Folkhögskola solskenshistorier

[arquata]

Ett litet tillägg: Det är inte ett nederlag att ta hand om sin mentala hälsa. Det är inte att "ge upp" när man väljer att släppa saker som får en att må så dåligt. Livet ska inte kännas på det viset

Det här sa jag nästan ordagrant i går Bara att hoppas att det nånstans sjunker in, trots att det inte verkar så i stunden.

 

[Petronilla]

Tack för alla svar. En svårighet är att hen i nuläget inte vill att jag tar några kontakter med skolan, följer med på några möten eller överhuvudtaget engagerar mig praktiskt. Jag tror att det beror på att hen är så slutkörd att hen tror att det kommer innebära mer jobb för hen som hen i nuläget inte har någon energi till.

Jag tror säkert att skolan erbjudit möjligheter och lösningar och jag är vet på att en del av nuvarande situation beror på saker som hen gjort eller inte gjort, men det är lite sent att åtgärda nu.

Som vuxen är det så jobbigt att se perspektivlösheten man kan ha i sena tonåren, att det alltid kommer vara precis som det är just nu och att man måste välja exakt samma väg som de flesta andra, annars är man dum eller fel. Föräldrars ord och intyganden är inte så mycket värda i det läget.

Låt hen vara hemma, landa och sen börja ta tag i det själv våga ta det lugnt(skitjobbigt jag vet)

Vi gjorde så och nu kommer han iväg till sin folkhögskola och kämpar på.

 

[animalasia]

Å, det är ju det här jag hoppas på för mitt barn också. Jag tror verkligen också att det kan vara en helt annan grej att plugga på folkhögskola, men det var som sagt det där med perspektiven i tonåren och just nu kan mitt barn inte tänka sig att det kan finnas andra sätt att lära in, och andra miljöer, än det som hen hittills upplevt.

Just nu säger hen ungefär att "varför ska jag klara det sen om jag inte klarar det nu?"

Jag förstår henne. Du kan ju försöka lite i etapper, prata om, kanske åka förbi och titta eller besöka på någon, Öppet hus.

 

[Askur2017]

Du har gjort allt man kan för sitt barn i en sån här situation, vilken tur att hen fått en så fantastisk förälder

Eftersom ditt barn fått så mycket hjälp och råd (och kanske i det här läget egentligen inte är mottaglig utan mitt i en situation som kommer ge massor av insikter och nyttiga erfarenheter i EFTERHAND…) så riktar jag mig till dig: Du gör redan allt man kan, du ser, du känner in, du förstår och försöker ingjuta lugn och hopp. Det är sååå viktigt!

Gläntar ungdomen på dörren för något mer kan du vara beredd att hjälpa till med de råd du redan vet och fått. Men just nu är allt du redan gör fullt tillräckligt. Kramar till er båda

 

[Tantan]

Den stora fördelen med folkhögskola är att nivån är godkänd. Man siktar på att alla ska klara E-nivå. Nummer två: de bedömer även ansträngning och att vara en god kamrat. Tre: som folkhögskoleelev hamnar du i särskild kvotgrupp vilket kan öka chansen att komma in på önskad utbildning.

 

[Mirre]

Gammal användare, nytt nick pga ämnet.

Jag har ett myndigt barn som haft det bitvis kämpigt hela tonåren. Många händelser av olika slag som är för komplexa att beskriva kort. Gymnasiet har funkat bra socialt med en liten krets nära fina vänner, men inte lika bra rent skolmässigt. Nu är det bara någon månad kvar av sista terminen och hen har tappat sugen totalt. Det har väl varit på g ett tag men blev värre när hen nyligen fick veta att hen inte kommer bli godkänd i ett av de behörighetsgivande ämnena (minst ett av de andra ligger också löst till).

Nu har hen snurrat in sig i en hopplöshetsspiral av ångest och dåligt självförtroende. Hen menar att "alla andra" klarar gymnasiet och det spelar ingen roll var man säger som svar. Hen är just nu inte heller mottaglig för argumentet att det faktiskt går att läsa upp kurser eller skaffa sig högskolebehörighet på andra sätt.

