Varför är det så laddat med mat?

Mat är ett av mina största intressen. Liksom andra intressen är det roligt att dela det med likasinnade vänner. Dessutom blir jag folkilsken när jag är hungrig. Följaktligen äter jag ganska mycket ganska ofta, och planerar in mina måltider så att jag dels slipper bli hungrig och dels hinner ordna något gott till dem. Jag mår bäst när jag grundar med någorlunda nyttig mat och inte äter alltför stora mängder sötsaker för ofta, men det finns inga livsmedel jag helt skulle avstå från av hälso- eller utseendemässiga skäl. I mitt umgänge pratar vi ofta mat, och jag brukar fråga folk vad de äter om det ser spännande ut eller luktar gott.

Jag upplever inte heller att jag värderas utefter mitt utseende särskilt ofta, och försöker att inte värdera andra efter deras utseende heller. Om någon skulle tycka att jag som ung tjej borde prioritera bort en massa spännande och rolig mat och fika till förmån för att se konventionellt snygg ut, så är det den personens förlust som måste leva med så trista värderingar, tänker jag.
 
Ja men precis, så tänker jag också. Jag slutade äta i matsalen i högstadiet då folk ständigt kommenterade (samt lite annat skit också, som inte har med maten att göra) mig. Tankarna sitter kvar. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kollar hur/vad andra äter. Men jag gör det mest av avund och nyfikenhet. "Hur kan alla utom JAG se så tillfreds med att äta på offentliga platser, medans jag sitter här med fetångest?"
Sen är jag ju också medveten om att många nog tänker och känner på liknande sätt.
Jag har fortfarande svårt att äta bland folk. Även med släkt, vänner och familj. Men idag klarar jag av det. Däremot äter jag aldrig ensam. Men jag jobbar på det. För jag vet samtidigt att det bara är hjärnspöken och dessa ska jag INTE lyssna på.
Jag började tycka jag var tjock redan innan sexårsgruppen men det blev på allvar då, vi hade vägning hos skolsköterskan och alla stod i kö utanför och när man kom ut var man tvungen att säga vadman vägde och den som vägde minst vann, jag var definitivt inte en av dom. Ingen av oss tjejer ville ta mat först i skolan för att man då inte visste hur mycket som var ok så vi sprang runt och ställde oss sist i kön hela tiden för att låta någon annan ta först. Sen fick ingen tjej tycka maten var god för då var man glupsk:crazy:

När jag var 10 år slutade jag äta i skolan för att jag skämdes så mycket, läraren ringde mina föräldrar och sen fick jag äta med läraren hela fjärde klassen.

Jag kan inte äta med folk nu heller, skäms så hemskt, går hellre helt sant utan mat en hel dag än äter i sällskap, vilket jag i princip gör annars också men ännu längre tid om jag är med någon. Därför känns nyår läskigt.

För mig handlar det också om att jag känner mig tjock, som att jag fortfarande är den där knubbiga och små tjocka tjejen jag var innan anorexin. Sen är det tvång på tvång och ritualer för att jag ska kunna äta och det går inte att göra bland folk.
 
Jag tror att delsvis så har många ett komplext förhållande till mat. MEN jag tror också att när man själv är lite besatt av det så ser man det liksom mer, det blir mer påtagligt eftersom det är så känsligt för en. Fattar du hur jag tänker?
När jag vägde 15 kilo mindre än jag gör idag så kretsade mycket av min dag kring mat. Jag planerade vad jag åt, visste hur många kcal allt innehöll osv. Om en tjock person åt en glass kunde jag fundera på om hen förstod hur många kalorier det var i glassen osv. Helt klart jävligt snett men det gick på automatik för mig.

