Var ni aldrig livrädda?

[Raderad medlem 19815]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Nej, eftersom ett barn är inblandat. Ett barn som vi inte alls vet om det kommer att ha det bra med sig själv i sitt liv. Jag tycker att fokus här är något i stil med 98% "kvinna vill ha barn" och 2% "vad är bra för barnet". Det är ju inte självklart att det är bättre att födas än att inte födas. Ofödda sörjer ju inte, i alla fall.

Om man då frejdigt skaffar barnet och det sedan visar sig att man hade fog för rädslan, ja, då har man ju tagit sig en jäkla rätt gentemot barnet. Hur vet vi att rädslan är "bara", så att säga? Den är kanske välmotiverad?

Jag tycker överlag att vi är påfallande bekymmersfria när det gäller att ha tillräckligt goda skäl att skaffa barn, jämfört med hur oerhört problematiserat det är när någon väljer bort barn (ofrivillig barnlöshet är en helt annan sak).

Som om det vore en självklar välsignelse att få bli född. Jag tror inte att det är det.

(Observera att detta inte på något vis handlar om att jag tycker något om huruvida TS bör ha barn eller inte.)

Jag håller med dig i sak, men vad jag kan se så står inget som Lena Furberg skrivit i strid med det här (vilket hon för övrigt också skriver själv i bl a inlägget kl 11.29).

Bra för att du förklarade om barnsnor, hade lite svårt att förstå hur du kunde tycka att rädsla för sådant kunde vara befogad!

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jo det tror jag man kan faktiskt. Det finns många faktorer man lätt kan identifiera innan man blir förälder som påverkar utgången av det hela. Jag är övertygad om att man redan på BB ser vilka det kommer att gå bra för, och vilka som kommer att få problem. Sedan kanske man inte vet i vilken omfattning problemen kommer att ta, men att det blir trubbel det vet man. Det är faktiskt inte så svårt att räkna ut om man är någorlunda erfaren och utbildad.

Men på BB är det ju lite väl sent ....!

Och - där håller jag visserligen med dig om att man i viss mån kan förutse utgången av föräldraskapet, MEN jag tror inte de "dåliga" föräldrarna nödvändigtvis är de som var tveksamma inför barnaalstrandet. Jag tror det lika mycket rör sig om människor som inte tänkte alls. De som är medvetna och som funderar och tänker innan beslutet barn/inte barn, tas, har nog bättre förutsättningar att göra ett gott jobb. Tror jag.

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Och "en gnutta tveksamhet" tycker jag, personligen, känns lite väl lite för att väga upp vågskålen om den andra sidan väger väldigt tungt. Det beror självklart också på vad den tveksamheten beror på.
.

Det tycker inte jag. Eftersom att skaffa barn och familj är en norm som är extremt stark i vårt samhälle, och om man då ÄNDÅ känner sig minsta tveksam ska man inte göra det. Ofödda barn kan inte lida medan så många barn växer upp i riktiga skitfamiljer. Observera att detta handlar om att skaffa barn alltså eftersom det är ett sådant livsavgörande beslut ffa för barnen. Precis som Petruska skriver, barnets perspektiv måste och ska alltid gå före allt annat för barnet kan inte välja, det är maktlöst.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det tycker inte jag. Eftersom att skaffa barn och familj är en norm som är extremt stark i vårt samhälle, och om man då ÄNDÅ känner sig minsta tveksam ska man inte göra det. Ofödda barn kan inte lida medan så många barn växer upp i riktiga skitfamiljer. Observera att detta handlar om att skaffa barn alltså eftersom det är ett sådant livsavgörande beslut ffa för barnen. Precis som Petruska skriver, barnets perspektiv måste och ska alltid gå före allt annat för barnet kan inte välja, det är maktlöst.

Jag håller med dig om det mesta i det du skriver - MEN "en gnutta tveksamhet" tror jag faktiskt de flesta känner inför barnalstrande. En gnutta rädsla, osäkerhet, ovisshet, tvekan inför om det är "rätt tillfälle" etc etc etc. Jag tror det ska till lite mer än en gnutta för att en normalt funtad, vettig person som faktiskt önskar sig barn/familj ska avstå totalt. Fick man inte känna en gnutta tveksamhet, skulle mänskligheten förmodligen dö ut.

