, så bad annan personal kika på bristningen dagen efter. Den barnmorskan svarade att det skulle läka fint till efterkontrollen, dock dröjde det inte mer än 10 minuter innan hon kom tillbaka väldigt ångerfull och erkände att hon inte varit ärlig mot mig och att det inte alls såg fint ut. Hon hade redan varit i kontakt med läkare som sagt att det gick att åtgärda inom 24 timmar från förlossningen. Vid den tidpunkten hade det gått 22 timmar och det ingreppet kommer att kräva lite bearbetning eftersom det blev en smärtsam upplevelse trots bedövning. Känner mig bitter över att det inte blev ordentligt gjort från början, men är glad över att jag stod på mig och inte accepterade att det förhoppningsvis skulle läka fint!
Det kändes bra efter läkaren sytt och det märktes att han inte slarvade. Igår när vi tog pku-provet tog den barnmorskan sig en titt och konstaterade att det läkte fint och att det inte ska bli några problem i framtiden

Signe är givetvis det vackraste och finaste vi någonsin har sett och hela familjen är helfrälst

Grattis!!! Vilken historia! Bra jobbat!

 

[glittra]

BVC-besök idag och nu har vi ingen minibebis längre, gått från 3610 g till 4255 g på två veckor. På längden hade hon vuxit 3 cm till ståtliga 54 cm. Snart kanske stl 56 passar..?

Vi var också hos bvc idag och Hugo är 57 cm och väger 5130 g. Storlek 56 passar honom perfekt nu och i helgen plockade jag undan alla utom de största plaggen i storlek 50.

 

[glittra]

Den 14:e maj kom äntligen vår lilla tjej! Det blev en racerförlossning på 3,5 timmar från vattenavgång till att hon var ute. Skriver förlossningsberättelse nedan (men förstår inte hur jag ska göra för att ha den som spoiler?)

Jag var riktigt less på graviditeten sista dagarna. I torsdags var sambon ledig och vi såg till att hålla oss sysselsatta för att fördriva tiden. På förmiddagen var vi på hundutställning och när vi kommit hem brakade jag ut i skogen med hundarna (utan mobil och utan att säga var jag skulle...). Efter att ha gått en sväng till på kvällen bestämde vi oss för att åka på speedway och skämtade om att vi skulle dit och skrämma ut bebisen.
Mitt under nationalsången precis när vi kommit dit högg det till i magen, vattnet började forsa och jag började gapskratta. Delar av sambons släkt var på plats och vi fick lite lyckönskningar innan vi åkte in till förlossningen för kontroll.

Låg sedan med ctg under en halvtimme och kände värkar som kom och gick, men som inte gav utslag på maskinen. Berättade för barnmorskan att jag kände hur det kom och gick, men hon kände inte efter om jag var öppen någonting - utan skickade hem oss och bad oss komma in igen morgonen efter. Ringde på hemvägen till min mor och berättade att vattnet gått och hon rådde oss att inte lämna staden eftersom hon haft snabba förlossningar. Berättade att vi skulle hem och packa ned det sista och och hon poängterade att "ni hinner bara hem och vända". Väl hemma lyckades jag under smärtor få av mig kläderna och hoppa in i duschen där värkarna tog i ordentligt! Kände att förloppet snabbade på allt mer och lade mig på soffan i förhoppning om att det skulle lugna ned sig i vågrätt läge. Knappt en kvart efter att vi kommit hem sa jag åt sambon att det var dags att åka in igen. Tog mig aldrig ut till bilen, utan fick första krystvärken på väg ut mot hallen och valde att lägga mig ned på köksgolvet. Sambon ringde förlossningen som första gången sa åt honom att klocka värkarna. När han ringde någon minut senare sa de att "okej, kom in då". Då hade jag krystvärkar med 1-1,5 minuts mellanrum, kände huvudet precis innanför och gav ifrån mig primitiva vrål för att kämpa emot impulsen att krysta. Meddelade att jag omöjligt kunde resa mig upp och sambon ringde sos alarm som skickade ambulans innan de kopplade över sambon till förlossningen igen. Först då insåg barnmorskan hur intensivt det var och gjorde sitt bästa för att coacha mig över telefonen.
Ambulansen var snabbt på plats och jag lyckades springa ut iklädd endast t-shirt och strumpor (kände mig sedan lagom suspekt när jag tassade ut från bb med en bebis på armen utan skor eller ytterkläder ).
Sambon kom efter i bil och hann precis in på förlossningsrummet innan lilltjejen var ute efter två krystvärkar.
Jag måste varit helt hög på adrenalin och andra hormoner för det första jag kläckte ur mig var "det där gjorde mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra - det kan jag göra om fler gånger!".
Sambons syster har efteråt sagt att man statistiskt sett inte föder barn i ambulansen, men det var ruskigt nära i mitt fall...

