Varför okej att sälja häst men inte andra djur?

[Unafraid]

Min schäfer tog jag över när han var 11 år snart 13

Husse hade dött och det tog två veckor innan polisen gick in. Så hunden var extremt mager och inte i så bra skick. Men det är en så oerhört fin hund och en riktig soffpotatis tar gärna en äldre omplacering som nästa hund igen.

 

[Migo]

Jag har funderar länge över detta och är nyfiken om ni andra uppfattar det på samma sätt?

Hästar är okej att sälja - det finns tom dom som har det som sitt levebröd. Det är okej att sälja oavsett anledning och många är öppna i sina annonser kring tappat intresse eller ändrade familjeförhållanden. Det är mer ovanligt att man har haft sin häst from att den är föl snarare än att man köpt och sålt.

Men hundar, katter och gnagare är inte okej på samma sätt?
Nämner man att man har en omplacerad hund så är nästan alla säkra på att hunden blivit vanvårdad eller likande hos tidigare ägare. Är det någn som vill sälja sin hund pga ändrade familjeförhållanden så ”kanske man skulle ha funderat över lösningar på även det innan man gick och skaffade sig en”, att barnens kanin nu vill komma till ett nytt kärleksfullt hem pga tappt intresse så lär man barnen att djur är bara slit och släng?

Hur tänker ni? Upplever ni oxå den skillnad ute eller tycker du att det är skillnad på djur och djur och hur man får omplacera/sälja?

Själv har jag fruktansvärt svårt att sälja några djur, de är familj hela bunten (även de 65 fåren).

I "min" hundgren är det mer accepterat att sälja hundar än i många andra. Vi är beroende av det genetiska paketet, de medfödda egenskaperna, i högre grad än hobbyhundar. Det gör att vi både har lättare att acceptera att personkemin kanske inte stämmer så samarbetet inte blir bra nog, eller att hunden inte är lämplig till det arbete vi behöver ha utfört. Dessutom finns det gott om folk som inte har möjlighet att utbilda själv, så det finns en marknad för vuxna utbildade hundar.

Generellt tror jag acceptansen att sälja djur som inte bor i huset är större än för att sälja husdjur. Undantaget är väl kanske djur som är inskaffade "till barnen", då är det plötsligt OK igen.

 

[Voeux]

Det är väl som med alla antaganden som man inte lyckas leva upp till - det känns skit och man känner sig skit. Men man får ju skilja på hur man själv känner kring det, och hur hunden känner.

*åtaganden

(Herregud, trött idag )

 

[sthu]

Hund och katt verkar vara ok att omplacera (har själv omplacerad katter).

Men sälja hund eller katt av samma anledning som häst, att man helt enkelt vill ha en annan? Hur ok är det?

 

[Mischmasch]

På kattsidan tror jag det handlar om att katter skaffas så lättvindigt och omplaceras, kastas ut eller avlivas ungefär lika lättvindigt.

Ägare får barn - katten ryker
Ägare får sambo - katten ryker
Ägare skaffar hund - katten ryker
Ägare vill ut och resa - katten ryker

Jag upplever dock att det finns en rätt hög tolerans vid omplacering av ”pensionerade” avelskatter. Försatt vara cynisk: kanske för att folk på det viset kan få hyfsat unga, friska och hälsotestade raskatter för en mindre summa.

Det är sånt här som gör att jag kan få dåligt samvete över att jag sålde en av våra katter. Vi hade fått barn och hade inte lika mycket tid att lägga på våra innekatter och ge dom den stimulans dom behövde, vi bodde inte så till att det kändes ok att ha båda som utekatt och vi har svårt att få kattvakt vilket innebar att vi inte kunde hälsa på familjen som bor långt bort lika ofta som vi skulle vilja. Men att sälja katt pga av att man fått barn och för att man vill resa är alltså inte ok i mångas ögon.

(Katten har det nu superbra som utekatt på landet med en familj som avgudar honom så jag är väldigt glad att jag ändå tog steget och la ut annonsen)

 

[Hyacinth]

På kattsidan tror jag det handlar om att katter skaffas så lättvindigt och omplaceras, kastas ut eller avlivas ungefär lika lättvindigt.

Ägare får barn - katten ryker
Ägare får sambo - katten ryker
Ägare skaffar hund - katten ryker
Ägare vill ut och resa - katten ryker

Jag upplever dock att det finns en rätt hög tolerans vid omplacering av ”pensionerade” avelskatter. Försatt vara cynisk: kanske för att folk på det viset kan få hyfsat unga, friska och hälsotestade raskatter för en mindre summa.