Personligen så älskar jag mat, kanske lite FÖR mycket i nuläget :D men jag orkar liksom inte vara smal med allt vad det innebär för jag vet hur jobbigt det kan vara. Socialt så umgås vi ju också mycket kring mat, som ätstörd blir det ju ett stressmoment medan de flesta andra tycker att det är en njutning, att äta och dricka gott och umgås med goda vänner. Jag förstår att en ätstörd person kan tycka att det är jobbigt att umgänget liksom kretsar kring mat. Typ "kom förbi på middag", "ska vi gå ut och äta"? osv. Frågan är om problemet ligger i umgängesformen eller mer i den enskilde personens ätstörning?
:bow: Där satte du nog spiken i huvudet på flera punkter. Jag jobbade t.ex. på Mc Donalds en period och stod där i kassan och tyckte synd om och led med dom som åt där, för att jag trodde att dom också hade sådan extrem ångest över maten men att dom var tvungna att äta där pga barn eller kompisar. Förstod liksom inte förrän långt efter att det var jag som la mina tankar och känslor på dom.

Jag har också varit arg och ifrågasatt varför allt måste handla om mat, att man alltid ska äta när man ses om det inte rör sig om en promenad med hunden eller om man kanske träffas över en kopp te. Men tydligen uppskattar folk fika och mat.
 
Grejen med mat är att det är något som alla behöver och inte kan välja bort så vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till det.

När jag var yngre hade jag problem med matfobier och fick tvinga i mig mat efter ett schema. Då åt jag nästan bara potatis och grönsaker. Jag hade känt en som dog i anorexia vilket var det som hindrade mig från att låta ätstörningen blomma ut. För mig var det en räddning att äta med andra, jag hade vettigt sällskap där jag kunde prata om mina känslor inför maten, och det hjälpte mig att få ett normaliserat förhållningssätt. Jag märkte också skillnaden på hur jag mådde efter att ha fått i mig vettig näring mot när jag inte fått det.
 
Jag är nog en av de där sjuka som äter/dricker för mycket socker :o Det är för att det helt enkelt är så gott :angel: Det är skitsvårt att sluta, jag vill inte ens sluta. Inte så att jag får panik av tanken av att sluta men nästan så. Helt klart beroende.

Under en period i livet (jag lider fortfarande lite av det) så kunde jag inte äta borta, pga problem med magen. Och då märkte jag verkligen hur mycket som kretsade runt mat när man skulle träffas ute på stan eller något sånt. Det var verkligen märkligt hur plötsligt svårt det var att hitta på något annat, det var som att allt socialt kretsade runt mat. Det hände att jag satt bara med och helt enkelt inte åt medan andra gjorde det, jag hade inte så stora bekymmer med att berätta varför det inte gick väl på plats. Nu kan jag äta borta ibland dock beroende på situation :up:
 
I vanliga fall kan ju även dom med anorexi tycka att maten är god men att man förbjuder sig att äta i iallafall. Just nu finns det otroligt få saker jag kan äta utan att vilja spotta ut den, mat smakar liksom inget jag gillar, antingen inget alls eller rent av äckligt, oavsett vad jag väljer känns allt som att jag bara äter på tvång :cry:

Kan man hamna i sådana perioder även som frisk? Hur tar man sig ur det och vad beror det på?
 
Jag har ändrat mig totalt med mat sen jag var mycket yngre, ett barn, jag tyckte alltid jag var tjock men tack och lov visste jag inget om kalorier och vad som var "bra" eller "dåligt" så jag åt vad jag ville.

När jag var barn kunde jag äta choklad, chips, godis (fast jag åt väldigt sakta och sparade länge på det där lördagsgodiset eller i flera år och glömde bort godiset jag lagt undan eller så tog jag en tugga på en godis och la ner i påsen igen eftersom jag bara var sugen på en halv bit.

Men när jag på riktigt fattade kopplingen mellan mat, kalorier och vikt blev jag besatt på riktigt. Jag vill inte tillbaka till den personen jag var innan när jag bara åt men inte som nu heller men något mellanting.

Det känns så skumt att det sen jag var barn varit så totalt fokus på mat, och kropp i släkten, familjen, skolan, kompisar osv. Vet att jag en period när jag vägde som mest var den tredje största personen i min klass eller ett par år senare var ännu större, det sög rejält och jag skämdes ihjäl. Samtidigt så måste jag komma ihåg att det under den här tiden i grundskolan är det period som jag lika ofta haft killar som varit kära i mig. Kanske är jag inte bara en kropp, kanske har jag en fin personlighet som folk ser och uppskattar. När jag varit sjukligt mager skrämmer jag bara alla ingen tittar på mig på det sättet.