Personligen tror jag att det bästa vore att släppa skolan - om inte hoppa av så åtminstone bara ge upp de kurser som är för kämpiga att göra klart, men ta de poäng som är möjliga, "ta studenten" tillsammans med kompisarna och sen försöka jobba ett tag med egentligen vad som helst tills det känns lite lugnare i livet. Hen har inget extrajobb i nuläget men har trivts mycket bra på sitt sommarjobb som hen har möjlighet att få igen nu i sommar. Folkhögskola tror jag kanske vore det bästa på sikt, men det måste vara rätt ställe där hen inte bara bekräftar sin självbild som en som inte klarar nåt.

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, förutom kanske solskenshistorier från er som har liknande upplevelser. Goda råd till ungdomen är bortkastade just nu, hen är för svartsynt för det. Hen har dessutom tappat förtroendet för vuxna auktoritetspersoner/vården/vuxna i skolan efter en del trista upplevelser, så det går inte bara att säga "gå till syv/till kurator/din mentor".

Det gör ont i hela mig, för hen är en så fantastisk, smart, rolig, kreativ person som borde få ha en underbar ungdomstid just nu. Vi har en fin kontakt som förälder och barn, men i den här situationen står jag maktlös.

Jag läste upp gymnasiet på folkhögskola. Det var ett lugnare sätt att studera på och mer förståelse för att alla har olika förutsättningar. Blev godkänd i alla ämnen utom matte 2 (eller vad det kallas nu, det som förut hette matte b), men det finns nog ingenting som kan få in det i huvudet på mig. Har en uska utbildning och läser retorikprogrammet på universitetet nu.

 

[Nikan]

Jag gick ut gymnasiet med för mycket IG. Jag trodde att för det så skulle jag bli av med alla mina betyg, även de bra. Framtiden var ett svart hål för mig. Men sen fick jag veta att mina betyg fick jag behålla, jag fick lite ljus tillbaka. Sen på komvux läste jag upp flera betyg, läste andra kurser. Komvux hade ett mycket trevligare tempo och bra lärare. Jag gick från IG i en matte kurs till MVG, matte blev kul. Ett gäng år senare är nu tanken att försöka komma in på en utbildning till hösten.

Det är aldrig helt hopplöst, det finns så många olika sätt och utbildningar man kan ta sig fram med.

 

[athena_arabians]

Det här sa jag nästan ordagrant i går Bara att hoppas att det nånstans sjunker in, trots att det inte verkar så i stunden.

Jag gick aldrig gymnasiet, jag började jobba efter 9:an (lång historia av mobbing och ville INTE fortsätta gymnasiet med min årskull samt att jag var rätt less). Nu hade jag visserligen en plan för vad jag ville bli (seminör) och hade tagit reda på hur en tar sig dit utan gymnasiet. Sedan hände saker och livet så jag läste in gymnasiekompetens på Komvux, gick vidare till universitet (velade där också, jag började på Ultuna innan det blev geologi inne i U-a, via ett års kemistudier ).

Vad jag vill säga att det finns många vägar i livet och de är inte alltid så raka men det blir oftast bra ändå. Jag hoppas din ungdom ser det till slut. Jag har idag ett välbetalt jobb jag älskar men jag har i det jobbet också nytta av kringelkrokarna jag tagit tidigare.

 

[arquata]

Du har gjort allt man kan för sitt barn i en sån här situation, vilken tur att hen fått en så fantastisk förälder

Eftersom ditt barn fått så mycket hjälp och råd (och kanske i det här läget egentligen inte är mottaglig utan mitt i en situation som kommer ge massor av insikter och nyttiga erfarenheter i EFTERHAND…) så riktar jag mig till dig: Du gör redan allt man kan, du ser, du känner in, du förstår och försöker ingjuta lugn och hopp. Det är sååå viktigt!

Gläntar ungdomen på dörren för något mer kan du vara beredd att hjälpa till med de råd du redan vet och fått. Men just nu är allt du redan gör fullt tillräckligt. Kramar till er båda

Tack. Jag tycker det är helt självklart att göra det man kan för sitt barn. Sen är jag övertygad om att jag gjort en massa dumma saker som förälder, fällor som jag aldrig trodde att jag skulle falla i. Hur är det exempelvis möjligt att mitt barn så tydligt knyter sitt värde och sin självkänsla till det hen gör, inte den hen är? Det är ju sånt som jag och de andra småbarnsföräldrarna för 18 år sen pratade ihjäl oss om.

Hur som, jag gjorde inte det här inlägget för att få medlidande eller beröm och jag förstår att vi inte är ensamma i den här situationen. Men det kan kännas ensamt och det kan vara svårt och motigt att prata med andra om läget. Jag har rätt få vänner med barn i samma ålder, de flestas barn är yngre och har helt andra problem.