Jag har en sådan, en pensionär.
Och för mig: super. En tvåårig (treårig?) rasren, hälsotestad, rumsren, försäkrad och trevlig väluppfostrad katt för en bråkdel av vad en kattunge skulle kosta. Jag vill inte ens ha kattunge.
Inte cyniskt, fullt korrekt.
Och kattuppfödaren behöver plats för nya katter, denna vill dessutom vara ensam katt.

 

[Raderad medlem 120709]

Men att sälja katt pga av att man fått barn och för att man vill resa är alltså inte ok i mångas ögon.

Jag tror inte det var menat så, att omplacera för att man känner att katten blir undanskuffad av barnet och inte får den tid och uppmärksamhet den behöver är inget fel, det är ju solklart något man gör för att man bryr sig om sin katts välfärd.
Men det är väl tyvärr inte helt ovanligt att människor gör sig av med sina katter nästan så fort de plussat på graviditetstestet, för att de lever i villfarelsen att det inte går att ha katt och småbarn samtidigt, oavsett andra faktorer. De gör alltså inte ens ett försök, och då kan man undra lite ifall de var särskilt fästa vid katten alls.

Det finns garanterat också fall där människor insett att livet med katt inte var nåt för dem och använder inkommande bebis eller annan livsförändring som ursäkt för att den ska behöva flytta, men det kan ju bero på det som redan berörts i tråden, att det inte anses helt okej att omplacera "bara" för att man vill leva utan djur, eller för att personkemin mellan djur och ägare inte stämmer. Och det tycker jag är tråkigt - det kan aldrig vara fel att söka ett bättre hem för att man känner att man inte räcker till.

 

[mandalaki]

Jag har en sådan, en pensionär.
Och för mig: super. En tvåårig (treårig?) rasren, hälsotestad, rumsren, försäkrad och trevlig väluppfostrad katt för en bråkdel av vad en kattunge skulle kosta. Jag vill inte ens ha kattunge.
Inte cyniskt, fullt korrekt.
Och kattuppfödaren behöver plats för nya katter, denna vill dessutom vara ensam katt.

Bara ett inflikande: rumsren är dessvärre inget konstant tillstånd. Känner sig katten otrygg med något kan rumsrenheten tyvärr vara ett minne blott. Min ene började kissa utanför lådan när han var nästan tio år.

 

[Hyacinth]

Bara ett inflikande: rumsren är dessvärre inget konstant tillstånd. Känner sig katten otrygg med något kan rumsrenheten tyvärr vara ett minne blott. Min ene började kissa utanför lådan när han var nästan tio år.

Yes, bra påpekande! Ta i trä verkar det än så länge gå bra trots dårarna...

 

[Raderad medlem 94602]

Min schäfer tog jag över när han var 11 år snart 13

Husse hade dött och det tog två veckor innan polisen gick in. Så hunden var extremt mager och inte i så bra skick. Men det är en så oerhört fin hund och en riktig soffpotatis tar gärna en äldre omplacering som nästa hund igen.

Ska jag skicka Mamma Mu med tåget?
Hon fyller 11 nu den 20 jan

 

[Unafraid]

Ska jag skicka Mamma Mu med tåget?
Hon fyller 11 nu den 20 jan

Perfekt

 

[Raderad medlem 94602]

Perfekt

Näää.....min Mu får allt stanna här to the end

 

[Snurrfian]

Jag tror inte det var menat så, att omplacera för att man känner att katten blir undanskuffad av barnet och inte får den tid och uppmärksamhet den behöver är inget fel, det är ju solklart något man gör för att man bryr sig om sin katts välfärd.
Men det är väl tyvärr inte helt ovanligt att människor gör sig av med sina katter nästan så fort de plussat på graviditetstestet, för att de lever i villfarelsen att det inte går att ha katt och småbarn samtidigt, oavsett andra faktorer. De gör alltså inte ens ett försök, och då kan man undra lite ifall de var särskilt fästa vid katten alls.

Det finns garanterat också fall där människor insett att livet med katt inte var nåt för dem och använder inkommande bebis eller annan livsförändring som ursäkt för att den ska behöva flytta, men det kan ju bero på det som redan berörts i tråden, att det inte anses helt okej att omplacera "bara" för att man vill leva utan djur, eller för att personkemin mellan djur och ägare inte stämmer. Och det tycker jag är tråkigt - det kan aldrig vara fel att söka ett bättre hem för att man känner att man inte räcker till.

Men är det verkligen så många som faktiskt gör sig av med katten bara för att de blir gravida? Det är lite intressant att du i första stycket har en ton av att folk lite väl lättvindigt gör sig av med katter, för att i nästa stycke tycka att det aldrig är fel att söka ett bättre hem åt katten om man inte räcker till. Det är väl kanske sånt här som gör att det upplevs som om det ses ner på folk som omplacerar sina djur.

Det där med att man inte kan behålla hunden när man blir gravid fick vi höra till leda när jag blev gravid med första barnet. Hunden som var så tight med oss skulle minsann hata barnet och bita det så fort han fick chansen. Snällare hund med barn har jag faktiskt inte träffat, han var den ultimata barnhunden. Hans kullsyster tyckte däremot att barn före 10 års ålder var rätt äckliga.

 

[Roheryn]

Jo så kan det säkert vara, samtidigt är det väl oxå som många säger att hunden blir en familjemedlem eftersom den är med hela tiden, medans hästen kanske blir en väldigt god vän man besöker varje dag - utan att egentligen jämföra häst och hundägare och vem som tycker om och värderar sitt djur högst.

Jag kanske kan jämföra - jag har haft hund i 14 år (samt vuxit upp med två hundar som fanns i familjen i 11 respektive 15 år) och har haft den äldre av mina hästar i 18 år. Och hästen har jag kanske haft så som många har hund - jag köpte honom oinriden direkt från uppfödaren och har alltså både ridit in honom och haft honom i hela hans aktiva ridhästliv. Om inget oförutsätt händer (katastrofalt ändrad ekonomi, sjukdom eller liknande) så får han stanna hos mig resten av sitt liv.

Relationsmässigt skulle jag värdera hästen och hunden lika - de är/var (hunden lever inte längre) lika mycket familjemedlemmar för mig, vi tillbringar en avsevärd del av min fritid ihop och vi har en nära relation. Hästen känner igen min bil, går ifrån resten av flocken och väntar på mig vid grinden, går lös med mig från hagen till stallet. Rätt mycket som en hund faktiskt! För mig hade det varit lika svårt att sälja honom som att omplacera hunden, dvs jag gör det inte om jag inte blir tvingad till det av yttre omständigheter.

 

[Sol]

Men är det verkligen så många som faktiskt gör sig av med katten bara för att de blir gravida? Det är lite intressant att du i första stycket har en ton av att folk lite väl lättvindigt gör sig av med katter, för att i nästa stycke tycka att det aldrig är fel att söka ett bättre hem åt katten om man inte räcker till. Det är väl kanske sånt här som gör att det upplevs som om det ses ner på folk som omplacerar sina djur.

Det där med att man inte kan behålla hunden när man blir gravid fick vi höra till leda när jag blev gravid med första barnet. Hunden som var så tight med oss skulle minsann hata barnet och bita det så fort han fick chansen. Snällare hund med barn har jag faktiskt inte träffat, han var den ultimata barnhunden. Hans kullsyster tyckte däremot att barn före 10 års ålder var rätt äckliga.

Ja, det är vanligt att katten ryker så fort barn eller valp anländer i familjen. I bebisfallet sker det väl även innan barnet kommit. Ägarens fokus flyttas och katten upplevs som besvärlig. Man är inte förberedd på att omställningen kan påverka katten och när katten blir besvärlig väljer man att omplacera istället för att försöka göra något åt saken.

Om ingen vill ta sig an katten avlivas den.

Att omplacera en katt för att den trots insatser inte mår bra är självklart bra för katten i de fall det innebär att den hamnar i ett bättre hem, men med tusentals hemlösa katter och en marknad översvämmad av billiga katter är det inte så lätt att hitta bra hem till en huskatt. Jag upplever det som att katter lätt blir en stand in för barn eller hund. Något man skaffar tills livssituationen passar för barn eller hund. Då ryker katten och tyvärr ofta med en sista sprutan.

Jag säljer pga min uppfödning katter i alla åldrar så jag har inga problem med den biten, men mina katter riskerar aldrig att avlivas pga de ”inte passar” eller blir besvärliga.

Det finns en slit-och-släng-mentalitet mot katter och den gillar jag inte.

 

[MJLee]

Jag har en omplacering. Fd avelskatt, pga att tomma löp och ffa p-piller ökar risken för juvertumörer, precis som fertila hankatter strilar/markerar. Så de får sina kullar så snart som möjligt och kastreras sedan, vilket är otroligt skönt för katten att slippa alla hormoner. Kattuppfödare måste omplacera annars kan de inte fortsätta föda upp.

Jag blir otroligt trött på alla katt omplaceringar på Blocket, pga allergi. Läser man kattannonserna får man intrycket att halva Sverige är allergisk och upptäckte det först när de skaffat katt. Men jag tror att vad gäller hästar så är det dels en ekonomisk fråga men också att man växer från en häst på ett annat sätt än en hund/katt/hamster både storleksmässigt, uppstallning men också mentalt. Det är kanske mer vanligt att man vill börja satsa mer än hästen klarar av.

 

[clusia]

Men är det verkligen så många som faktiskt gör sig av med katten bara för att de blir gravida? Det är lite intressant att du i första stycket har en ton av att folk lite väl lättvindigt gör sig av med katter, för att i nästa stycke tycka att det aldrig är fel att söka ett bättre hem åt katten om man inte räcker till. Det är väl kanske sånt här som gör att det upplevs som om det ses ner på folk som omplacerar sina djur.

Det där med att man inte kan behålla hunden när man blir gravid fick vi höra till leda när jag blev gravid med första barnet. Hunden som var så tight med oss skulle minsann hata barnet och bita det så fort han fick chansen. Snällare hund med barn har jag faktiskt inte träffat, han var den ultimata barnhunden. Hans kullsyster tyckte däremot att barn före 10 års ålder var rätt äckliga.

Jag har jobbat med omplacering av katter och ja, det var jättevanligt att gravida hörde av sig och ville omplacera sin katt. Ofta berodde det på att mvc sagt att det är farligt för gravida att smittas av toxoplasma.

Jag har själv fått höra så många gånger att vi borde göra oss av med vår katt då hon inte är särskilt sällskaplig...

 

[Snurrfian]

Jag har jobbat med omplacering av katter och ja, det var jättevanligt att gravida hörde av sig och ville omplacera sin katt. Ofta berodde det på att mvc sagt att det är farligt för gravida att smittas av toxoplasma.

Jag har själv fått höra så många gånger att vi borde göra oss av med vår katt då hon inte är särskilt sällskaplig...

Jag är överraskad, jag har inte hört någon i bekantskapskretsen som har gjort sig av med katten när de har blivit gravida/fått barn.
När det gäller allergier så är det svårt, dottern älskar katter och har under hela sin uppväxt sökt upp och gosat med katter när hon fått chansen. Vi har aldrig haft katt hemma eftersom vi bor dumt vid en väg och inte vill ha en ren innekatt. Tur är kanske det, för ett par år sedan drabbades dottern av akut allergi när hon gosade med svägerskans katt. I dagsläget klara hon sig hyfsat om hon inte tar på katten, men kan vistas i hus där det finns katter. Det hjälper med receptfria allergitabletter tack och lov!

 

[MiniLi]

Ja, det är vanligt att katten ryker så fort barn eller valp anländer i familjen. I bebisfallet sker det väl även innan barnet kommit. Ägarens fokus flyttas och katten upplevs som besvärlig. Man är inte förberedd på att omställningen kan påverka katten och när katten blir besvärlig väljer man att omplacera istället för att försöka göra något åt saken.

Om ingen vill ta sig an katten avlivas den.

Att omplacera en katt för att den trots insatser inte mår bra är självklart bra för katten i de fall det innebär att den hamnar i ett bättre hem, men med tusentals hemlösa katter och en marknad översvämmad av billiga katter är det inte så lätt att hitta bra hem till en huskatt. Jag upplever det som att katter lätt blir en stand in för barn eller hund. Något man skaffar tills livssituationen passar för barn eller hund. Då ryker katten och tyvärr ofta med en sista sprutan.

Jag säljer pga min uppfödning katter i alla åldrar så jag har inga problem med den biten, men mina katter riskerar aldrig att avlivas pga de ”inte passar” eller blir besvärliga.

Det finns en slit-och-släng-mentalitet mot katter och den gillar jag inte.

Jag tycker såklart inte att slit-och-släng mentalitet är bra, verkligen inte. Samtidigt så är det sånt här som gör att det känns så fel att omplacera katter och hundar. Man ska prova allt och försöka få det att funka. Men tänk om man bara inte vill?

Kopplar åter igen till när jag omplacerade min hund. Ja jag hade kunnat anstränga mig och få det att funka. Jag hade kunnat tvinga mig ut på träning med hunden. Men jag ville inte mer. Tänk om det är så för de som omplacerar katterna? De kanske vet med sig att de inte skulle trivas med sina liv om de måste göra vissa anpassningar för att det ska funka med katten?

 

[Unafraid]

Våran familj har förresten omplacerat en hund. En stor schäferhane med massor av energi, cirka ett år gammal. Anledningen? Mina föräldrar skiljde sig, mamma flyttade in i en liten lägenhet och det skulle inte ha fungerat för den hunden. En annons hade säkert fått många att tvivla, schäfer i den åldern? Måste vara trotsig och galen! Så skulle i alla fall jag ha tänkt uppfödaren hjälpte dock till och ordnade ett nytt hem, så han hamnade aldrig på blocket.