Nu när jag ska bli frisk ska jag för första gången göra det utifrån hur jag fungerar och gillar, har haft matschema på matschema men det känns aldrig rätt, nu ska jag föra det på mitt sätt så att det blir hållbart!

Ni som haft en bra och bra inställning till mat och kropp, vad tror ni det beror på? Har ni alltid haft det eller har det kommit mer åren? Jag upplever mindre stress när jag inte måste väga mig men Psyk tvingar mig :cry: Fattar ju att dom vill ha koll men det förstör så mycket.
 
När jag var barn var det viktigt att äta upp allt på tallriken (inkl flera cm tjocka fettränder på skinka och kotletter, och svål och brosk i stekt fläsk) och man skulle ta av allt på bordet.
Jag har en hel del mat jag inte kan äta pga detta idag.

Har alltid varit smal och inte upplevt någon annan hets kring mat, men en stor skillnad i inställning till vad som är normalt. På Naturbruksgymnasiet åt vi så mycket vi orkade, på folkhögskolan var där till oss 2 dåvarande vegetarianer mängdmässigt sällan gjort mat till mer än en, samtidigt som vi fick föreläsningar om vikten av att äta ordentligt.

Till trots för att jag inte haft fokus på min vikt har jag märkt att när omgivningen har fokus på det, så påverkar det också mig negativt. I ett av de jobb jag haft, hade vikten en del att göra med jobb och utvecklingsmöjligheter. Trots begränsade ambitioner påverkade detta min syn p mig själv. Vid min förra graviditet tittade barnmorskan på mig och sa, att mig behövde vi visst inte väga. Det kändes skönt. Denna gång är det vägning varje gång, och jag kan inte låta bli och tänka på om vikten nunockså är normal..?
 
Jag började tycka jag var tjock redan innan sexårsgruppen men det blev på allvar då, vi hade vägning hos skolsköterskan och alla stod i kö utanför och när man kom ut var man tvungen att säga vadman vägde och den som vägde minst vann, jag var definitivt inte en av dom. Ingen av oss tjejer ville ta mat först i skolan för att man då inte visste hur mycket som var ok så vi sprang runt och ställde oss sist i kön hela tiden för att låta någon annan ta först. Sen fick ingen tjej tycka maten var god för då var man glupsk:crazy:
Jösses.
Du verkar verkligen haft otur med vilka sammanhang du hamnat i som präglat dig matmässigt.
När jag gick i skolan så var den kollektiva pressen angående maten främst att blodpudding skulle man tycka var äckligt (pga blod...).
Plötsligt framstår mattanterna som förr öste upp till alla som en bra ide. Vi tyckte de var hemska för att de inte brydde sig om man bad att få pyttelite av något man tyckte var äckligt (stuvad spenat!)
 
Jösses.
Du verkar verkligen haft otur med vilka sammanhang du hamnat i som präglat dig matmässigt.
När jag gick i skolan så var den kollektiva pressen angående maten främst att blodpudding skulle man tycka var äckligt (pga blod...).
Plötsligt framstår mattanterna som förr öste upp till alla som en bra ide. Vi tyckte de var hemska för att de inte brydde sig om man bad att få pyttelite av något man tyckte var äckligt (stuvad spenat!)
Ja det här med maten har hängt med hela livet, kompisar med ätstörningar, viktjämförelser, mamma och pappa som gick i Viktväktarna och andra viktprogram, en tvångsmässig personlighet. grov mobbing osv osv.

Det var mamma och pappa var med i Viktväktarna som jag lärde mig att man kan räkna på mat och att olika mat innehåller olika mycket och poäng. Jag ville också räkna och ha koll så det var då jag upptäckte kalorierna.

