Vilken härlig tös. Vad skönt att hon mår bra trots allt som hänt.Liten dotter blir 4 månader idag... Tiden har gått fort trots att livet varit så tungrott och elakt.
Himla härligt morgonhumör. Drar nu stl 62 (äntligen) och tyckte att livets första smakportion med gröt var en dunderhit idag.
Shit vilken grej! Imponerande att du behöll lugnet
Ha, minibarn
så du har ju fått hs dina bebisar riktigt länge! Ha, minibarn
Här kör vi 62 och 92, och då är dina barn några veckor resp 1 år äldre
Herregud hon är på allvar inne på tresiffriga storlekar!!! (Ljud är ett måste!) Avböjer, stark som man ska vara Väcker sambon som blir lika klarvaken han. Ringer BB och får en tid 8.30. 'Försök sova lite'. Mm...visst... Betalar räkningar mitt i natten och packar det sista och irrar mest runt i huset båda två. Sover mycket lätt och börjar få småvärkar vid 5tiden. Blodvärde 70 och får blod i dropp och ytterligare andra dropp och mediciner. Grinade stort när vi åkte hem för alla varit så snälla.Oj vad du kämpat, skönt att det slutade väl! Stort grattis!Passar på medan pojken sover
Tisdag, onsdag och torsdag har jag superont i sidan, så pass att jag med stor nöd och näppe tar mej in från stallet hundra meter bort. Det går över efter en stund och tänker inte mer på det..
Fredag får ena hästen kolik, och får antagligen de mest långsamma promenaderna i världshistorien, har ont mest hela tiden men konstant och inte som i värkar. Till och med veterinären erbjuder sej att promenera med hästen medan kramplösande börjar verka.
Lördag är väl enda kvällen på evigheter som sambon och jag stannar uppe sent. Såklart går då slemproppen vid läggdags. 'Hjälp! Jag är ju inte redo, det är ju en dryg vecka kvar!!' Googlar och läser ju att det inte behöver betyda att det är på g. Pju!
Mitt i natten tvärvaknar jag när vattnet går. Nu blir jag rädd på riktigt
Väl inne på förlossningen blir jag undersökt, öppen 1 cm och oregelbundna värkar. Säger skämtsamt till sambon 'hur känns det när värkarna når typ 100 då?', för nu är de bara upp till 25.. (ATT man inte kan vara tyst bara.....)
Eftersom jag haft bakterier i urinen under graviditeten ska jag få antibiotika och skickas därför inte hem utan skrivs in och visas till förlossningsrummet. I efterhand är jag glad vi fick stanna kvar- känns tryggt.
Värkarna tilltar och jag klarar mej på bara andningen väldigt länge men jag öppnar mej väldigt långsamt och värkarna är fortfarande inte alls regelbundna men onda som fan. Får tillslut morfin för att få vila lite. Är redan här rejält trött och ser dubbelt och suddigt och somnar mellan värkarna. När jag piggnar till lite blir jag hänvisad till pilatesboll och knästående i sängen för att skynda på lite. Nu orkar jag inte gå längre heller.. Tar nästan inga egna beslut utan förlitar mej på de underbara barnmorskorna. Jag orkar inget annat.
Det har diskuterats värkstimulerande vilket jag inte uppfattar, jag bryr mej inte heller.. Jag vet inte ens när det sattes in.
Epidural vill jag i alla fall ha vid det här laget, sambon tycker det är lite otäckt eftersom man ska vara så stilla som möjligt och jag av okänd anledning ligger och skakar okontrollerat och hackar tänder. Har ju fått endel mediciner och är så sjukt trött!
Nu slutar jag nästan känna värkarna och får lite vila iallafall.
Nästa steg är värkarna helt sjuka, det blir lustgas. Funkar jättebra. OM jag andas när jag ska andas vill säga. Sambon berättar när jag ska andas och när jag ska sluta, för jag ser knappt siffrorna själv. Ibland blandar jag ihop dom med hjärtljuden och missar första andetaget på värken-katastrof!
Så sambon rabblar om och om igen hur jag ska andas och jag är oerhört tacksam och stolt över honom! Med hans hjälp kan jag ta mej genom värkarna utan att yppa ett ljud men jag är nästan inte kontaktbar heller. Har bara fokus på andningen.