Och, de föräldrar som visar sig katastrofala för barnet, tror jag inte nödvändigtvis är de som haft funderingar, rädslor, en gnutta tveksamhet. Jag tror snarare tvärtom, att det är de som inte tänkt alls som är "skitfamiljer" (citat).

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag vet faktiskt inte vilka som blir värst föräldrar, de som tänkt eller inte tänkt igenom att skaffa barn. Jag tror framförallt att det handlar om andra faktorer, såsom klass, en partner som delar ansvaret till 100 % eller ett nätverk om man är ensamstående, om man har ett jobb man trivs med och har okej lön, bra boende, stabil person (om man inte är det vet man om det och kan reflektera över sitt föräldraskap samt söka den hjälp man har rätt till), mognad, samt det viktigaste av allt tror jag; förmågan till självreflektion, att fundera över sina egna handlingar och försöka se dess konsekvenser. Sen kan det nog hjälpa en hel del om man har erfarenhet av barn sen tidigare faktiskt, fast det är nog inte lika viktigt. De föräldrar jag personligen gillar allra bäst är just de som jag kan prata med om alla fel jag gör som förälder och få värdefulla tips och stöd och som själva berättar om sina tillkortakommanden. Det brukar bli väldigt fruktbara diskussioner. De jag ogillar mest är de föräldrar som har färdiga standardsvar på allting som har med barn att göra, som om barn är en särskild sorts människor och inte individer som alla andra människor.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag vet faktiskt inte vilka som blir värst föräldrar, de som tänkt eller inte tänkt igenom att skaffa barn. Jag tror framförallt att det handlar om andra faktorer, såsom klass, en partner som delar ansvaret till 100 % eller ett nätverk om man är ensamstående, om man har ett jobb man trivs med och har okej lön, bra boende, stabil person (om man inte är det vet man om det och kan reflektera över sitt föräldraskap samt söka den hjälp man har rätt till), mognad, samt det viktigaste av allt tror jag; förmågan till självreflektion, att fundera över sina egna handlingar och försöka se dess konsekvenser. Sen kan det nog hjälpa en hel del om man har erfarenhet av barn sen tidigare faktiskt, fast det är nog inte lika viktigt. De föräldrar jag personligen gillar allra bäst är just de som jag kan prata med om alla fel jag gör som förälder och få värdefulla tips och stöd och som själva berättar om sina tillkortakommanden. Det brukar bli väldigt fruktbara diskussioner. De jag ogillar mest är de föräldrar som har färdiga standardsvar på allting som har med barn att göra, som om barn är en särskild sorts människor och inte individer som alla andra människor.

Och jag håller med dig om precis allt!

 

[Skogstrollet]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det tycker inte jag. Eftersom att skaffa barn och familj är en norm som är extremt stark i vårt samhälle, och om man då ÄNDÅ känner sig minsta tveksam ska man inte göra det.

En blivande förälder som inte känner sig det "minsta tveksam" har nog knappast funderat igenom vad det innebär att vara förälder fullt ut alt. blundar för de tuffare bitarna.

En viss tveksamhet tycker jag tyder på att man vägt fördelar och nackdelar mot varandra innan man fattat beslutet och går in i det med öppna ögon.

Jag var högst tveksam innan eftersom jag var medveten om hur mycket som kunde gå fel, men är mycket nöjd med beslutet idag trots ett ohyggligt tufft år. Om jag hade ångrat mig om jag låtit bli kan jag dock inte svara på.

 

[Brandgul]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Tack. Jag tänkte precis skriva det där. Nu slapp jag.

Jag tycker det värsta är människor som tror att livet blir perfekt med barn och att de för alltid kommer att vara lyckliga. Tänk om deras barn inte alls lever upp till det där. Tänk om de skulle fått våra barn?

Sonen skrek och låg aldrig i vagn. Vilken mardröm för en förälder som sett fram emot de där barnvagnspromenaderna. Vår dotter har alltid varit bestämd och bångstyrig. Vilken mardröm för någon som tänkt sig sitta och le och gossa med barnet i famnen hela dagarna.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Precis, Brandgul och Skogstrollet! Vem har aldrig tvekat, funderat, kännt lite oro (eller mycket...)? Jag tror inte det är de föräldrarna som får problem...

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

En blivande förälder som inte känner sig det "minsta tveksam" har nog knappast funderat igenom vad det innebär att vara förälder fullt ut alt. blundar för de tuffare bitarna.

En viss tveksamhet tycker jag tyder på att man vägt fördelar och nackdelar mot varandra innan man fattat beslutet och går in i det med öppna ögon.

Jag var högst tveksam innan eftersom jag var medveten om hur mycket som kunde gå fel, men är mycket nöjd med beslutet idag trots ett ohyggligt tufft år. Om jag hade ångrat mig om jag låtit bli kan jag dock inte svara på.

Men jag menade att man känner sig tveksam inför beslutet att skaffa barn överhuvudtaget, inte när man väl bestämt sig för att göra det. Om man inte kände bävan inför när barnet väl kommer så är man nog gjord av sten, tror jag. Jag kanske skrev otydligt.

 

[Milosari]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ja, men hur vet man vilka rädslor som är irrationella? Jag ville ju ha ett barn till, hur kunde jag veta att det var rationell och inte irrationell rädsla som avhöll mig?

Jag skulle vilja säga att jo det vet man visst. Eller jag brukar veta vilka av mina rädslor som är rationella och vilka som inte är det. Visst finns det ett fog för de flesta rädslor, men när det gäller vissa av dem så är risken oändligt liten. Och några är faktiskt 100 % irrationella. Jag förstår precis vad Lena Furberg menar och jag tycker det är rätt konstigt att ni kan missförstå henne?

Jag tror personligen också att några av de här rädslorna som TS har kommer "växa bort". Jag har haft precis samma tankegångar men helt enkelt blivit lite tryggare i mig själv och mina förmågor. Om jag inte minns fel är TS en bit under 30? Så hon har ju några år på sig. Efter att ha pratat med andra föräldrar så inser jag också att det är väldigt vanligt att man inte har något större intresse i andras barn, men att det egna är alldeles underbart och tar upp hela deras liv.

Min största egna rädsla inför barn är att få ett som det är något "fel" på. Efter att ha jobbat som pers ass till barn och ungdomar i över 10 år så har jag sett en hel del av vad som kan hända och hur det kan påverka resten av familjen. Å andra sidan så inser jag också att risken är liten och att jag i så fall har ett försprång och kanske skulle kunna hantera det bättre än många andra.

(Nej jag har inga barn och är inte på smällen men har en kille som tycker vi ska skaffa barn NU, helst igår, så jag har börjat fundera)

 

[Yrja]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag blev oplanerat gravid (men i ett stabilt förhållande och vi hade bestämt oss att skaffa barn fast senare) så det underlättade ju säkert det där med att våga skaffa barn. Det var redan gjort lixom.. Däremot minns jag inte speciellt många rädslor. Mer än kalla fötter till och från. Men mest kände jag bara förväntan. Det är en speciell känsla att vänta barn - tycker jag. Och när bebisen kommit var allt så självklart och naturligt och jag litade inte på någon annan än mig själv. Allra minst till förlossningspersonal och sköterskor. Då tänkte jag aldrig på om jag kunde ta hand om ett barn, det var mitt och det var bara jag dom dög för henne, och hennes pappa då såklart. Jag tänkte inte ens på om jag visste hur man bytte en blöja eller vad jag skulle göra om hon började gråta. Jag tänkte inte ens på att ungarna behövde blöja. Med andra barnet kom jag på det morgonen efter när jag vaknade liggande i kiss. Amma, säger jag bara. Bröstet är mammans viktigaste vapen. Funkar mot nästan all gråt.

Sen skriker nyfödda barn inte så mkt första veckan/orna. Det kommer sen och då har man vant in sig. Tror dom flesta får kalla fötter nån gång, men när man väl har bestämt sig så kantas känslorna mest bara av förväntan. Ffa om man är två. Det var inte förrän min man signalerade att han VILLE ha barn som jag också ville det.

 

[Yrja]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ska tillägga att jag ALDRIG har varit en barnmänniska och inte ser mig som det nu heller trots att jag är hemmamamma med en 2-åring och en 6-månaders, vägrar lämna stora tjejen på dagis, går på öppna förskolan och köper hem pyssel, tar in kottar och stenar och anordnar sångstunder på vardagsrumsgolvet. Jag är inte alls bra med barn, men när det gäller mina egna anser jag (rent instinktivt) att ingen är mer lämplig än jag och min man. Så jag tycker inte att du ska oroa dig.

Jag är helt tafatt med andras barn och känner mig lätt "oönskad" och stämningen blir pinsam. Men det händer aldrig med mina barn. Och jag tvivlar aldrig på om dom älskar mig, det ligger i deras natur. Man älskar sina föräldrar varesej man vill eller inte.

 

[Diplomaten]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag har alltid sagt NEJ, Aldrig! när folk frågat mig om jag vill ha barn i framtiden.
I början skrek jag rätt ut för att jag var ung och inte alls var mogen för barn.

Sen började jag skrika rätt ut för att jag inte visste hur jag skulle ha tid med att tävla hund, jobba på 2 jobb och rida häst samtidigit som jag ska ta hand om ett barn.

Nu känner jag mer att jag är livrädd för att uppfostra ett barn.
Jag kan inte läsa barn.
Jag kan inte hantera barn.
Jag vet inte vad barn vill när de inte kan prata.
Jag är stel med barn och jag gillar inte deras snor och dregel.
Jag tycker det blir lite ohygieniskt

Jag är livrädd för att göra fel med ett barn, för jag vet verkligen inte hur sjutton man gör med ett barn.
Jag fick panik när jag satt i baksätet med en väns barn och barnet började skrika som en stucken gris. Jag hade INGEN aning om vad felet kunde vara och jag tyckte det var jätte jobbigt att sitta bredvid, innan vi hann stanna och hon kunde lista ut anledningen till akutskriket.
Jag vet exakt hur jag ska uppfostra en hund, hur jag lär in saker jag vill att den ska kunna och hur jag avstyr när den gör saker jag inte vill ha kvar. Men med ett barn!?

Tänk så gör jag så in i helvete fel så jag får ett barn som blir elakt, som slåss, som hamnar i fel umgänge och som inte trivs med sitt liv?
Tänk så får jag ett barn som inte tycker om mig som förälder?

Jag är tillsammans med världens finaste sambo.
Jag är så galet kär och lycklig och LÅNGT inom mig ringer en LITEN bebisklocka. Den säger inte att den är redo nu, långt ifrån, men jag kan ibland se mig och min sambo gå med barnvagn, bära bebis, mata bebis och gulla med bebis.

Förut har jag nästan fått panik av tanken på barn. På riktigt. Men nu på sista tiden har jag börjar tänka lite på det, vant mig vid tanken, och just tanken är inte så obehaglig.
Det obehagliga är allt runt omkring en bebis.

Var ni aldrig livrädda för att göra helt galet fel innan ni skaffade barn?
Hur VÅGAR man skaffa barn?
När VET man att man vågar och är redo?

Jo, jag var aprädd. Jag upptäckte inte att jag var gravid förrän sent och dessutom hade jag inga direkta planer på att bli förälder. Jag levde främst för mina hundar och mina hästar och tävlingsambitionerna runt omkring det. Jag skulle resa och klura ut vad jag ville göra när jag blev "stor". Släkt och vänner hade redan förlikat sig med att de fick besök och julkort av mig och djuren.

Jag var 30 år fyllda, hade stabilt förhållande, bra ekonomi och hus när jag vid en läkarkontroll insåg att jag inte var sjuk utan gravid. Pappan till barnet var totalredo eftersom han alltid velat haft barn, medan min första fråga till mig själv var just; men jag då? Vad händer med mig & mina planer?

Efter bollande hit och dit. Övervägande hit och dit. Tankar hit och dit kände jag till 100% att jag vågade att bli mamma. Dock med massor av tankar kring min kunskap och förmåga att bli förälder.

Jag förvånas än idag hur "lätt" många tar på att bli föräldrar i ens omgivning. Och med det menar jag att många bara verkar bestämt sig för att få barn, utan att lägga några tankar och funderingar kring det. Och många av de som alltid vetat att de ville ha barn, är sedan de som blir mest "tagna på sängen" av föräldraskapets alla faser och händelser. Jag bor i en ort där medelåldern för att få barn är mycket ung - jag ses som lastgammal liksom. Samtidigt så tror jag att just mina analyser och tankar om mig själv som förälder, gjorde att jag var bättre rustad än just många av de som alltid såg det som en självklarhet. Jag tror absolut på att man skall ta sin rädsla på allvar och fundera kring den. Inte bara hoppa in i det för att finna ut av det ...

Nu blev min självrannsakan också "min och min dotters räddning" eftersom allt blev totalt annorlunda än vad som var tanken.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men jag menade att man känner sig tveksam inför beslutet att skaffa barn överhuvudtaget, inte när man väl bestämt sig för att göra det. Om man inte kände bävan inför när barnet väl kommer så är man nog gjord av sten, tror jag. Jag kanske skrev otydligt.

Jag ser ingen skillnad på det du skriver? Man kan väl känna sig tveksam och ändå ta beslutet att skaffa barn? Jag var tveksam innan och det faktum att jag plötsligt fick två streck på kisspinnen fick inte all tvekan att magiskt försvinna. Jag var nervös och tveksam under hela graviditeten och även första året med sonen. Först nu börjar jag känna att jag faktiskt klarar av det här (han är 14mån strax). Och jag är så ohyggligt tacksam för att jag vågade för jösses vad jag har vunnit på detta.

Tvekan i sig behöver inte vara ett hinder, det beror snarare på vari tvekan består.

 

[kolblakkur]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Min största egna rädsla inför barn är att få ett som det är något "fel" på. Efter att ha jobbat som pers ass till barn och ungdomar i över 10 år så har jag sett en hel del av vad som kan hända och hur det kan påverka resten av familjen. Å andra sidan så inser jag också att risken är liten och att jag i så fall har ett försprång och kanske skulle kunna hantera det bättre än många andra.

Där är jag också och funderar... Men jag tycker risken att få ett handikappat barn är väldigt stor. Men det är ju min syn, inte fakta

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag har aldrig känt att jag är den bästa mamman för mina barn rent instinktivt. Jag tror inte heller speciellt mycket på biologiska band överhuvudtaget. Egentligen tycker jag nog inte att jag och pappan till barnen har någon slags särställning mer än att vi ju mest är med våra band av naturliga skäl och därför förhoppningsvis ger dom trygghet, utan jag tycker det är väldigt bra om det finns andra stabila och mogna vuxna runt mina barn som de kan bygga upp bra relationer till. Där tycker jag förskolan spelar en viktig roll för mina barn därför får min son mer än gärna vara på förskolan när hans småsyskon är hemma.

 

[Inte_Ung]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jo jag skulle aldrig ha barn.
Och det var min fasta övertygelse.
Men det blev tre.
Det första när jag var 30 och min dåvarande man och jag kände att vi ville uppleva något mera.
Jag hade stort stöd av mina dåvarande svägerskor som gav de rent praktiska råd som jag behövde samt utrustade mig med "Manualer i Barn".
Och sedan så var det i alla fall så för mig att det föll sig naturligt längs vägen.

Det var så roligt att jag skaffade två till.

 

[Inte_Ung]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

hoppas jag fick fram mitt budskap.xD

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Det enda som man vet är ju att man inte riktigt vet hur det blir.
Det kan bli på alla möjliga vis.
Och bäst tror jag man gör om man tillåter sig att åka med litet grand utan att hålla emot.

 

[Inte_Ung]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

..... hur man vet vilka rädslor som är helt omotiverade och mest ett inre hinder mot att göra saker, och vilka rädslor som är välgrundade.

Jag brukar tänka sönder mina rädslor.
Och då så löser det sig oftast.

Älgar är faktiskt farliga på riktigt, jag har hamnat mitt i ett älgslagsmål en gång.
Det var inte roligt.
Och att akta sig för spindlar om man reser utomlands kan vara en bra strategi.

En riskanalys är väl bra.
Vad kan hända om?
Hästhoppning är farligt, hur minimerar jag risken?
Eller varför just hoppa?