Växte också upp med mottot att "När man tror att man är helt slut har man 70% kvar att ge", dvs man kan alltid pressa sig lite mer. Och när pappa var ute och sprang medan mamma och jag var hos ponnyn så skulle vi hämta upp honom på vägen hem, men när vi kom dit hade han 2 minuter kvar att springa och då kunde han inte sluta utan vi fick köra efter honom med bilen tills han sprungit dom där minuterna. Men med det sagt har dom aldrig sagt att jag ska gå ner i vikt, dom har nu sen jätte, jätte lång tid ett bra förhållande till mat men det är väl det där när man är ung och påverkbar. Sen är jag helt säker på att anorexin inte kom från dom.

Det där med mattanterna är intressant, vi fick bara ta mat en gång och sen fick man inte slänga något, hur ska man då lära sig att lyssna på kroppens signaler om hunger och mättnad? Det är väl bättre att ta vad man tror att man vill ha och sen avgöra om man vill ha lite mer. Jag brukade gömma mat i servetterna. Vi åt på en restaurang i gymnasiet och där öste personalen upp maten, men vad jag kommer ihåg fick man ta lite mer om man ville sen.
 
Jag har en avslappnad inställning till mat, lite väl avslappnad nästan. Upplever inte heller att andra i mina bekantskapskretsar har en komplicerad eller osund relation till mat.

Även om min inställning till mat är väldigt avslappnad, är min kosthållning dock inte särskilt hälsosam. Äter ett varmt mål om dagen och i bästa fall två mindre/"kalla" dito. Med andra ord äter jag väldigt oregelbundet, och inte särskilt nyttigt. Lever typ på ostfrallor och Loka i skolan. :p Dock ingenting som påverkar mitt välmående eller hälsa negativt, inte hittills iaf.
 
I vanliga fall kan ju även dom med anorexi tycka att maten är god men att man förbjuder sig att äta i iallafall. Just nu finns det otroligt få saker jag kan äta utan att vilja spotta ut den, mat smakar liksom inget jag gillar, antingen inget alls eller rent av äckligt, oavsett vad jag väljer känns allt som att jag bara äter på tvång :cry:

Kan man hamna i sådana perioder även som frisk? Hur tar man sig ur det och vad beror det på?

Väljer att svara på detta om att mat inte smakar.
Har du kollat upp dina blodvärden?
Tänker att om du inte äter så mkt pga sjukdom så kanske du inte får i dig tillräckligt med näringsämnen och fått någon brist.
Till exempel så kan Brist på zink göra att maten inte smakar längre.
 
Jag har en avslappnad inställning till mat, lite väl avslappnad nästan. Upplever inte heller att andra i mina bekantskapskretsar har en komplicerad eller osund relation till mat.

Även om min inställning till mat är väldigt avslappnad, är min kosthållning dock inte särskilt hälsosam. Äter ett varmt mål om dagen och i bästa fall två mindre/"kalla" dito. Med andra ord äter jag väldigt oregelbundet, och inte särskilt nyttigt. Lever typ på ostfrallor och Loka i skolan. :p Dock ingenting som påverkar mitt välmående eller hälsa negativt, inte hittills iaf.
Hur i hela friden kan man ha en "lite väl avslappnad inställning till mat"?
Den infallsvinklen tyder väl på att det är allt annat än avslappnat?

Mat är dels näring för att kroppen och livet ska funka. Ovanpå det så är det en socialt viktig funktion detta att äta tillsammans. Vi har antagligen ätit tillsammans så länge vi varit människor.

Med en skapligt lång tid med hästar och lantbruk har jag räknat och utfodrat så att mina djur mått bra. Tycker det är sorgligt att vi månniskor hamnat i detta med dieter, bantningstips och allt större grupper människor med ohälsosam övervikt.

Men - nu är vi där vi är. Vi som inte är ätstörda kanske ska låt bli att tala i termer av osunt eller sunt i förhållandet till maten. Jag har inte haft ätstörning i min omedebara närhet men inser att det är ett helvete.
 
