ASKAPLASKA
Trådstartare
Lite infekterat ämne för mig just nu men jag ska försöka att inte börja grina av eventuella mothugg
Jag vill inte ha barn. Aldrig. Någonsin. Jag har alltid vetat det. Jag är dessutom lyckligt gift med en man som känner likadant.
Våra liv är till bredden fyllda av allt vi önskar oss, jobb, djur, resor osv och det finns inget av detta jag skulle vilja plocka bort till förmån för ett barn.
Jag anser dessutom inte att jag har de fysiska och psykiska förutsättningarna för att bli en mamma.
Egoist? Javisst! Men i mina ögon inte mer egoistiskt än att sätta barn till världen med helt fel förutsättningar bara för att det pockar på.
Varför är detta då ett problem för så många?
Varför ett sådant behov av att upplysa mig om vad jag möjligtvis missar men som jag ändå aldrig kommer att lida av då jag inte vet vad jag missar?
Jag upplyser ingen om vad jag anser att de missar om de inte genast skaffar två kameler, två hästar, en hund och fyra katter.
Varför besvärar det folk att jag kommer sitta heeeelt ensam på hemmet utan någon att fira jul med när jag blir gammal? Vad är det som säger att deras barn kommer att bo kvar i landet och besöka dem på på hemmet varje helg?
Varför får jag som förslag att lösa mina menstruationsproblem med att skaffa barn?
Och varför får jag alltid veta att jag kommer att ändra mig och att det är långt ifrån försent trots att jag är 38 år. Hur vet de att jag kommer att ändra mig när inte ens jag vet det?
Jag försöker att le och inte bry mig men då denna omsorg om mig och min barnlöshet (läs barnfrihet) börjar gå mig på nerverna vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det hela längre. Det känns som att det snart kommer något riktigt fult ur min annars ganska snälla lilla mun
Tankar?
Någon som känner igen sig som den ena eller den andre? Du kanske är en barnförespråkare som vill övertyga mig om min stora miss i livet och kan förklarar hur du tänker när du hoppar på mig med dina argument?
Eller så har du det som jag och kan tipsa om hur man snabbast bryter diskussionen?
Jag vill inte ha barn. Aldrig. Någonsin. Jag har alltid vetat det. Jag är dessutom lyckligt gift med en man som känner likadant.
Våra liv är till bredden fyllda av allt vi önskar oss, jobb, djur, resor osv och det finns inget av detta jag skulle vilja plocka bort till förmån för ett barn.
Jag anser dessutom inte att jag har de fysiska och psykiska förutsättningarna för att bli en mamma.
Egoist? Javisst! Men i mina ögon inte mer egoistiskt än att sätta barn till världen med helt fel förutsättningar bara för att det pockar på.
Varför är detta då ett problem för så många?
Varför ett sådant behov av att upplysa mig om vad jag möjligtvis missar men som jag ändå aldrig kommer att lida av då jag inte vet vad jag missar?
Jag upplyser ingen om vad jag anser att de missar om de inte genast skaffar två kameler, två hästar, en hund och fyra katter.
Varför besvärar det folk att jag kommer sitta heeeelt ensam på hemmet utan någon att fira jul med när jag blir gammal? Vad är det som säger att deras barn kommer att bo kvar i landet och besöka dem på på hemmet varje helg?
Varför får jag som förslag att lösa mina menstruationsproblem med att skaffa barn?
Och varför får jag alltid veta att jag kommer att ändra mig och att det är långt ifrån försent trots att jag är 38 år. Hur vet de att jag kommer att ändra mig när inte ens jag vet det?
Jag försöker att le och inte bry mig men då denna omsorg om mig och min barnlöshet (läs barnfrihet) börjar gå mig på nerverna vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det hela längre. Det känns som att det snart kommer något riktigt fult ur min annars ganska snälla lilla mun
Tankar?
Någon som känner igen sig som den ena eller den andre? Du kanske är en barnförespråkare som vill övertyga mig om min stora miss i livet och kan förklarar hur du tänker när du hoppar på mig med dina argument?
Eller så har du det som jag och kan tipsa om hur man snabbast bryter diskussionen?