Trots att det gick brutalt snabbt kände jag mig helt lugn under hela förloppet och fann mig i att det kanske skulle bli förlossning på köksgolvet med sambons assistans. Är glad över att jag tränat profylaxandning och avslappning under graviditeten eftersom det var den enda smärtlindring jag hade tillgång till. Blev erbjuden lustgas på väg in, men det hjälpte inte ett dugg.

Det tråkiga i historien är att jag fick två mindre bristningar där den förlösande barnmorskan tabbade sig rejält när han sydde. Kände att det var något som "hängde ned" när jag duschade efter förlossningen och ifrågasatte om det skulle vara så? Undersköterskan svarande jakande och barnmorskan sa att "det läker fint, förhoppningsvis". Det var inte svaret jag ville ha, så bad annan personal kika på bristningen dagen efter. Den barnmorskan svarade att det skulle läka fint till efterkontrollen, dock dröjde det inte mer än 10 minuter innan hon kom tillbaka väldigt ångerfull och erkände att hon inte varit ärlig mot mig och att det inte alls såg fint ut. Hon hade redan varit i kontakt med läkare som sagt att det gick att åtgärda inom 24 timmar från förlossningen. Vid den tidpunkten hade det gått 22 timmar och det ingreppet kommer att kräva lite bearbetning eftersom det blev en smärtsam upplevelse trots bedövning. Känner mig bitter över att det inte blev ordentligt gjort från början, men är glad över att jag stod på mig och inte accepterade att det förhoppningsvis skulle läka fint!
Det kändes bra efter läkaren sytt och det märktes att han inte slarvade. Igår när vi tog pku-provet tog den barnmorskan sig en titt och konstaterade att det läkte fint och att det inte ska bli några problem i framtiden

Signe är givetvis det vackraste och finaste vi någonsin har sett och hela familjen är helfrälst

Jag är väldigt imponerad av hur du verkar ha hanterat situationen!

Det är tråkigt att höra om vårdpersonal som är så nonchalanta angående förlossningsskador, verkligen bra att du stod på dig!

 

[Magnum]

Grattis till de nya bebisarna och intressant att läsa era förlossningsberättelser!

(Nu var det ju ett tag sen, bebis blev TRE veckor igår(!) men vet inte om jag tackade för alla fina grattis då, så TACK!!)

Tänkte jag skulle delge er min förlossningsberättelse om ni vill

Sambon och jag skrev varsin när vi kom hem, jätteintressant att läsa hans upplevelse även om vi såklart pratat om det mycket!

 

[Imogen]

Grattis @Lime! Vilken förlossning, härligt att det gick så bra!

 

[Imogen]

Det är toppenbra att ha! Vi kan dock inte ha det så där ihopdraget och mysigt, L blir skitförbannad om hon inte har fritt spelrum så hon kan sparka med fötterna.

Hihi även här protesteras det högljutt om nestet dras ihop

Men nestet är verkligen helt suveränt, vi använder det hela tiden. Jag är förresten rätt nöjd med att på min topp tre på braiga bebissaker så har jag sytt två själv Babynestet och filten/wrapen till babyskyddet som också varit grymt bra.

Den tredje saken på listan är bärselen och där kan jag inte direkt hävda hemproduktion

 

[Rhinos]

Kom precis hem efter efterkontroll hos BM. Allt såg bra ut och spiral är insatt. Inte för att vi har något aktivt sexliv just nu, men en vacker dag är grabben så stor att han inte är lika effektiv som preventivmedel och då är det skönt att ha det fixat .

E har sovit väldigt mycket både igår och idag. De senaste tre kvällarna har han dessutom varit väldigt ledsen och varit svår att trösta, stackars lillknodd . Mellan varven är han dock glad och sparkar som bara den med benen just nu. Han växer och nu har vi rotat fram kläder i storlek 62, och börjat lägga undan kläder i storlek 56 som är för små.

 

[Rhinos]

Wow, vilken förlossning @Lime, och stort grattis till bebisen .

@Magnum, jag läser gärna din förlossningsberättelse.