Jag vet att jag kanske inte framstår som en muntergök när jag skriver en del om min autism och anorexi här på buke, men jag läser dom flesta trådarna här (är en flitig besökare av buke och kikar in här varje dag, bästa forumet ever:love:)

Men jag undrar verkligen varför hela samhället är så besatt av mat och hur många konstiga sätt att hantera mat och ätande, prata om det och fundera på det som folk gör. Det har ju blivit helt extremt.

Jag har gått i många behandlingar för anorexin och det som lärs ut som "normalt ätande", det man ska äta och vad som rekommenderas är det utifrån Livsmedelsverket men i riktiga livet vet jag väldigt få som äter så som man lär sig i behandlingen så det här med normalkost som det pratas om och som man får matscheman att följa gör en ju nästan mer udda än vad gemene man är.

Till exempel har jag en extra familj jag älskar massor och som har blivit en stor del av mitt liv, träffar dom flera dagar i veckan och dom finns alltid för mig, jag ser dom som riktiga delar av min familj. Men det är något jag tycker är jobbigt med dom, jag jobbar ju stenhårt på att ta mig ur anorexin och jag vet ju att det dom gör, säger och tänker inte är anpassat för mig, att jag inte ska ta åt mig, att vi är i helt olika situationer.

Dom pratar så dubbelt om mat och min extra syster pratar varje gång vi ses om hur jobbigt det är att vara så överviktig och vad hon äter och inte äter, jag vet att hon är väldigt överviktig men det är liksom inte hennes kropp jag är vän med utan henne som person. Men hon hoppar på och av dieter hela tiden. Hennes son är också kraftigt överviktig men jag gillar inte hur min extra syster och extra morfar hanterar hans matbeteende och jag tycker det serveras konstig och inte fullvärdig kost hos dom vilket gör att dom sen sätter i sig en massa sötsaker istället för vanlig mat, för mig utifrån sätt är det liksom uppenbart. Tycker också att en tonåring behöver ordentlig mat när han växer och ska lära sig grunder om bra och varierad kost och orka med.

Innan jag förstod att dom äter även när inte jag är med blev jag väldigt triggad när jag var med dom och dom kanske åt en eller två knäcke med sill till "lunch" eller grönsallad och en halv korv osv. Samtidigt som jag visste att jag skulle hem och äta typ fyrdubbelt det och näringsdrycker osv. Extra mormor och extra morfar går på 5-2 dieten nu och morfar har i alla år vägt sig varje dag och är stolt över hur lite han vägde när han var yngre, det pratas om att allt möjligt är farligt och att man ska hålla sig borta från det till att dom helt plötsligt sitter där och äter den där saken ändå. T.ex. fick min extra syster en diet hon skulle följa av hennes läkare som var helt uppåt väggarna galen som jag förstod redan innan skulle krascha, hon fick bara äta en avokado till frukost och sen bara bönor och så skulle hon leva resten av sitt liv :eek:

Varje gång vi ses pratas det om mat och jag tycker det är jobbigt. Dom tjatar aldrig på mig utan säger att jag ska och kan äta av allt, att mat inte är farligt, att man kan äta av allt i lagom mängd så när det gäller mig är dom ju kloka. Men jag påverkas ändå av deras sätt att prata om deras mat och kroppar.

När jag var yngre var vi ett gäng tjejer som brukade äta morots och gurkstänger till filmen eller hälla upp en skål kidneybönor och kikärtor istället för godis, det känns ju också lite konstigt att ett gäng 12 åringar inte vill ha godis eller annat en filmkväll för att det enligt oss var onyttigt :crazy:Klart man kan äta godis ibland, vet inte var vi fick det ifrån. En mamma till en av tjejerna visade oss hur vi skulle göra för att undvika att få dubbelhaka osv osv.

Nu är det ju inte bara dom, gå in på valfritt forum, se på TV, läs valfri kvällstidning eller veckomagasin osv och det pratas vikt, dieter, kroppar osv

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?


Mat är en stor del i hur vi umgås, och en stor del i vår kultur och de uttryck vi använder. Jag förstår att det är så viktigt för många, det är ju kopplat till både vår fysiska hälsa, till hur vi exploaterar jorden och miljön, och till nästan alla våra sociala umgängesformer inkluderat större högtider.

