Varför sover jag så mycket?

[imzork]

Sv: Varför sover jag så mycket?

All heder till dig att du orkar fortsätta försöka få Saeta att komma till insikt. Men det känns, tyvärr, som att du talar för ganska döva öron. Men kanske, så växer dina ord någonstans inom henne. Så småningom.

Jag är patologiskt envis. På gott och ont.

 

[Muninn]

Sv: Varför sover jag så mycket?

*Räcker upp en hand!*

Saeta: Alltså, vad jag tror man menar med att du letar efter spärren och känner efter för mycket är som följer:
Du säger att du har en spärr.
Du berättar att du har så svårt att komma iväg.
Du diskuterar om huruvida du kommer eller inte kommer att komma iväg på saker.

Du har alltså accepterat att du har problem med att få arslet ur vagnen.

Sluta acceptera det. Tänk inte ens "Jag har ju en spärr..."

Tänk "Jag kan. Jag vill. Jag har INGA problem att komma ur sängen!".

Spärren finns inte. Tänk inte på den. Leta inte efter den. Använd den inte som ursäkt när du inte kommer iväg.
Du KAN komma iväg. Du KAN lyfta på rumpan och traska iväg till jobbiga saker. Du KLARAR VAD SOM HELST:
Så. Pronto. End of story.

 

[Saeta]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Jag fick känslan av att det inte störde dig alls, liksom att du bara konstaterade att "idag har jag inte gjort något" typ

Ja alltså, jag går runt med ständig ångest och inre stress för att jag inte gör något vettigt...

 

[Saeta]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Jag tillhör en av de som kommit med råd i åtminstone en av dina tidigare trådar, tagit av min tid och ork för att försöka hjälpa då jag själv har svårigheter(både ett par konstaterade neuropsykiatriska funktionshinder och andra psykiska problem) och det känns som rena rama slöseriet av mina resurser då du fortfarande verkar vänta på att någon annan än du själv ska lösa dina problem.

Det är väldigt tråkigt att du ser det så. Men jag har ju skrivit om och om igen att jag VET att det bara är jag som kan hjälpa mig själv. Vad ska jag mer säga?

Den där spärren du beskriver kommer inte att försvinna, du måste övervinna den. Hela tiden. Varje dag. Och jo då, det går, det är faktiskt inte omöjligt men du gör det bra mycket svårare för dig själv varje gång du ger efter för motståndet. Det är helt enkelt en träningssak men när du intalar dig själv att du inte kan lär du omedvetet dig själv att man inte måste göra jobbiga saker - och det blir ännu svårare för dig att ta dig över tröskeln nästa gång.

Jag vet. Men jag vet inte hur! Men jag vet att jag kan och jag vet att jag vill.

Jag arbetsttränar nu och har haft en svacka efter att ha tagit på mig för mycket och blundat för att arbetet inte riktigt varit tillräckligt anpassat för mina funktionshinder. Det var upp till mig att inte bara ge upp utan prata med min chef och AF, berätta om hur jag fungerar för mina arbetskompisar och efter några veckor där jag hade en del frånvaro är jag nu tillbaka på banan igen och har jobbat som jag ska - trots att det fortfarande är jobbigt och tar emot. Jag är också nattmänniska som blir pigg framåt kvällen men trots det - eller kanske just därför - vill jag att mina arbetspass ligger på förmiddagen så att jag inte rubbar min dygnsrytm för mycket. Även när jag är ledig ser jag till att inte försöka sova för länge, arbetsdagar kliver jag upp vid 7.

Det känns härligt att höra att du faktiskt lyckas trots dina funktionshinder och problem. Det är stärkande att höra det du berättar.

Den hårda sanningen är att du aldrig kommer att få ett jobb eller en utbildning. Du kommer aldrig att få hjälp nog för att du ska fungera som en normal person. Allt det där är saker du måst skaffa på egen hand. Även om du har diagnoser så är det du som måste göra jobbet, vården kan bara ge dig verktyg för att underlätta.

Det är ju just dom där verktygen jag vill ha hjälp att lära mig använda så att jag själv kan skaffa jobb, fast nu verkade det som att, enligt dig, att jag inte kommer få varken jobb eller utbildning? Eller jag vet inte om jag förstod men det var så jag tolkade...