Här nånstans är jag öppen kanske 8 cm och nu tappar jag modet och gråter mest. Epiduralen tar slut. Värkarna är fruktansvärda, täta men oregelbundna. Jag hinner knappast lägga från mej lustgasen innan det är dags igen.
Det där med att alla säger att det är mer vila än värk?? Eller hur....
Måndag vid 9tiden kallas en läkare in och då har jag lite kanter kvar. Nu vill jag bara ge upp. Kämpar och kämpar och det händer typ ingenting? Är inte särskilt kontaktbar och blundar eller tittar bort när någon talar till mej. Hör allt de säger men orkar inte vara närvarande.
Bedömningen blir att läkaren ska hålla undan kanterna och pang så ska jag krysta på värkarna. (Det där med krystvärkar, vet jag inte riktigt vad det är fortfarande)
För nu ska bebis ut! Bebis ligger lite snett så en BM trycker rätt magen och en trycker ner den och läkaren tar hjälp av sugklocka nästan direkt. Jag är mest glad det närmar sej slutet.
Tyvärr upplever jag värkarna lite för korta så när jag väl kommer in i krystningen och det känns BRA, så slutar den... Nu blir det inte mer än kanske 15 värkar så är bebis ute iofs. Sista värken avtar lite för fort så jag ombeds att krysta det sista utan värk. Klipps. Operation ringer flera gånger och kollar läget, man är nämligen beredda på kejsarsnitt. Pojken föds exakt 10.00.
Läkaren syr och jag får senare veta att stygnen är fantastiskt bra gjorda!
Lagom till fina fikabrickan kommer in får jag en enorm feberfrossa och febern ökar fort och mycket. Mer mediciner i dropp. Har dessutom förlorat 1,4 liter blod och får därför åka rullstol till BB efter ett par timmars extra vila på förlossningsrummet.
Väl där svimmar jag när jag ska få kissa med hjälp av en sköterska. Plötsligt vaknar jag av fyra-fem sköterskor som lyfter tillbaka mej till sängen.
Pojke mår prima men vi blir kvar tom fredagen för att de ska ha koll på mina värden. Får fyra påsar blod , massa dropp och massa piller under tiden. Blir ombedda att stanna kvar så länge vi kan och jag som inte är så pigg stannar mer än gärna. Alla barnmorskor är fantastiska och vi blir kollade oftare än vanligt, alla har stenkoll på vem vi är och vad som hänt och de verkar kunna journalen utantill fast vi aldrig träffats. Under förlossningen gick vi genom fyra skift och jag tror vi träffade typ alla som jobbar där
Pojken går ner dryga tio procent, troligen pga all min medicinering, dåliga blodvärde och blodförlust. Först nu tre veckor senare börjar han öka som normalt i vikt.
Definitivt ingen skolboksförlossning och jag ville där och då absolut inte ha fler barn. Men jag är inte missnöjd, det är bara trist att min kropp inte alls betedde sej som 'man ska göra'. Lönen för mödan är ju dock helt underbar
Passar på medan pojken sover
Tisdag, onsdag och torsdag har jag superont i sidan, så pass att jag med stor nöd och näppe tar mej in från stallet hundra meter bort. Det går över efter en stund och tänker inte mer på det..
Fredag får ena hästen kolik, och får antagligen de mest långsamma promenaderna i världshistorien, har ont mest hela tiden men konstant och inte som i värkar. Till och med veterinären erbjuder sej att promenera med hästen medan kramplösande börjar verka.
Lördag är väl enda kvällen på evigheter som sambon och jag stannar uppe sent. Såklart går då slemproppen vid läggdags. 'Hjälp! Jag är ju inte redo, det är ju en dryg vecka kvar!!' Googlar och läser ju att det inte behöver betyda att det är på g. Pju!
Mitt i natten tvärvaknar jag när vattnet går. Nu blir jag rädd på riktigt
Väl inne på förlossningen blir jag undersökt, öppen 1 cm och oregelbundna värkar. Säger skämtsamt till sambon 'hur känns det när värkarna når typ 100 då?', för nu är de bara upp till 25.. (ATT man inte kan vara tyst bara.....)