Nåväl. Jag är glad att mitt barn lever, att hen ibland är glad och mår bra, att framtiden är så lång och att det kan hända så mycket som inte är knutet till den situation som är nu. Det är fint att många av er hittade en väg framåt efter en kämpig skoltid

 

[monster1]

Ni kanske kan besöka en folkhögskola tillsammans? Det är ju en sån himla annorlunda stämning där, tillåtande och mjuk jämfört med hur resten av skolvärlden kan se ut.

 

[stjarnhimmel]

Har hen något intresse? Eller något som ändå är lite kul?
För I såna fall kan man kanske föreslå att hem går en kurs i det under tex hösten. Bara för att få energi ock då kan man redan nu föreslå att ni åker och hälsar på såna skolor.
Vad säger hen själv? Vill hen ts studenten med sina kompisar? Eller kan man tänka sig att börja jobba redsn nu?

 

[athena_arabians]

Tack. Jag tycker det är helt självklart att göra det man kan för sitt barn. Sen är jag övertygad om att jag gjort en massa dumma saker som förälder, fällor som jag aldrig trodde att jag skulle falla i. Hur är det exempelvis möjligt att mitt barn så tydligt knyter sitt värde och sin självkänsla till det hen gör, inte den hen är? Det är ju sånt som jag och de andra småbarnsföräldrarna för 18 år sen pratade ihjäl oss om.

Hur som, jag gjorde inte det här inlägget för att få medlidande eller beröm och jag förstår att vi inte är ensamma i den här situationen. Men det kan kännas ensamt och det kan vara svårt och motigt att prata med andra om läget. Jag har rätt få vänner med barn i samma ålder, de flestas barn är yngre och har helt andra problem.

Nåväl. Jag är glad att mitt barn lever, att hen ibland är glad och mår bra, att framtiden är så lång och att det kan hända så mycket som inte är knutet till den situation som är nu. Det är fint att många av er hittade en väg framåt efter en kämpig skoltid

Kanske du kan visa valda inlägg för ungdomen? Eller återberätta dem? Vi är som sagt flera som inte gått den raka vägen utbildningsmässigt men som ändå klarat sig bra (i mitt fall skulle jag säga mer än bra - jag trivs verkligen med min tillvaro som den ser ut idag).

 

[arquata]

Ni kanske kan besöka en folkhögskola tillsammans? Det är ju en sån himla annorlunda stämning där, tillåtande och mjuk jämfört med hur resten av skolvärlden kan se ut.

Klassen har gjort studiebesök på åtminstone en folkhögskola, och såvitt jag förstår så gillade hen det hen såg (sen är inte just den folkhögskolan aktuell av olika anledningar, men jag tycker det var superbra att de var där. I nuläget är situationen kring framtida studier så laddad att jag tvekar inför att ens skicka länkar om folkhögskolor och linjer till hen, för man vet aldrig hur det kommer att landa. Men jag sitter förstås och tittar lite själv, och häromdagen berättade jag t.ex. att det finns vissa folkhögskoleinternat där man får ta med sig husdjur, och det verkade nå fram på ett bra sätt. Så kanske blir det möjligt med fler studiebesök och mer positiv nyfikenhet lite längre fram.

Har hen något intresse? Eller något som ändå är lite kul?
För I såna fall kan man kanske föreslå att hem går en kurs i det under tex hösten. Bara för att få energi ock då kan man redan nu föreslå att ni åker och hälsar på såna skolor.
Vad säger hen själv? Vill hen ts studenten med sina kompisar? Eller kan man tänka sig att börja jobba redsn nu?

Ett problem är att ett tidigare stort intresseområde blivit lite "smittat" av allt det jobbiga kring skolarbetet. Jag hoppas och tror att det är något som hen kan ta upp längre fram, men just nu är sådant som borde vara kul och givande mycket förknippat med prestation, betyg och jämförelser med andra. Det som hen just nu ser som sin drömkarriär har rätt lite med hens valda gymnasieprogram att göra, och även om det absolut är möjligt att nå dit känns nog vägen lång.

Hen vill nog hemskt gärna gå ut skolan med kompisarna och fira studenten utan oro och ångest. Det är det här jag som förälder inte riktigt förstår, det är ju inte så att samtliga kompisar har toppbetyg eller är utan bekymmer i livet. Men här är jag nog helt enkelt inte riktigt insatt i alla detaljer kring ekonomi, planer för den nära framtiden och annat som tar plats.