 

[Saeta]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Kaffe går ner med socker och mjölk. Annars finns koffeintabletter.

Men jag vill inte dricka kaffe för jag tycker inte att det är gott! Socker skulle jag ju sluta äta och mjölk dricker jag ej. Jag är helt enkelt inte en kaffedrickare.

Jag är läskunnig. Däremot håller jag inte med dig. Och nu kommer det igen: Alla måste hålla med dig alltid, man får inte säga emot, du sitter på sanningen. Nä, jag tänker inte hålla med dig.

Jag har inte sagt att du behöver hålla med mig. Det är det du som säger hela tiden, inte jag.

Läkarbesök, psykologbesök, fotografuppdrag, Iris = du avkrävs ansvar = spärr.
Shoppa, äta ute, köpa onyttigt skit på ICA = inget ansvar = ingen spärr.

Nja, det kan nog se ut så utifrån vad jag skriver i min blogg. Men så är det inte. Inte om du verkligen hade sett hur mina dagar ser ut (alltså, inte bara genom att läsa på bloggen utan att bo/umgås med mig).

Det är minst lika ofta som jag inte klarar av att åka ner på stan som när jag har läkarbesök och allt det. Det är väl bara det att jag har ju inte läkarbesök varje dag. Men hade jag det samt hade chansen att åka ner på stan och shoppa/äta ute eller liknande så gör det ingen skillnad. Spärren är där ändå. Så det spelar ingen roll om det gäller läkarbesök eller shopping. För att vara helt ärlig tycker jag att läkarbesöken är mycket roligare än shopping/äta ute.

Du sitter uppe halva nätterna, du sover halva dagarna, du har ingen vettig sysselsättning, du äter onyttigt, oplanerat och oregelbundet o.s.v. o.s.v. Du sänder dessutom ut eländet på nätet. Var finns rutinerna, menar du?

Ja, varför talar du om det hela tiden? Tror du inte att jag vet vad jag gör?
Eller vill du få mig att må ännu sämre än vad jag redan gör? Isåfall lyckas du, grattis. Du behöver liksom inte tala om vad jag gör hela tiden.

Jag har inte överträtt någon gräns och nej det är inte obehagligt att säga "så jag är rädd att du är fast med mig".

Jag har inte sagt att du har gått över någon gräns. Jag sa inte heller att det är obehagligt att säga det du säger. Det är obehagligt för MIG att höra det du säger.

 

[Saeta]

Sv: Varför sover jag så mycket?

All heder till dig att du orkar fortsätta försöka få Saeta att komma till insikt. Men det känns, tyvärr, som att du talar för ganska döva öron. Men kanske, så växer dina ord någonstans inom henne. Så småningom.

Vissa saker kanske man ska skriva i PM, kan jag tycka.
Det känns inte speciellt schysst att skriva så...

 

[lil-sis]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Ser du inte att de försöker ge dig en fet spark i baken så du kommer igång?

 

[vallhund]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Vissa saker kanske man ska skriva i PM, kan jag tycka.
Det känns inte speciellt schysst att skriva så...

Och varför skulle detta vara oschysst att skriva här?
Du är LAT o du gör ingenting för att rätta till det, du har fått otaliga råd i tråd efter tråd, men det händer ingenting, förutom att du anser att dina känslor blir sårade.
imzorks tålamod med dig är enastående o du borde ta till dig alla råd hen ger dig.
Hen försöker hjälpa dig utifrån egna erfarenheter, missat det?

Ta tag i ditt liv o sluta gnälla.

 

[Gabbi]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Det är ju just dom där verktygen jag vill ha hjälp att lära mig använda så att jag själv kan skaffa jobb, fast nu verkade det som att, enligt dig, att jag inte kommer få varken jobb eller utbildning? Eller jag vet inte om jag förstod men det var så jag tolkade...

Hon menade nog att du inte kommer FÅ jobb eller utbildning, dvs de kommer inte att komma flygande, utan de är båda något som du aktivt måste skaffa själv.
Inte att du aldrig kan få ett jobb eller få en utbildning.

 

[lil-sis]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Precis, man fixar jobb och utbildning, det går inte automatiskt.

 

[imzork]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Men jag vill inte dricka kaffe för jag tycker inte att det är gott! Socker skulle jag ju sluta äta och mjölk dricker jag ej. Jag är helt enkelt inte en kaffedrickare.

