Sv: Vårföräldrar 2012?
Det är så svårt att längta också, eftersom jag inte har barn innan så vet jag liksom inte om det är värt det heller. Alla säger så, men
jag vet ju inte.
Det som är positivt när ungen väl är ute är väl att då är vi verkligen två som kan dela på det jobbiga. Nu får ju jag dra allt, iofs med stöttning av sambo, men han kan ju inte ta över mina dåliga nätter.
Snart är det iaf lördag. Det är bra, för på lördagar är en till vecka avklarad. Små små mål för att orka med
tack förresten
Det är ju så svårt att sia om sina reaktioner i förhand, så det är inte konstigt att inte veta innan! Snarare självklart ju
. Förstår precis hur du känner, kände likadant förra gången.
Jag tor att det är
extremt få som ångrar sina barn i "långa loppet", för de allra allra flesta så är det ju förknippat med en helt enorm kärlek, som inte går att förklara innan. En kärlek som innebär mycket rädsla också - jag kan börja gråta av blotta tanken på att dö ifrån min son tex. Att inte finnas där för honom genom hans liv. En mycket djup och instinktiv kärlek, som är alldeles fantastisk
(och påfrestande i mellanåt).
Däremot tror jag att man skall vara medveten om att det kan ta väldigt olika lång tid att utveckla den kärleken för sitt barn.
För min man var kärleken omedelbar för vår son när han kom. Han beskrev redan första dagen att han kände sig helt knockad av förälskelsen i denna lilla varelse.
För mig själv var det verkligen inga rosa moln. Jag kände ett omedelbart ansvar för det lilla pyret, en mycket stark instinkt att skydda honom mot allt ont och vårda honom ömt och kärleksfullt (och en, förmodligen hormonstyrd, rädsla "-HUR skall vi klara av att skydda honom från allt ont genom hans liv?"). Men den rena skära kärleken och dess glädje - den växte fram över ganska lång tid. Initialt var jag glad för att vi båda överlevt förlossningen och att han var frisk, ungefär. Om man skall hårddra det.
Vet flera som känt som jag, så jag ville bara skriva det så ingen av någon anledning känner att det "måste" vara så att man (läs alla) "plötsligt inser meningen i sitt liv och hela världen blir rosa" som en del runt om kring en i vardagen vill låta påskina (i alla fall runt mig) - för en del tar det längre tid och är precis lika normalt, även om det verkar komma direkt för många
(och jag själv tyckte f.ö att det var skönt att konstatera dagarna efter förlossningen att "vi fortfarande var vi precis som innan (förutom jag då fysiskt sett
) - bara med tillskott av ytterligare en liten familjemedlem" - en liten som dessutom kändes självklar väldigt snabbt.
Våra intressen och annat raderades inte ut i samma stund som sonen tittade ut, som var en annan "sanning" en del "vänliga" själar ville låta påskina innan han kom.
Tack och lov har vi inte fått några sådana kommentarer i ö h t denna gång - antingen har jag fått selektiv hörsel eller så är det annorlunda andra gången