Kanske du kan visa valda inlägg för ungdomen? Eller återberätta dem? Vi är som sagt flera som inte gått den raka vägen utbildningsmässigt men som ändå klarat sig bra (i mitt fall skulle jag säga mer än bra - jag trivs verkligen med min tillvaro som den ser ut idag).

Det skulle jag själv tycka var bra och hjälpsamt, men hen är inte riktigt i det läget just nu. Vi har flera vuxna i vår absoluta närhet som inte gått raka vägen till nuvarande jobb, men jag tror att det känns lite för hetsigt och jobbigt just nu för att det ska kännas relevant att jämföra sig. Sen vet jag att hen också är orolig för att jag ska oroa mig, det är lite därför jag valt att skriva det här anonymt (inte för att jag tror att hen sitter och läser på Buke, men det känns konstigt och lite fel att prata om det som i praktiken är en annan vuxen person och hens situation öppet).

 

[monster1]

Klassen har gjort studiebesök på åtminstone en folkhögskola, och såvitt jag förstår så gillade hen det hen såg (sen är inte just den folkhögskolan aktuell av olika anledningar, men jag tycker det var superbra att de var där. I nuläget är situationen kring framtida studier så laddad att jag tvekar inför att ens skicka länkar om folkhögskolor och linjer till hen, för man vet aldrig hur det kommer att landa. Men jag sitter förstås och tittar lite själv, och häromdagen berättade jag t.ex. att det finns vissa folkhögskoleinternat där man får ta med sig husdjur, och det verkade nå fram på ett bra sätt. Så kanske blir det möjligt med fler studiebesök och mer positiv nyfikenhet lite längre fram.


Ett problem är att ett tidigare stort intresseområde blivit lite "smittat" av allt det jobbiga kring skolarbetet. Jag hoppas och tror att det är något som hen kan ta upp längre fram, men just nu är sådant som borde vara kul och givande mycket förknippat med prestation, betyg och jämförelser med andra. Det som hen just nu ser som sin drömkarriär har rätt lite med hens valda gymnasieprogram att göra, och även om det absolut är möjligt att nå dit känns nog vägen lång.

Hen vill nog hemskt gärna gå ut skolan med kompisarna och fira studenten utan oro och ångest. Det är det här jag som förälder inte riktigt förstår, det är ju inte så att samtliga kompisar har toppbetyg eller är utan bekymmer i livet. Men här är jag nog helt enkelt inte riktigt insatt i alla detaljer kring ekonomi, planer för den nära framtiden och annat som tar plats.



Det skulle jag själv tycka var bra och hjälpsamt, men hen är inte riktigt i det läget just nu. Vi har flera vuxna i vår absoluta närhet som inte gått raka vägen till nuvarande jobb, men jag tror att det känns lite för hetsigt och jobbigt just nu för att det ska kännas relevant att jämföra sig. Sen vet jag att hen också är orolig för att jag ska oroa mig, det är lite därför jag valt att skriva det här anonymt (inte för att jag tror att hen sitter och läser på Buke, men det känns konstigt och lite fel att prata om det som i praktiken är en annan vuxen person och hens situation öppet).

Jag gick på folkhögskola för bara några år sedan som en paus i yrkelslivet. Men de flesta som var där var i ålder 19-25. Jag gick utbildning som var helt och hållet kreativ och inte direkt fokuserade på klassiska studier. Men där fanns vanliga linjer också med de vanliga skolämnena. De i min klass hade därför inte direkt haft problem med att klara sina studier vad jag vet. Men många hade npf-er och var väldigt öppna med detta, det var helt enkelt en väldigt öppen miljö där man pratade mycket om psykisk hälsa och ohälsa och andra svårigheter i livet som uppstår när man är ung och ska ut i livet. Men det jag tänkte på var att flera där hade haft olika paus år där man kanske gjorde något helt annat. Dvs inte gå från studier till studier utan att få landa lite emellan. Så kanske släppa studierna helt när ditt barn är klar med gymnasiet och om det går jobba eller aktivera sig på något annat sätt (för att få lite ordning och redan i livet och inte fastna hemma eller i något annat mindre lämpligt). Sen kan hen börja fundera på studier igen.

