Varför är det så laddat med mat?

[Qelina]

Jag har ju varit anorektisk och jag tror att du har rätt. I många år var typiska fikakommentarer som "jag borde ju inte", när någon tar en extra kaka, ett tecken på en skruvad relation till mat för mig. Jag tolkade det så. Numera tolkar jag det som socialt småprat som inte behöver betyda något alls mer än att kakor är gott, men inte direkt livsnödvändiga att äta.

Idag är jag en entusiastisk del av matkulturen och mat är en stor grej för mig, socialt och på andra sätt. Om man inte vill/kan äta (pga ätstörning) skulle man uppleva mig som rätt jobbig när det gäller mat.

Härligt att höra att du är frisk nu. Egentligen är ju mat gott och jag vill inte leva så här, vill att mat ska vara en del av mitt liv..

 

[Koltrast]

Samtidigt som det pratas mat hela, hela tiden. Som idag var jag ute med ett gäng tjejer jag lärt kunna på luffarslöjdskurs. Jag tog te och en annan kaffe men dom andra två tog både kaffe och bulle, då var dom tvungna att konstatera det, hitta förklaringar och bortförklaringar för att det enligt dom var en "synd", så vill inte jag leva, i ett samhälle där allt socialt umgänge förutom hundpromendar men oftast även det slutar med fika/ mat. Ta t.ex. hundkurser då har man ju 20-30 minuters fika där någonstans i mitten, det går inte att bjuda hem folk om man inte har fika hemma för personer i generationen mina föräldrar tillhör framförallt. även jämnåriga tar gärna en fika då hemma och på cafe och jag dricker te eller cola zero.

Och jag får ont i öronen av allt prat om nyttigt och onyttigt när behandlingshemmet och diestisten försökt i 12 år att banka in i mig att det finns ingen farlig mat. Men jo, samhället kretsar extremt kring mat men är man själv frisk tänker man inte på det.

Typ som om man köper en ny bil, då ser man plötsligt sådana överallt, eller om man när gravid ser man andra gravida medan vi andra kanske bara passerar och tänker en kort tanke om ifall personen är gravid eller inte och går därifrån

Jag klippte bort första stycket, eftersom det riktade sig mer direkt till en annan användare. Förhoppningsvis misstycker du inte.

Jag kan förstå att det känns svårt att försöka bli frisk när människor omkring dig pratar om mat på sätt som inte stämmer med vad behandlingspersonalen säger. Själv fick jag sålla stenhårt i mitt flöde och vara benhård med vad jag läste under mitt eget tillfrisknande, men nu i efterhand kan jag ju se att det kanske egentligen inte spelade någon jättestor roll, eftersom jag ju ärligt talat visste ganska väl vad som var rätt väg att gå. När jag lät mig påverkas av vad personer i min omgivning sa om mat var jag oerhört selektiv, för märkligt nog var det bara personer som talade i termer av bantning, skuld och att hålla igen jag uppmärksammade.

Nu, som helt frisk kan jag notera sådant prat och ibland tycka att det är lite glädjedödande och i vissa fall ansvarslöst, men jag lägger ingen större vikt vid det och jag upplever det inte längre som lika framträdande eller frekvent.

Att mycket av vårt sociala umgänge handlar om mat är ju inte så konstigt, vi måste äta ganska ofta och då kan vi lika bra göra det tillsammans. Under en längre aktivitet är det väldigt rimligt att ta paus för fika eller lunch och att kunna bjuda sina gäster på något ätbart underlättar umgänget, annars lär de behöva avlägsna sig så snart de blir hungriga. Din önskan om att inte leva i ett samhälle där mat och fika tar så stor plats låter som en önskan om en människokropp som inte behöver återkommande påfyllning av energi. Det rör sig inte om en fixering vid mat och fika när folk vill äta saker i tid och otid, utan bara en anpassning till våra fysiologiska förutsättningar! För många av oss är det dessutom väldigt trevligt att samlas kring mat.

 

[Qelina]

Att mycket av vårt sociala umgänge handlar om mat är ju inte så konstigt, vi måste äta ganska ofta och då kan vi lika bra göra det tillsammans. Under en längre aktivitet är det väldigt rimligt att ta paus för fika eller lunch och att kunna bjuda sina gäster på något ätbart underlättar umgänget, annars lär de behöva avlägsna sig så snart de blir hungriga. Din önskan om att inte leva i ett samhälle där mat och fika tar så stor plats låter som en önskan om en människokropp som inte behöver återkommande påfyllning av energi. Det rör sig inte om en fixering vid mat och fika när folk vill äta saker i tid och otid, utan bara en anpassning till våra fysiologiska förutsättningar! För många av oss är det dessutom väldigt trevligt att samlas kring mat.

Det här har jag inte tänkt på faktiskt, att folk kan bli hungriga om man umgås ett tag, jag fick en tankeställare nu. I år ska vi åka på en resa med hela familjen plus min brors sambo. Mamma och pappa bjuder oss och då kommer vi ju umgås hela tiden i någon vecka eller så och då blir det ju naturligt och nödvändigt att äta som en social sak och för att orka med att ha roligt, jag får dessutom inte följa med om jag inte kan hantera maten säger mamma, då får vi skjuta upp hela resan tills jag mår bättre. Som det är nu så tycker dom att jag är för sjuk.

Jag är rädd för själva resan för att den inkluderar mat. Och jag vet ju inte heller var vi ska och matkulturen där. För många människor kanske maten är en del av resan? Kan dom flesta släppa lite på kontrollen när dom reser även om dom bantar eller tycker dom syndar om dom äter eller måste kommentera andra när dom är hemma? Och att dom liksom ursäktar sig. Tycker så många verkar säga att dom efter en resa måste ta tag i maten igen och att dom gått upp i vikt som måste bort. Att man alltid går upp i vikt när man är på semester. Har ni hört den inställningen till mat också?

Mina föräldrar har en bra syn på mat och har inga problem med mat. Min bror har en udda syn på mat, han är en så kallad "tränings narkoman" och tränar 5-6 dagar i veckan minst 2 timmar i sträck och är väldigt noga med träningen och vad han äter och inte äter. Allt som räknas som "onyttigt" säger han nej till och håller en strikt kontroll över maten. I perioder slappnar han av lite mer men 350 av årets 365 dagar skulle jag säga att han går på diet. Mat äter han men har stor koll på det efter alla år. Var tvungen att fråga hans sambo hur hon upplevde honom och om han har problem med maten för han hade en period då han nästan bara åt knäckebröd för att han då visste hur många kalorier dom innehåller. Så är han inte nu.

Det var jag och min bror som upptäckte kalorier tillsammans, vi räknade och lärde oss och sen var vi fast. Nu för tiden räknar han inte kalorier, han säger att det inte går att räkna på mat så och att mat inte är farligt och att han alltid är orolig för mig och tycker att jag har ett för strängt och sjukt förhållande till mat. Att det jag gör är farligt, jag säger att han gör samma sak men han säger att de är en annan sak, han väljer inte bort vanlig mat, han äter, han är frisk, han vill få ut det mesta av sin träning. Han älskar dock att laga mat så han står för det hemma och bjuder in folk och så, så ja han äter men det är ändå inte som andra på något sätt. Att inte fika är ju inget mega problem men visst kan det upplevas träligt när vi båda är på fika hos någon och vi inte vill ha något mer än kaffe och te och kanske lite vatten.

 

[MiniLi]

Det här har jag inte tänkt på faktiskt, att folk kan bli hungriga om man umgås ett tag, jag fick en tankeställare nu. I år ska vi åka på en resa med hela familjen plus min brors sambo. Mamma och pappa bjuder oss och då kommer vi ju umgås hela tiden i någon vecka eller så och då blir det ju naturligt och nödvändigt att äta som en social sak och för att orka med att ha roligt, jag får dessutom inte följa med om jag inte kan hantera maten säger mamma, då får vi skjuta upp hela resan tills jag mår bättre. Som det är nu så tycker dom att jag är för sjuk.

Jag är rädd för själva resan för att den inkluderar mat. Och jag vet ju inte heller var vi ska och matkulturen där. För många människor kanske maten är en del av resan? Kan dom flesta släppa lite på kontrollen när dom reser även om dom bantar eller tycker dom syndar om dom äter eller måste kommentera andra när dom är hemma? Och att dom liksom ursäktar sig. Tycker så många verkar säga att dom efter en resa måste ta tag i maten igen och att dom gått upp i vikt som måste bort. Att man alltid går upp i vikt när man är på semester. Har ni hört den inställningen till mat också?

Mina föräldrar har en bra syn på mat och har inga problem med mat. Min bror har en udda syn på mat, han är en så kallad "tränings narkoman" och tränar 5-6 dagar i veckan minst 2 timmar i sträck och är väldigt noga med träningen och vad han äter och inte äter. Allt som räknas som "onyttigt" säger han nej till och håller en strikt kontroll över maten. I perioder slappnar han av lite mer men 350 av årets 365 dagar skulle jag säga att han går på diet. Mat äter han men har stor koll på det efter alla år. Var tvungen att fråga hans sambo hur hon upplevde honom och om han har problem med maten för han hade en period då han nästan bara åt knäckebröd för att han då visste hur många kalorier dom innehåller. Så är han inte nu.

Det var jag och min bror som upptäckte kalorier tillsammans, vi räknade och lärde oss och sen var vi fast. Nu för tiden räknar han inte kalorier, han säger att det inte går att räkna på mat så och att mat inte är farligt och att han alltid är orolig för mig och tycker att jag har ett för strängt och sjukt förhållande till mat. Att det jag gör är farligt, jag säger att han gör samma sak men han säger att de är en annan sak, han väljer inte bort vanlig mat, han äter, han är frisk, han vill få ut det mesta av sin träning. Han älskar dock att laga mat så han står för det hemma och bjuder in folk och så, så ja han äter men det är ändå inte som andra på något sätt. Att inte fika är ju inget mega problem men visst kan det upplevas träligt när vi båda är på fika hos någon och vi inte vill ha något mer än kaffe och te och kanske lite vatten.

Mat är nog en stor del av semestern för många människor. Testa ny mat, äta god mat. Slippa laga mat själv utan bara njuta av jättegod mat på restaurang.