Sv: Varför sover jag så mycket?
Men vart är det för fel i att mamma, som är ekonomiskt oberoende, hjälper mig?
Du är 23 år. Det är mycket fel med att en vuxen människa i den åldern blir försörjd av sina föräldrar.
Hade jag varit din morsa hade jag hellre rest och hittat på roliga grejer i stället för att vakta på och bränna alla mina pengar på en bortskämd, "vuxen" unge.
Sen vet jag inte vad ni menar med bortskämd. Att jag har det bra i familjen? Alltid haft fina djur? Fått en massa saker (som ni säkert anser onödiga)? Eller vad liksom? Är det det ni menar med att jag är bortskämd tycker jag att det mer låter som att ni är avundsjuka.
Amen lägg ner det där jävla skitargumentet! Du drar upp det varenda gång.
Det finns inget som helst avundsvärt i att vara 23 år och inte ens fixa basala grejer, bli försörjd av sina föräldrar o.s.v. Eller tror du på fullaste allvar att det är vad alla vuxna människor vill - egentligen? Menar du på fullaste allvar att ditt liv är att betrakta som någon drömtillvaro? Är andras djur mindre bra och mindre fina än dina? Är prylar det enda som räknas? Vad menar du egentligen, för det finns inget som helst avundsvärt i att vara lat, bekväm, bortskämd, egocentrisk och utnyttja människor och pissa på dem. För det är därför dina trådar ballar ur: För att du beter dig ganska otrevligt. Du startar tråd på tråd på tråd och får massor av råd som du aldrig tar eftersom du inte bryr dig egentligen.
Där. Jag sade det. Du är lat. Det här är din typ 50:e tråd på Buke om i princip samma sak. I flera ÅR har människor försökt hjälpa dig - och du bara pissar på dem! Människor har gett dig massor, massor, massor av goda råd och delat med sig av sina egna erfarenheter och du är bara arg, grinig, otrevlig och skyller ifrån dig. När du blir emotsagd åker offerkoftan på och alla är dumma i huvudet och avundsjuka. Det är alla andras fel att du inte klarar något, det är diagnosernas fel hit och dit - hört talas om att växa upp? Ta lite ansvar?
Och nej, ingen behöver "acceptera" något du säger. Jag tror det är ett av dina större problem: Alla i din omgivning bara accepterar allt du säger. Ingen protesterar, ingen ställer några krav, alla bara låter dig köra ditt race och diktera villkoren för dem. Medberoende kallas det för.
Att ge upp något nytt efter (max!) en vecka är inte att försöka. Att ge upp efter en vecka är att vara lat och bekväm. Och kom inte dragandes med att "jag inte förstår" - för jag fattar betydligt mer än vad du har en aning om, vilket blev uppenbart i den senaste diskussionen vi hade.
Ta det från någon som VET vad hon snackar om: Det enda som hjälper är att jobba med sig själv. Det kommer inte att landa några stekta sparvar i munnen på dig, en diagnos kommer inte per automatik att fixa något alls och man kommer aldrig någonsin någonstans om man är totalt ovillig att lyfta så mycket som ett finger.