På något sätt få ditt barn att förstå att hela framtiden inte hänger på det här som är nu, det går alldeles utmärkt att ta igen det senare i livet oavsett vad folk har en tendens att säga. Det kanske finns möjlighet att ha praktik på sommarjobbet resten av året utan lön om det nu är så bara för att liksom landa och göra något vettigt medans huvudet och känslorna får varva ned. På något sätt avdramatisera. det är ingen panik, det måste inte göras nu, backa från beslutsfattandet. Det ordnar sig, det finns tid. Varken kroppen eller knoppen är ju ens färdiga på gymnasiet.

Btw alla som kom direkt från gymnasiet till den universitetsutbildning jag tog för att bli det jag är idag hoppade av. De var liksom inte mogna för det. Så jag tror att det för väldigt många är lämpligt att pausa i studerandet mellan de där 11 åren av mer eller mindre påtvingad skola och nästa steg. Man vet ju inte ens vem man är ännu i den åldern eftersom så mycket är styrt av skolan och att vara ett barn i en familj.

Ett annat alternativ är ju att gå en folkhögskolekurs inom något som inte är ett skolämne, typ musik, bild och form, textil eller liknande. Bygga självförtroende och trygghet, hitta sin grupp.

 

[stjarnhimmel]

Klassen har gjort studiebesök på åtminstone en folkhögskola, och såvitt jag förstår så gillade hen det hen såg (sen är inte just den folkhögskolan aktuell av olika anledningar, men jag tycker det var superbra att de var där. I nuläget är situationen kring framtida studier så laddad att jag tvekar inför att ens skicka länkar om folkhögskolor och linjer till hen, för man vet aldrig hur det kommer att landa. Men jag sitter förstås och tittar lite själv, och häromdagen berättade jag t.ex. att det finns vissa folkhögskoleinternat där man får ta med sig husdjur, och det verkade nå fram på ett bra sätt. Så kanske blir det möjligt med fler studiebesök och mer positiv nyfikenhet lite längre fram.


Ett problem är att ett tidigare stort intresseområde blivit lite "smittat" av allt det jobbiga kring skolarbetet. Jag hoppas och tror att det är något som hen kan ta upp längre fram, men just nu är sådant som borde vara kul och givande mycket förknippat med prestation, betyg och jämförelser med andra. Det som hen just nu ser som sin drömkarriär har rätt lite med hens valda gymnasieprogram att göra, och även om det absolut är möjligt att nå dit känns nog vägen lång.

Hen vill nog hemskt gärna gå ut skolan med kompisarna och fira studenten utan oro och ångest. Det är det här jag som förälder inte riktigt förstår, det är ju inte så att samtliga kompisar har toppbetyg eller är utan bekymmer i livet. Men här är jag nog helt enkelt inte riktigt insatt i alla detaljer kring ekonomi, planer för den nära framtiden och annat som tar plats.



Det skulle jag själv tycka var bra och hjälpsamt, men hen är inte riktigt i det läget just nu. Vi har flera vuxna i vår absoluta närhet som inte gått raka vägen till nuvarande jobb, men jag tror att det känns lite för hetsigt och jobbigt just nu för att det ska kännas relevant att jämföra sig. Sen vet jag att hen också är orolig för att jag ska oroa mig, det är lite därför jag valt att skriva det här anonymt (inte för att jag tror att hen sitter och läser på Buke, men det känns konstigt och lite fel att prata om det som i praktiken är en annan vuxen person och hens situation öppet).

Ju mer jag läser desto mer tänker jag att det kanske egentligen inte bara handlar om val av utbildning och sånt utan mest om mående? Så det andra kanske löser sig sen om hen mår bättre? Jag tänker att om man känner sig helt slutkörd så är det rätt svårt att orka tänka på framtiden och ta några vettiga beslut?

Om det är viktigt för hen att få ta studenten så skulle jag ha kollat med skolan om vad som krävs tex om en viss närvaro behovs. Och just nu i första hand fokusera på det.
Sen efter det tror jag det skulle vara bra om hen får något jobb i sommar eller liknande så att man inte bara är hemma och är isolerad. Min erfarenhet är att efter att unga jobbat något år så brukar de själva börja resonera annorlunda och bli sugen på andra saker. Jac har hört föräldrar som pratar negativt om att deras barn tex jobbar på McDonalds eller liknande men hag tror det är jättebra att ha några år då man har den typen av jobb.