Finns sötningsmedel. Vad gäller kaffe tycker jag att det goda uppväger det onda av ev. socker.

Och så finns det koffeintabletter.

Jag har inte sagt att du behöver hålla med mig. Det är det du som säger hela tiden, inte jag.

Det är en väldig massa om jag "hade läst", om jag "hade lyssnat", om jag "hade förstått", om jag hade "vetat något" så hade jag inte sagt si och så. Det är synonymt med att du vill att jag ska hålla med, eftersom du anser att endast de som håller med dig läser, lyssnar, förstår och vet.

Nja, det kan nog se ut så utifrån vad jag skriver i min blogg. Men så är det inte. Inte om du verkligen hade sett hur mina dagar ser ut (alltså, inte bara genom att läsa på bloggen utan att bo/umgås med mig).

Då borde du kanske fundera på vad du kommunicerar.

Ja, varför talar du om det hela tiden?

För att jag argumenterar för min sak och gör jag inte så så talar du emot dig själv, spelar dum, byter ämne.

Tror du inte att jag vet vad jag gör?

Ibland undrar jag.

Så var finns rutinerna som du menar att du har trots att du lever som du gör?

Eller vill du få mig att må ännu sämre än vad jag redan gör? Isåfall lyckas du, grattis. Du behöver liksom inte tala om vad jag gör hela tiden.

Jag går inte på offerkoftan.

Jag har inte sagt att du har gått över någon gräns. Jag sa inte heller att det är obehagligt att säga det du säger. Det är obehagligt för MIG att höra det du säger.

Det fetstilade är två sätt att säga exakt samma sak?

Du skrev:

Men att skriva "så jag är rädd att du är fast med mig" tycker jag känns väldigt obehagligt. Du får läsa min blogg, du får kommentera. Men det finns ju vissa gränser liksom.

... så bruka lite allvar och lägg ner ordvrängandet. Jag går inte på sådant heller.

 

[imzork]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Vissa saker kanske man ska skriva i PM, kan jag tycka.
Det känns inte speciellt schysst att skriva så...

Världen är inte sjysst.

 

[imzork]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Saeta: Alltså, vad jag tror man menar med att du letar efter spärren och känner efter för mycket är som följer:
Du säger att du har en spärr.
Du berättar att du har så svårt att komma iväg.
Du diskuterar om huruvida du kommer eller inte kommer att komma iväg på saker.

Du har alltså accepterat att du har problem med att få arslet ur vagnen.

Sluta acceptera det. Tänk inte ens "Jag har ju en spärr..."

Tänk "Jag kan. Jag vill. Jag har INGA problem att komma ur sängen!".

Spärren finns inte. Tänk inte på den. Leta inte efter den. Använd den inte som ursäkt när du inte kommer iväg.
Du KAN komma iväg. Du KAN lyfta på rumpan och traska iväg till jobbiga saker. Du KLARAR VAD SOM HELST:
Så. Pronto. End of story.

Huvudet på spiken.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Kl.

Ts: du vill hemskt gärna ha hjälp. Men samtidigt tkr du inte om fler svar här. Tkr tex imzork har många poänger, men det verkar som att du inte riktigt vill ta till dig? Är det på grund av sättet som det skrivs på? Eller förnekar du?

Känns som det gått väldigt långt i ditt fall. Du VILL men ids inte. Att vilja är toppen men räcker inte hela vägen. Du behöver AGERA! Bestäm dig för att du bara gör det. Skulle du sedan bli dålig när du väl kommit iväg så kan du ju se då om du orkar fullfölja lr inte.

Den du förstör mest för är dig själv.

//hobbypsykologen

 

[Dentaku]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Hon menade nog att du inte kommer FÅ jobb eller utbildning, dvs de kommer inte att komma flygande, utan de är båda något som du aktivt måste skaffa själv.
Inte att du aldrig kan få ett jobb eller få en utbildning.

Det var precis så jag menade! Jag skrev medvetet så att man skulle haja till i början av stycket, vadå, kommer jag aldrig få ett jobb? Men som både du och lilsis är inne på så FÅR man inte sådana saker, man måste anstränga sig och skaffa dem. Detsamma gäller det mesta här i livet - vänner, praktikplats, lycka.

 

[Thaliaste]

Sv: Varför sover jag så mycket?

*kl*

Saeta, jag förstår att du tycker att det är jobbigt att inte klara av din vardag som du skulle vilja ha den. Att vilja leva ett "vanligt" liv men inte lyckas nå fram dit skulle nog ge dem flesta ångest. Vem vill leva på sin mamma och sin pojkväns pengar och goda vilja. Och vad gör man när de inte vill eller orkar ställa upp längre. Nej, att kunna ta hand om sig själv är förstås det tryggaste och det som får en att må bra.

Jag har som jag nog skrivit tidigare en god vän med npf-diagnos och jag har pratat lite med henom efter att ha varit inblandad i dina trådar tidigare. Hen hade lite samma problem som du, just att komma igång med saker och ting. Hen beskrev det också just som en "spärr" som bara är där (då blir ingenting gjort), men också att det ibland är som två magneter med samma sida mot varandra, dvs som stöter ifrån varandra. Att om hen ska laga mat så gör hen allt annat än just att laga mat. Så fort hen går mot kylskåpet för att se vad som finns så dyker det upp något annat som fångar hens uppmärksamhet. Som hen gör istället. Och när hen börjat med det så dyker det upp en tredje sak som fångar hens uppmärksamhet och som hen gör istället. Och en timme senare upptäcker hen att det blev ingen mat, och då är all energi till att göra något verkligen borta. Lösningen i båda fallen är enligt min kompis rutiner, rutiner och rutiner. Samt att alltid ligga steget före, och vara uppmärksam på sina egna signaler och sitt beteende. Att lära sig att se mönstret i sitt eget beteende och kunna bryta innan det är för sent. (lite som att hantera ett barn, eller varför inte en häst eller en hund ) För ett par år sedan gick ingenting i min kompis liv på autopilot, allt krävdes en enorm ansträngning och fokusering på att "nu ska jag göra det här" och oftast blev hälften inte gjort. Med intränade rutiner (framför allt morgon och kväll tror jag hen började med) så behövs inte lika mycket ansträngning i form av "vad ska jag göra nu? jo, jag ska göra det här" utan mycket går på automatik. Så rutiner går att träna in, även för personer med nfp-problematik. Efter att ha pratat med min kompis så känns det som att det är svårt för någon utan npf att verkligen förstå hur den här "spärren" fungerar. Lite som att säga till en deprimerad "äsch det är väl bara att må bra istället, det väljer du ju själv" om man själv mår bra. Jag kände dock inte den här kompisen på den tiden, men efter att ha pratat med henom nu så har jag fått det intrycket att hen nu fattar själv hur stor skillnad det är på hens liv idag och då. Som hen beksriver det så är rutinerna en nödvändighet för att ha det liv som hen har idag, med jobb, vänner m.m. Det har dock inneburit väldigt mycket arbete för hen, enlig hens egna ord "mycket mer än någon "normalstörd" person kan fatta", och hen levde i flera år på snälla föräldrar, inksriven på strökurser för att få studiemedel etc och liksom "väntade" på att det skulle kännas bättre, på den där dagen när allt skulle lösa sig, på den "rätta tidpunkten". Men den rätta tidpunkten kom aldrig, insåg hen till slut. Inte förrän hen bestämde sig för att hen var trött på att vänta att den skulle komma. Alla personer är ju olika och jag känner ju bara min kompis och inte dig, men vissa likheter ser jag ändå utifrån vad du skriver och vad hen har sagt. Och den bistra sanningen är att du nog måste börja i änden med rutinerna i ditt liv, att börja försöka bygga upp den där autopiloten som är så viktig. Det kommer aldrig att komma den rätta tidpunkten, när du "känner dig redo", utan du måste bestämma dig för när det är dags oavsett hur det "känns".

Det är jättebra att du börjat på Hikkomori (?), det är nog bra att ta hjälp av dem för att bygga upp rutinerna. Vet de om att du väntar på utredning för npf? Vet du om de är vana vid sådana funktionshinder? När ska du dit nästa gång?

Min kompis nämnde också något om att kommunen kunde hjälpa till med boendestöd och hjälpmedel i vardagen. Enligt hen skulle man inte behöva en diagnos, utan det räcker med att stå i kör för utredning. Kanske kan du ringa till kommunens växel och fråga vart du ska vända dig? (verkar vara uppdelat på olika avdelningar beroende på var man bor, fattade inte riktigt )

Hen tipsade också om att det finns internetforum där man kan utbyta erfarenheter och få råd från personer som har samma problematik (kan ju bli lite annorlunda råd än från de som inte har samma problem...)

 

[Dentaku]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Verktygen som vårdapparaten kan tipsa om är precis de som du får tips om här - schemalägg din tillvaro, se till att göra vettiga saker och ge inte upp så fort det känns jobbigt. Om det känns omöjligt att komma iväg till något, tänk inte hela vägen att du ska på det där mötet eller vad det kan vara. Bestäm dig bara för att du ska kliva upp och klä på dig. När du gjort det så kommer det inte kännas så svårt att äta frukost och när du väl gjort det så kommer du inse att det faktiskt inte känns omöjligt att åka på mötet längre. Jag lovar.

Så länge du ger efter för minsta motståndets lag kommer du dock uppleva att du inte får hjälp från professionellt håll heller för det finns begränsade resurser och man kan inte lägga hur mycket tid som helst på någon som gör sig själv till ett hopplöst fall.

 

[imzork]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Jag har ju själv två NPF (bl.a. ADHD) och kan inte annat än att bekräfta det du säger. Särskilt det om rutiner.

Dock är jag personligen skeptisk till de NPF-forum som finns, tycker att medlemmarna där i alltför stor utsträckning gräver ned sig i sina problem och ältar och krigar mot omvärlden i stället för att försöka göra det bästa av sin situation.

 

[Dentaku]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Jag har också två NPF-diagnoser plus bipolär sjukdom men är inte aktiv på något NPF-forum och tittar in på ett forum för bipolära endast lite då och då, framför allt för att läsa ren fakta om till exempel medicinering och komma med egna erfarenheter.

Jag anser också att alltför många på den typen av forum "blir" sin diagnos i stället för att i så stor utsträckning som möjligt lära sig att fungera med den. Det är massa negativa inlägg och alldeles för få positiva. Dessutom tycker jag nog att TS ska vänta lite med att snöa in på NPF innan hon faktiskt fått en diagnos, att ta till sig råd och tips som fungerar för personer med till exempel ADHD är en sak men det är knappast konstruktivt att börja identifiera sig med personer med NPF innan en utredning.

 

[Thaliaste]

Sv: Varför sover jag så mycket?

Dock är jag personligen skeptisk till de NPF-forum som finns, tycker att medlemmarna där i alltför stor utsträckning gräver ned sig i sina problem och ältar och krigar mot omvärlden i stället för att försöka göra det bästa av sin situation.

+ Dentaku

Det är faktiskt vad min kompis sa också, att de blir lite för insnöade på att se det som skiljer dem från andra och att det blir mycket ältande av att de inte får någon förståelse från omvärlden. Hen hade dock inte varit där på över ett år så man kunde ju hoppas att det ändrats och/eller kommit upp fler forum. Men när ni alla har den uppfattningen så är det nog kanske inte en bra idé för Seate att söka sig dit. Min förhoppning var att det kanske finns exempel på hur man kan lägga upp sina rutiner och schema och utbyta erfarenheter. I stil med trådarna här "vi som tar körkort", "vi som löptränar" etc. (vilka jag inte faktiskt inte heller varit inne i på länge, men som jag tänker mig att de är utifrån rubrikerna )

Enligt min kompis så var det just främst att bygga rutiner som var hjälpen från vården. Dvs rådet att bygga rutiner, själva byggandet måste man ju göra själv. Dock var erfarenheten av vad som funkat för andra, vilka olika sätt man kan göra det på, och framför allt den ständiga uppföljningen som hjälpte mycket för min kompis. Men mycket kan man ju börja själv med på egen hand, innan man får tillgång till vårdens stöd, framför allt om man har föräldrar och/eller vänner/sambo som är villig att stötta och diskutera med. Och boendestöd (tror det heter så) var en stor hjälp, och vad jag förstår så fick hen det redan innan själva utredningen. Dvs det var problemen i vardagen som var behovsgrundande, inte diagnosens varande eller icke varande.