Träffas för en fika. Ta en öl ihop. Gå på parmiddag. Nu är det snart påsk och då ska vi äta XX med familjen.

Samhället cirkulerar väldigt mycket kring mat, om inte annat så för vår direkta överlevnad. Vi äter ju flera gånger om dagen, och dessutom ofta mat som skickats runt halva jorden innan den hamnar på tallriken.

Jag är intresserad av mat och kost. Kanske inte i så hög grad av att laga den i realiteten, då väljer jag gärna den bekväma vägen med halvfabrikat, men jag intresserar mig mycket för hälso- och miljöfrågor.

Upplever att de som säger sig vara helt ointresserade av mat, helt avslappnade, också är de som lever på skräp. Mat ÄR viktigt och ska få lov att vara det.
 
Ja det här med maten har hängt med hela livet, kompisar med ätstörningar, viktjämförelser, mamma och pappa som gick i Viktväktarna och andra viktprogram, en tvångsmässig personlighet. grov mobbing osv osv.

Det var mamma och pappa var med i Viktväktarna som jag lärde mig att man kan räkna på mat och att olika mat innehåller olika mycket och poäng. Jag ville också räkna och ha koll så det var då jag upptäckte kalorierna.

Växte också upp med mottot att "När man tror att man är helt slut har man 70% kvar att ge", dvs man kan alltid pressa sig lite mer. Och när pappa var ute och sprang medan mamma och jag var hos ponnyn så skulle vi hämta upp honom på vägen hem, men när vi kom dit hade han 2 minuter kvar att springa och då kunde han inte sluta utan vi fick köra efter honom med bilen tills han sprungit dom där minuterna. Men med det sagt har dom aldrig sagt att jag ska gå ner i vikt, dom har nu sen jätte, jätte lång tid ett bra förhållande till mat men det är väl det där när man är ung och påverkbar. Sen är jag helt säker på att anorexin inte kom från dom.

Det där med mattanterna är intressant, vi fick bara ta mat en gång och sen fick man inte slänga något, hur ska man då lära sig att lyssna på kroppens signaler om hunger och mättnad? Det är väl bättre att ta vad man tror att man vill ha och sen avgöra om man vill ha lite mer. Jag brukade gömma mat i servetterna. Vi åt på en restaurang i gymnasiet och där öste personalen upp maten, men vad jag kommer ihåg fick man ta lite mer om man ville sen.

Men Qelina, så olyckligt att du hade de förebilderna du hade när du var liten! Jag har i alla år när jag viktväktat fram och tillbaka tänkt: vilken tur att jag inte har en dotter som ser detta ...
 
Jag har en inte helt okomplicerad, men fullt hanterlig, relation till mat. Har aldrig varit överviktig, underviktig eller lidit av någon ätstörning men däremot har mat alltid varit ganska skuldbelagt för mig. Jag har alltid skämts för att säga/visa att jag tycker om sådant som klassas som onyttigt (typ pizza, godis, kakor...) och tycker ofta att det är jobbigt att äta sådant i andras sällskap. Får lätt för mig att folk dömer mig och tycker att jag är en dålig person för att jag äter choklad på en tisdagseftermiddag, typ. "Folk" kan då innebära allt från min närmaste familj till personen som sitter bredvid mig på flyget.

Jag tror att det bottnar sig i att jag dels alltid varit väldigt orolig för vad andra tycker och tänker om mig, och dels att jag vuxit upp med en mormor och morbror som båda talat ganska "illa" om mat och fällt en del olyckliga kommentarer genom åren. Jag minns till exempel fortfarande hur fruktansvärt ledsen jag blev när min morbror sa något i stil med "jaha, här har vi någon som tycker om att äta ser jag!" när jag som typ 16-åring tackade ja till efterrätt när vi var på restaurang. Han menade säkert inget illa med det, men jag minns att jag skämdes så otroligt och inte kunde sluta tänka på hur glupsk och tjock alla skulle tycka att jag är. Jag var helt förstörd efteråt och tycker fortfarande inte om att äta eller prata om mat och vikt i hans sällskap.

