Jag förmodar att det går eftersom jag känner tre som har gjort det och har barn som springer runt i olika åldrar. Men jag har inte satt mig in i detaljerna.
Precis, det kan även finnas orsaker i den psykosociala utredningen. Jag kan ex. inte få hjälp med graviditet som ensamstående pga. psykiatrisk anamnes
Skumt, nä dom hakade upp sig väldigt på att dom inte var sambos. Sen var det inga problem efter det. Finns inga psykiska problem med i bilden heller utan det var just det faktum att hon var ensamstående som dom hakade upp sig på.
Jo det fanns det gott om, normal person med bra jobb, bra lön, hus och häst men då ensamboende. Nu blev dom gravida utan behov av hjälp tillslut ändå tack och lov. Men det var en väldigt jobbig tid med allt nekande pga att hon bodde ensam.
Näe, det är min närmaste och bästa vän, vi känner varandra sen pyttesmå. Dom sa flertalet gånger att hon inte blev godkänd pga att hon bodde själv. Hon är inte ensam om att bli nekad även om allt stämmer på pappret. Dom hade ändå varit ihop i flera år så det var ju ingen ny bekantskap om man säger så. Dom hakade helt och hållet upp sig på att hon då bodde själv.
Men då sökte de väl som par och inte hon som ensamstående? Och då är det väl inte så långsökt att något socialt kriterium missas om de tänkta föräldrarna inte delar bostad?
Sen kan det ju hända grejer som gör att det ändå inte blir som man tror. När jag fick barn 2019 var mina föräldrar nyblivna pensionärer och skulle komma minst en vecka varje gång min sambo var ute på jobb. När han började jobba igen var det februari 2020
. Det hade inte spelat någon roll om vi hade bott 5 min ifrån, eller som vi gör 3,5 h (med tåg, säkert 5 h med bil). Eller så hade de kunnat bli sjuka, eller vad som helst. Vad jag lärt mig under dessa år är att det finns annan ”familj” än den närmsta, tex nu ikväll ringde mormor (80 år) till dotterns kompis (där mamman är självstående) och frågade om hon inte skulle ta med sig båda två efter förskolan imorgon. Nästa vecka när jag är ensam med barn ska vi till en kompis land där vi även firade nyår med en annan självstående kompis med barn och hamnar i en salig röra av familj till dem, kompisar osv. Man kan, om man vill skapa ett community för sig själv och barnet utan att ha familj nära. Jag är väldigt glad (och lite stolt) över att vi lyckats med att vi har så många familjer vars grundtanke är att vi hjälps åt. Även om vi är två så har vi tex en kompis till dottern nu som ska få ett småsyskon närsomhelst (de är två också), är mitt i en flytt och är jävligt slitna, det är ju bara en bonus att hämta upp kompisen på vägen, käka lunch och hänga några timmar så de får vila. Bebistiden är förstås annorlunda men den är ju svår kanske att avlasta ifrån ändå. Åtminstone mitt barn satt tätt på oss tills hon var kanske 6-7 månader och började krypa. Däremot var det ju för oss en ganska lätt tid att vara social, barnet kunde somna lite varsomhelst (ofta i selen) och det är nästan ett större projekt nu att åka iväg på kvällarna.
Jag skulle vilja träffa människan (jag vet att man aldrig träffat en person på riktigt) som kan hjälpa med att ta hand om barnet så det blir säkrare för alla inblandade (ekonomiskt också).
Jag förstår vad du tänker men vill du ha det säkert och ekonomiskt tryggt är det väl en stabil och välbyggd relation det enda riktiga.
Ja, jag är kvinna.
Tack. Jag har ingen familj här så tänkte att hans familj kunde vara i bilden av barnet. Jag skulle kunna vara ihop med personen tom, om det är bra för barnet.