 

[arquata]

Ju mer jag läser desto mer tänker jag att det kanske egentligen inte bara handlar om val av utbildning och sånt utan mest om mående? Så det andra kanske löser sig sen om hen mår bättre? Jag tänker att om man känner sig helt slutkörd så är det rätt svårt att orka tänka på framtiden och ta några vettiga beslut?

Om det är viktigt för hen att få ta studenten så skulle jag ha kollat med skolan om vad som krävs tex om en viss närvaro behovs. Och just nu i första hand fokusera på det.
Sen efter det tror jag det skulle vara bra om hen får något jobb i sommar eller liknande så att man inte bara är hemma och är isolerad. Min erfarenhet är att efter att unga jobbat något år så brukar de själva börja resonera annorlunda och bli sugen på andra saker. Jac har hört föräldrar som pratar negativt om att deras barn tex jobbar på McDonalds eller liknande men hag tror det är jättebra att ha några år då man har den typen av jobb.

Ja, det handlar jättemycket om måendet. Det här hör till en lång lång bakgrund som jag inte ska dra, men jag tror att hen känner att hen kämpat med måendet så länge, försökt få hjälp, delvis fått hjälp, fått ohjälpsam hjälp, börjat må lite bättre och nu stupar lite på mållinjen på grund av att hen återigen inte mår bra (vilket såklart delvis beror på skolan, så det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget). Här nånstans finns också den där tanken att "varför ska jag klara det här sen om jag inte klarar det nu?" Och som vuxen är det ju då jättelätt att se de långa perspektiven, förstå att läget kan vara ett helt annat om något år, men för en artonåring känns det overkligt och som en hel evighet, som att livet står och stampar och aldrig riktigt börjar.

 

[monster1]

Ja, det handlar jättemycket om måendet. Det här hör till en lång lång bakgrund som jag inte ska dra, men jag tror att hen känner att hen kämpat med måendet så länge, försökt få hjälp, delvis fått hjälp, fått ohjälpsam hjälp, börjat må lite bättre och nu stupar lite på mållinjen på grund av att hen återigen inte mår bra (vilket såklart delvis beror på skolan, så det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget). Här nånstans finns också den där tanken att "varför ska jag klara det här sen om jag inte klarar det nu?" Och som vuxen är det ju då jättelätt att se de långa perspektiven, förstå att läget kan vara ett helt annat om något år, men för en artonåring känns det overkligt och som en hel evighet, som att livet står och stampar och aldrig riktigt börjar.

Det svåra kanske är att förstå att det här inte är mållinjen, det finns ju ingen mållinje. Ja alltså kanske döden om man ska vara sådan, men ganska långt tills dess om man är ungdom = allt under 70, typ.

 

[Rosett]

Ja, det handlar jättemycket om måendet. Det här hör till en lång lång bakgrund som jag inte ska dra, men jag tror att hen känner att hen kämpat med måendet så länge, försökt få hjälp, delvis fått hjälp, fått ohjälpsam hjälp, börjat må lite bättre och nu stupar lite på mållinjen på grund av att hen återigen inte mår bra (vilket såklart delvis beror på skolan, så det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget). Här nånstans finns också den där tanken att "varför ska jag klara det här sen om jag inte klarar det nu?" Och som vuxen är det ju då jättelätt att se de långa perspektiven, förstå att läget kan vara ett helt annat om något år, men för en artonåring känns det overkligt och som en hel evighet, som att livet står och stampar och aldrig riktigt börjar.

Du kanske kan vända på det och prata om att när hen var 7 år kunde hen det här och det här, sen lärde hen sig saker i och utanför skolan och nu kan hen mycket mer.
Så hen kanske kan ta in att lärande och utveckling pågår hela livet, inte bara tills man blir 18.
Man måste dessutom inte gå i skolan för att lära sig saker, ämnen kan man plugga på egen hand och sen göra prövning i så man får betyg. (Om det inte är ändrat, har inte läst om det på länge).

 

[Rosett]

Jag har inte heller fullständig skolgång. Blev tjatad på om att gå till skolan men mådde skit så orkade inte. När jag var +20 och hade jobbat ett tag kände jag mig redo att plugga in gymnasiet och testade en kurs inom komvux. Så småningom började jag plugga 100%.
Det var bra att jobba heltid ett tag för sen kändes det som rena semestern att studera. Gick på en annorlunda friskola där de var väldigt flexibla så det funkade jättebra. Det var, för mig, mycket lättare än att gå högstadiet.