Jag är än idag extremt känslig för kommentarer om hur/vad jag äter samt om min kropp, och det lilla självhat jag har handlar till 90% om hur jag äter eller hur min kropp ser ut. Men jag är medveten om det, jag vet att det till 99% bara sitter i mitt eget huvud, och det är trots allt mycket lättare idag än det var för tre år sedan. En helt avslappnad relation till mat och min kropp kommer jag nog aldrig att ha tyvärr, men jag tror också tyvärr att det är väldigt ovanligt i dagens samhälle.
 
Det är extremt hetsigt i min omgivning. Framförallt på jobbet.

Jag slutade äta socker för ett tag sedan och då var det stora reaktioner om hur "LIVET ÄR FÖR KORT FÖR ATT INTE NJUTA" samt "MAN MÅSTE BARA UNNA SIG" samtidigt som de klagar på att dom är tjocka och måste komma i form och sitter och trycker i massor med godis. Ändå ska de "mat-shama" min mat, jag säger aldrig något om deras mat, men ändå så ska det kommenteras om vad jag äter, att jag ska äta si och så om jag tränar.

Jag tycker dessutom att det är sjukt jobbigt att äta runt massa människor (bland annat pga av det här) och kan nästan känna att jag närmar mig en ätstörning på grund av hur folk runt omkring mig beter sig när jag undviker att käka typ choklad, fika osv. till maten. Jag hade inte för så länge sedan en period där jag i princip levde på proteinbars/måltidsersättning, som jag åt på en promenad, på våra matraster för att undvika att någon skulle kommentera vad jag äter/hur jag tränar.
Jag tycker inte ens "socker " är särskilt gott och äter man inte sånt till vardags så är det svårt att ens äta flingor utan att känna hur extremt sött det smakar . Bläh säger jag iaf:)
 
Jag vet att jag kanske inte framstår som en muntergök när jag skriver en del om min autism och anorexi här på buke, men jag läser dom flesta trådarna här (är en flitig besökare av buke och kikar in här varje dag, bästa forumet ever:love:)

Men jag undrar verkligen varför hela samhället är så besatt av mat och hur många konstiga sätt att hantera mat och ätande, prata om det och fundera på det som folk gör. Det har ju blivit helt extremt.

Jag har gått i många behandlingar för anorexin och det som lärs ut som "normalt ätande", det man ska äta och vad som rekommenderas är det utifrån Livsmedelsverket men i riktiga livet vet jag väldigt få som äter så som man lär sig i behandlingen så det här med normalkost som det pratas om och som man får matscheman att följa gör en ju nästan mer udda än vad gemene man är.

Till exempel har jag en extra familj jag älskar massor och som har blivit en stor del av mitt liv, träffar dom flera dagar i veckan och dom finns alltid för mig, jag ser dom som riktiga delar av min familj. Men det är något jag tycker är jobbigt med dom, jag jobbar ju stenhårt på att ta mig ur anorexin och jag vet ju att det dom gör, säger och tänker inte är anpassat för mig, att jag inte ska ta åt mig, att vi är i helt olika situationer.

Dom pratar så dubbelt om mat och min extra syster pratar varje gång vi ses om hur jobbigt det är att vara så överviktig och vad hon äter och inte äter, jag vet att hon är väldigt överviktig men det är liksom inte hennes kropp jag är vän med utan henne som person. Men hon hoppar på och av dieter hela tiden. Hennes son är också kraftigt överviktig men jag gillar inte hur min extra syster och extra morfar hanterar hans matbeteende och jag tycker det serveras konstig och inte fullvärdig kost hos dom vilket gör att dom sen sätter i sig en massa sötsaker istället för vanlig mat, för mig utifrån sätt är det liksom uppenbart. Tycker också att en tonåring behöver ordentlig mat när han växer och ska lära sig grunder om bra och varierad kost och orka med.