Eftersom jag haft bakterier i urinen under graviditeten ska jag få antibiotika och skickas därför inte hem utan skrivs in och visas till förlossningsrummet. I efterhand är jag glad vi fick stanna kvar- känns tryggt.
Värkarna tilltar och jag klarar mej på bara andningen väldigt länge men jag öppnar mej väldigt långsamt och värkarna är fortfarande inte alls regelbundna men onda som fan. Får tillslut morfin för att få vila lite. Är redan här rejält trött och ser dubbelt och suddigt och somnar mellan värkarna. När jag piggnar till lite blir jag hänvisad till pilatesboll och knästående i sängen för att skynda på lite. Nu orkar jag inte gå längre heller.. Tar nästan inga egna beslut utan förlitar mej på de underbara barnmorskorna. Jag orkar inget annat.
Det har diskuterats värkstimulerande vilket jag inte uppfattar, jag bryr mej inte heller.. Jag vet inte ens när det sattes in.
Epidural vill jag i alla fall ha vid det här laget, sambon tycker det är lite otäckt eftersom man ska vara så stilla som möjligt och jag av okänd anledning ligger och skakar okontrollerat och hackar tänder. Har ju fått endel mediciner och är så sjukt trött!
Nu slutar jag nästan känna värkarna och får lite vila iallafall.
Nästa steg är värkarna helt sjuka, det blir lustgas. Funkar jättebra. OM jag andas när jag ska andas vill säga. Sambon berättar när jag ska andas och när jag ska sluta, för jag ser knappt siffrorna själv. Ibland blandar jag ihop dom med hjärtljuden och missar första andetaget på värken-katastrof!
Så sambon rabblar om och om igen hur jag ska andas och jag är oerhört tacksam och stolt över honom! Med hans hjälp kan jag ta mej genom värkarna utan att yppa ett ljud men jag är nästan inte kontaktbar heller. Har bara fokus på andningen.
Här nånstans är jag öppen kanske 8 cm och nu tappar jag modet och gråter mest. Epiduralen tar slut. Värkarna är fruktansvärda, täta men oregelbundna. Jag hinner knappast lägga från mej lustgasen innan det är dags igen.
Det där med att alla säger att det är mer vila än värk?? Eller hur....
Måndag vid 9tiden kallas en läkare in och då har jag lite kanter kvar. Nu vill jag bara ge upp. Kämpar och kämpar och det händer typ ingenting? Är inte särskilt kontaktbar och blundar eller tittar bort när någon talar till mej. Hör allt de säger men orkar inte vara närvarande.
Bedömningen blir att läkaren ska hålla undan kanterna och pang så ska jag krysta på värkarna. (Det där med krystvärkar, vet jag inte riktigt vad det är fortfarande)
För nu ska bebis ut! Bebis ligger lite snett så en BM trycker rätt magen och en trycker ner den och läkaren tar hjälp av sugklocka nästan direkt. Jag är mest glad det närmar sej slutet.
Tyvärr upplever jag värkarna lite för korta så när jag väl kommer in i krystningen och det känns BRA, så slutar den... Nu blir det inte mer än kanske 15 värkar så är bebis ute iofs. Sista värken avtar lite för fort så jag ombeds att krysta det sista utan värk. Klipps. Operation ringer flera gånger och kollar läget, man är nämligen beredda på kejsarsnitt. Pojken föds exakt 10.00.
Läkaren syr och jag får senare veta att stygnen är fantastiskt bra gjorda!
Lagom till fina fikabrickan kommer in får jag en enorm feberfrossa och febern ökar fort och mycket. Mer mediciner i dropp. Har dessutom förlorat 1,4 liter blod och får därför åka rullstol till BB efter ett par timmars extra vila på förlossningsrummet.
Väl där svimmar jag när jag ska få kissa med hjälp av en sköterska. Plötsligt vaknar jag av fyra-fem sköterskor som lyfter tillbaka mej till sängen.
Pojke mår prima men vi blir kvar tom fredagen för att de ska ha koll på mina värden. Får fyra påsar blod , massa dropp och massa piller under tiden. Blir ombedda att stanna kvar så länge vi kan och jag som inte är så pigg stannar mer än gärna. Alla barnmorskor är fantastiska och vi blir kollade oftare än vanligt, alla har stenkoll på vem vi är och vad som hänt och de verkar kunna journalen utantill fast vi aldrig träffats. Under förlossningen gick vi genom fyra skift och jag tror vi träffade typ alla som jobbar där
Pojken går ner dryga tio procent, troligen pga all min medicinering, dåliga blodvärde och blodförlust. Först nu tre veckor senare börjar han öka som normalt i vikt.
Definitivt ingen skolboksförlossning och jag ville där och då absolut inte ha fler barn. Men jag är inte missnöjd, det är bara trist att min kropp inte alls betedde sej som 'man ska göra'. Lönen för mödan är ju dock helt underbar
. Skönt att du är nöjd med personalen, det är verkligen a och o. Åtminstone var det helt deras förtjänst att jag har en så positiv bild av förlossningen som jag har . Kul också att läsa att pojken din ökar i vikt som han bör.
.Tänkte säga som rhinos att mycket av din förlossning liknar min som också var långdragen. Förlorade också en del blod (1,2 liter) och liksom din träffade vi nog också på alla barnmorskor även om vi "bara" träffade på 3 skiftPassar på medan pojken sover
Tisdag, onsdag och torsdag har jag superont i sidan, så pass att jag med stor nöd och näppe tar mej in från stallet hundra meter bort. Det går över efter en stund och tänker inte mer på det..
Fredag får ena hästen kolik, och får antagligen de mest långsamma promenaderna i världshistorien, har ont mest hela tiden men konstant och inte som i värkar. Till och med veterinären erbjuder sej att promenera med hästen medan kramplösande börjar verka.
Lördag är väl enda kvällen på evigheter som sambon och jag stannar uppe sent. Såklart går då slemproppen vid läggdags. 'Hjälp! Jag är ju inte redo, det är ju en dryg vecka kvar!!' Googlar och läser ju att det inte behöver betyda att det är på g. Pju!
Mitt i natten tvärvaknar jag när vattnet går. Nu blir jag rädd på riktigt
Väl inne på förlossningen blir jag undersökt, öppen 1 cm och oregelbundna värkar. Säger skämtsamt till sambon 'hur känns det när värkarna når typ 100 då?', för nu är de bara upp till 25.. (ATT man inte kan vara tyst bara.....)
Eftersom jag haft bakterier i urinen under graviditeten ska jag få antibiotika och skickas därför inte hem utan skrivs in och visas till förlossningsrummet. I efterhand är jag glad vi fick stanna kvar- känns tryggt.
Värkarna tilltar och jag klarar mej på bara andningen väldigt länge men jag öppnar mej väldigt långsamt och värkarna är fortfarande inte alls regelbundna men onda som fan. Får tillslut morfin för att få vila lite. Är redan här rejält trött och ser dubbelt och suddigt och somnar mellan värkarna. När jag piggnar till lite blir jag hänvisad till pilatesboll och knästående i sängen för att skynda på lite. Nu orkar jag inte gå längre heller.. Tar nästan inga egna beslut utan förlitar mej på de underbara barnmorskorna. Jag orkar inget annat.
Det har diskuterats värkstimulerande vilket jag inte uppfattar, jag bryr mej inte heller.. Jag vet inte ens när det sattes in.
Epidural vill jag i alla fall ha vid det här laget, sambon tycker det är lite otäckt eftersom man ska vara så stilla som möjligt och jag av okänd anledning ligger och skakar okontrollerat och hackar tänder. Har ju fått endel mediciner och är så sjukt trött!
Nu slutar jag nästan känna värkarna och får lite vila iallafall.
Nästa steg är värkarna helt sjuka, det blir lustgas. Funkar jättebra. OM jag andas när jag ska andas vill säga. Sambon berättar när jag ska andas och när jag ska sluta, för jag ser knappt siffrorna själv. Ibland blandar jag ihop dom med hjärtljuden och missar första andetaget på värken-katastrof!
Så sambon rabblar om och om igen hur jag ska andas och jag är oerhört tacksam och stolt över honom! Med hans hjälp kan jag ta mej genom värkarna utan att yppa ett ljud men jag är nästan inte kontaktbar heller. Har bara fokus på andningen.
Här nånstans är jag öppen kanske 8 cm och nu tappar jag modet och gråter mest. Epiduralen tar slut. Värkarna är fruktansvärda, täta men oregelbundna. Jag hinner knappast lägga från mej lustgasen innan det är dags igen.
Det där med att alla säger att det är mer vila än värk?? Eller hur....
Måndag vid 9tiden kallas en läkare in och då har jag lite kanter kvar. Nu vill jag bara ge upp. Kämpar och kämpar och det händer typ ingenting? Är inte särskilt kontaktbar och blundar eller tittar bort när någon talar till mej. Hör allt de säger men orkar inte vara närvarande.
Bedömningen blir att läkaren ska hålla undan kanterna och pang så ska jag krysta på värkarna. (Det där med krystvärkar, vet jag inte riktigt vad det är fortfarande)
För nu ska bebis ut! Bebis ligger lite snett så en BM trycker rätt magen och en trycker ner den och läkaren tar hjälp av sugklocka nästan direkt. Jag är mest glad det närmar sej slutet.
Tyvärr upplever jag värkarna lite för korta så när jag väl kommer in i krystningen och det känns BRA, så slutar den... Nu blir det inte mer än kanske 15 värkar så är bebis ute iofs. Sista värken avtar lite för fort så jag ombeds att krysta det sista utan värk. Klipps. Operation ringer flera gånger och kollar läget, man är nämligen beredda på kejsarsnitt. Pojken föds exakt 10.00.
Läkaren syr och jag får senare veta att stygnen är fantastiskt bra gjorda!
Lagom till fina fikabrickan kommer in får jag en enorm feberfrossa och febern ökar fort och mycket. Mer mediciner i dropp. Har dessutom förlorat 1,4 liter blod och får därför åka rullstol till BB efter ett par timmars extra vila på förlossningsrummet.
Väl där svimmar jag när jag ska få kissa med hjälp av en sköterska. Plötsligt vaknar jag av fyra-fem sköterskor som lyfter tillbaka mej till sängen.
Pojke mår prima men vi blir kvar tom fredagen för att de ska ha koll på mina värden. Får fyra påsar blod , massa dropp och massa piller under tiden. Blir ombedda att stanna kvar så länge vi kan och jag som inte är så pigg stannar mer än gärna. Alla barnmorskor är fantastiska och vi blir kollade oftare än vanligt, alla har stenkoll på vem vi är och vad som hänt och de verkar kunna journalen utantill fast vi aldrig träffats. Under förlossningen gick vi genom fyra skift och jag tror vi träffade typ alla som jobbar där
Pojken går ner dryga tio procent, troligen pga all min medicinering, dåliga blodvärde och blodförlust. Först nu tre veckor senare börjar han öka som normalt i vikt.
Definitivt ingen skolboksförlossning och jag ville där och då absolut inte ha fler barn. Men jag är inte missnöjd, det är bara trist att min kropp inte alls betedde sej som 'man ska göra'. Lönen för mödan är ju dock helt underbar
Min första sak jag sa när han precis var ute var om "min livmoder kommer vara lika kass om jag ska ha ett till barn..."
Så tänkte jag med. Min livmoder fattade ju inte ens att ungen skulle ut så vi fick hjälpa den på travenSkönt att du ändå var nöjd med förlossningen
. Hoppas att den fattat galoppen tills nästa gång.Ja, jag hoppas också att min fattat galoppen till nästa gångSå tänkte jag med. Min livmoder fattade ju inte ens att ungen skulle ut så vi fick hjälpa den på traven
Storasyster tyckte det va jättejobbigt att va förkyld när hon va så liten, men lillan tar det med ro som allt annat Inte för att det är något fel på de jag har men alla har en tendens att arbeta om dagarna! Har inte heller några vänner som har barn som bor närmare än 20 mil.. Har en vän som ska få barn i augusti men det är allt. Så frågan är hur man gör, kontaktannons?
Jag är i samma sits. Fyller helgerna med aktiviteter pga detta, tror sambon börjar längta efter en slappehelgJag måste skaffa mig nya vänner tror jag
.föräldragrupper och öppna förskolan är nog lättastJag måste skaffa mig nya vänner tror jag