Innan jag förstod att dom äter även när inte jag är med blev jag väldigt triggad när jag var med dom och dom kanske åt en eller två knäcke med sill till "lunch" eller grönsallad och en halv korv osv. Samtidigt som jag visste att jag skulle hem och äta typ fyrdubbelt det och näringsdrycker osv. Extra mormor och extra morfar går på 5-2 dieten nu och morfar har i alla år vägt sig varje dag och är stolt över hur lite han vägde när han var yngre, det pratas om att allt möjligt är farligt och att man ska hålla sig borta från det till att dom helt plötsligt sitter där och äter den där saken ändå. T.ex. fick min extra syster en diet hon skulle följa av hennes läkare som var helt uppåt väggarna galen som jag förstod redan innan skulle krascha, hon fick bara äta en avokado till frukost och sen bara bönor och så skulle hon leva resten av sitt liv :eek:

Varje gång vi ses pratas det om mat och jag tycker det är jobbigt. Dom tjatar aldrig på mig utan säger att jag ska och kan äta av allt, att mat inte är farligt, att man kan äta av allt i lagom mängd så när det gäller mig är dom ju kloka. Men jag påverkas ändå av deras sätt att prata om deras mat och kroppar.

När jag var yngre var vi ett gäng tjejer som brukade äta morots och gurkstänger till filmen eller hälla upp en skål kidneybönor och kikärtor istället för godis, det känns ju också lite konstigt att ett gäng 12 åringar inte vill ha godis eller annat en filmkväll för att det enligt oss var onyttigt :crazy:Klart man kan äta godis ibland, vet inte var vi fick det ifrån. En mamma till en av tjejerna visade oss hur vi skulle göra för att undvika att få dubbelhaka osv osv.

Nu är det ju inte bara dom, gå in på valfritt forum, se på TV, läs valfri kvällstidning eller veckomagasin osv och det pratas vikt, dieter, kroppar osv

Hur är du? Har du en avslappnad relation till mat? Påverkas du av andra? Hur vill du att det ska vara om du fick välja? Hur ser din umgängeskrets ut? Varför är det så viktigt?
Jag har en väldigt avslappnad attityd mot mat. Äter det jag tycker är gott och det som kroppen behöver.
Har aldrig följt nån trend eller diet.
Tror de flesta är rätt avslappnade vad gäller mat, medan några är mer strikta och andra följer speciella dieter.
Jag har alltid fått äta vad jag vill, när jag vill. Inget lördagsgodis eller sådant. Utan godis närsomhelst. Jag tror inte på att förbjuda sånt, då vill man bara ha det ännu mer.
 
Hur i hela friden kan man ha en "lite väl avslappnad inställning till mat"?
Den infallsvinklen tyder väl på att det är allt annat än avslappnat?

Mat är dels näring för att kroppen och livet ska funka. Ovanpå det så är det en socialt viktig funktion detta att äta tillsammans. Vi har antagligen ätit tillsammans så länge vi varit människor.

Med en skapligt lång tid med hästar och lantbruk har jag räknat och utfodrat så att mina djur mått bra. Tycker det är sorgligt att vi månniskor hamnat i detta med dieter, bantningstips och allt större grupper människor med ohälsosam övervikt.

Men - nu är vi där vi är. Vi som inte är ätstörda kanske ska låt bli att tala i termer av osunt eller sunt i förhållandet till maten. Jag har inte haft ätstörning i min omedebara närhet men inser att det är ett helvete.

Menade att jag äter det jag tycker är gott, och skiter fullständigt i om det är nyttigt eller inte. På veckobasis är min kost (någorlunda) varierad, men enskilda måltider behöver inte alls vara nyttiga. Ovanpå det äter jag som sagt sällan och oregelbundet. Det jag menade med den skrivningen.
 

Liknande trådar

R
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks...
2
Svar
35
· Visningar
1 827
R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 455
Senast: Amha
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
2 705
Senast: malumbub
·
Övr. Hund Hej, känner mig vilsen och vet inte hur jag ska göra. För en vecka fick jag hem en 9 veckor gammal valp. Eftersom hon kommer behöva vara...
Svar
8
· Visningar
941

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp