Var ni aldrig livrädda?

[Sol]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag har aldrig varit en "barnperson" dvs. jag har aldrig haft lust att leka, gulliggulla, bära, prata eller byta blöjor på andras barn.

Att få ett eget barn är något helt annat. Att man inte förstår sig på små barn generellt betyder inte att man inte kommer förstå sitt eget. Det är väldigt ofta så att endast föräldern/föräldrarna förstår sig på sitt barn! Det är inte särskilt konstigt.

Att få barn innebär inte att man blir en "barnperson" heller. Barn är människor, vissa klickar man med, andra inte.

Jag kan inte säga att jag var rädd innan vi fick barn. Efter har jag varit livrädd ett par gånger men aldrig för att jag inte ska klara av att vara en bra mamma. Men visst finns det en oro för barnets framtid. Mobbing, sjukdom, alkohol, illegala droger, kriminalitet osv. men man får försöka ta det som det kommer.

Hur vet man? Det handlar väl om en kombination av längtan och av samtal med sin partner (om man har någon).

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Kilon går man alltid ned på ett sätt eller annat. Bristningar brukar blekna. Resten lagar man med plastikkirurgi.

/imzork, har inte heller barn.

Nu undrar jag bara - är det inte egentligen så, att "graviditetskilon" inte är nåt fenomen som dyker upp efter en graviditet, utan förvarning? Alltså att man alltid varit jättesmal hela livet, men plötsligt blir oåterkalleligen rund efter att barnet fötts? Kanske man hade vikt"problem" redan innan, som möjligtvis förstärktes i samband med att man gick upp ännu mer som gravid?

Men jag TROR inte att man, om man är normalviktig och utan viktproblem, behöver oroa sig över att man plötsligt får livslånga viktproblem av att ha fött barn.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Väntar mitt första barn och det finns väl en anledning att jag har väntat länge så jag är hela 31 år. Tidigare var jag ute efter rätt tidpunkt för jag skulle bara...t.ex. göra klart skolan, ta körkort, ha en budget osv. Innerst inne var jag nog rädd för ansvaret. Har alldeles för många dåliga erfarenheter i min närhet på inte bra föräldrar.

I December så sa vi efter sådär 11½ års förhållande att nu är ju min utbildning snart klar (Var färdig januari 2012). Inga mer undanflykter! Två försök och nu är jag i v 33+2.

Jag känner mig dock rätt harmonisk inför att få en till i vår familj. Har ju förskollärarutbildning så jag kan nog förhoppningsvis lite om barn i alla fall från ett år och uppåt.

 

[klockmalva]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag var inte speciellt rädd och jag har aldrig varit så lugn och trygg som när bebisen kom.
Men! Jag tror att det allra, allra vanligaste är att man känner som
Du! Jag kände mig nästan konstig som tyckte att BB personalen trängde sig på och bara ville åka hem. Som jag förstått det verkar de flesta vilja ha och behöva stöd...

Sen... Så är det skillnad på egna barn och andras
Ungar!
Jag kan tänka att andras barn är kladdiga och gapiga men när min onge är kladdig och gapig så "gör det inget" ;-)

 

[klockmalva]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det där med vikten är nog väldigt olika. Allting är summan av vad man äter, men en del människor kan ju äta vad som helst och hur mycket som helst...
Jag fick större bröst och blev bredare över arslet av att få barn. Jag väger några kg mer nu än innan jag blev gravid men det beror inte på att jg fick barn utan på att jag inte äter så "noga" just nu. ;-)

 

[TinyWiny]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag gillar inte "det kommer naturligt" för jag vill ha alternativ A, B och ev C.
Jag vill ha kontroll på situationerna och har jag inte det får jag lite panik.
Jag vill inte skämma bort mitt barn så barnet blir odrägligt men jag vill ju ändå ge mitt barn det bästa liv den kan få. Bara där, hur gör man rätt där !?

Det här med skolan och dagis, man läser så mkt om folk som är missnöjda, hur deras barn inte får den hjälp de behöver.
Jag vill inte hamna där Jag vill att mitt barn ska trivas i skolan, att den ska få den hjälp den behöver och att allt är frid och fröjd. Inte att hamnar hos en opedagogisk lärare eller hos någon som gör tvärtom emot vad JAG tycker man ska göra.

Fast inte mycket i livet är A,B eller C utan det kommer sig på ett eller annat sätt. Vissa saker planerar man, vissa saker ramlar man in i och vissa saker bara blir så. Alla sakerna kan ju bli bra och blir det inte det, ja, då får man väl ändra på det som inte blev så bra.
Jag kommer ifrån en mycket dysfunktionell familj och min fasa är det som Mabuse skrev att man blir som sina föräldrar. Det var min mardröm att jag skulle bli som mina föräldrar. Fasa Då skulle jag hellre dö än vara som dem. Tack och lov så blev jag inte som dem utan jag blev som jag och jag har uppfostrat mina barn i kärlek först och främst istället för i skräck, kärlekslöshet och svek.

Alla normala människor vill väl ge sina barn det bästa de kan få och för att kunna ge dem det så tror jag hemligheten är att verkligen ge sig tid att lära känna dem ordentligt. Jag tror att först då kan man ge dem det de verkligen behöver och vill ha.

Faktum är att det är samma där. Alla vill ju att deras barn ska må bra i skolan och på dagis och jag tror att det är viktigt att man verkligen lyssnar på barnet så att man direkt märker om något är fel. Mina föräldrar hade ingen aning om att jag blev svårt mobbad den mesta delen av skoltiden. Jag såg det direkt och agerade direkt när min son blev mobbad. Sedan är det ju så att ett barn som har stöd och stöttning hemifrån klarar av att skolan inte är perfekt. Visst är barn sköra men inte så sköra. De klarar lite motstånd om de får kärlek hemifrån.

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag vill inte vara rädd i 9 månader haha!
Jag är rädd för att föda. Otroligt rädd.
Jag är rädd för att få en jätte jobbig graviditet så att jag måste göra mig av med min hund.
Jag är rädd för att få tvillingar, mamma är tvilling och mammas mormor är tvilling, och med min "otur" kanske jag får tvillingar och sen slutar det hela med att jag ligger på golvet hemma och gråter för jag inte orkar ta hand om dom.

Jag var nära på att gå in i väggen när jag tog hand om min hund själv, när hon var valp.
Hur ska jag klara av att ta hand om TVÅ bebisar? Ja visst man är ju två, men då blir det ju som att vara själv med ett barn på heltid, eftersom man lär ta hand om ett barn var. För inte sjutton är dom väl synkade med mat och sömn!?

Jag har tvillingar och en 3-åring....Jag tror att en väldigt viktig del är att den andra föräldern till barnet/n verkligen tar sin del av ansvaret. Jag träffar många mammor på öppna förskolan och liknande ställen där papporna arbetar borta i veckorna och har hobbies på helgen...för att inte tala om älgjakten som snart kommer här i norr. Kvar hemma blir kvinnorna med barnen och hela ansvaret. För mig hade en sådan uppdelning varit helt otänkbar, och min man tar nästan hela föräldraledigheten nu eftersom det passar oss alla bäst så. Men jag tror att den viktigaste pusselbiten är att männen tar sin del av ansvaret. Men för att svara på din ursprungliga fråga så var jag aldrig rädd eftersom jag inte kunde föreställa mig hur det skulle bli riktigt. Däremot håller jag helt med Mabuse om tidpunkten, jag hade definitivt inte varit mogen för barn när jag var i 20-årsåldern, utan det blev väldigt bra för mig att bli en gammal mamma.

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag tycker du är helt fantastisk som brutit så med din bakgrund och verkar full av empati och förståelse trots den. Jag är övertygad om att du varit en väldigt bra förälder!

 

[AgentCarter]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

*kl*
Jag tycker faktiskt att lära små barn saker är ungefär likadant som att lära en hund Jag har alltid varit barnkär och velat haft en familj (men vissa ungar är jobbiga, men det är vissa vuxna med), så det jag tänkte ta upp är det att ha en hund och samtidigt en jobbig graviditet.
I början av graviditeten så hade vi två hundar, men när jag var i vecka 23 dog min älskade hund. Det är nog det hårdaste slaget jag någonsin har fått, jag älskade den hunden och det var verkligen inte optimalt att hon gick bort när jag hade som mest hormoner (hamnade i depression som inte helt gav med sig förens försommaren). Detta måste verkligen hjälpa dig
MEN vi hade fortfarande en hund kvar (sambons) som är av en väldigt aktiv ras. De sista tre månaderna kunde jag knappt röra mig med hunden anpassade sig och vi låg och mös för det mesta hela dagarna förutom de två promenaderna vi tog om dagen på 500 m....
Inte perfekt liv för den hunden men han var så nöjd med att ha mig hemma
Om du också får begränsad rörlighet så finns det massa aktivering man kan göra inne och så om du har trädgård så kan du köra lite lydnad bara kanske 5 minuter, men det är bättre än inget! Om du har chans att bygga en hundgård så skulle jag rekommendera att göra det, går att bygga massa roliga aktiverings saker i.

Sen har du en sambo också, skulle han dö utav att ta promenaderna med din hund? Tycker att det vore korkat av dig om du gjorde dig av med hunden för att du under några månader KANSKE har mindre chans att aktivera din hund. Med min hund så hade jag tänkt att lämna bort henne några dagar då och då till en kompis för ordentlig aktivering och träning.

"Risken" för att få tvillingar ökar med åldern, min mamma brukade lägga mina tvillingsyskon i en hage så lekte de med varandra och så sov hon efter väldigt jobbiga nätter. Sen även här har du en sambo, eller tänkte du göra allt själv? Tvillingar brukar vara väldigt bra på att roa varandra så att få tvillingar skulle inte jag se som ett problem, eller ja om de båda har kolik är det nog inte kul

 

[Sunshine]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Oroa dig inte for tvillingar, det gar det med! Man synkar dem fran start med somn och mat, det funkar alldeles utmarkt. Visst ar det mycket jobb de forsta 2-3 aren, det kan man ju inte hymla med, men sen har man fordelen att de har en permanent lekkamrat.

Jag fick tvillingar nar jag var 32. Vagde ca 52 kg innan graviditeten, gick upp 20 kg, ner 15 inom ett par veckor efter fodseln, drogs med de dar extra 5 i nagra ar men ungefar sedan barnen fyllde 4 sa ar jag tillbaks pa 52 kg. Men det ar klart, trots att vikten ar densamma sa ser jag ju anda inte exakt likadan ut i kroppen som nar jag var 20-25. Men det hade jag nog inte gjort aven om jag inte fatt barn

 

[Hyacinth]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

*kl*

Japp, skräckslagen. Jag gick upp 30 kilo, det var en oplanerad sent upptäckt graviditet och jag skulle aldrig ha barn, i alla fall inte före 35.

Men- det löser sig. Jag är åter bara normalknäpp, och väger lite mer än innan, men jag kan leva med det. Fördelen med spädbarn är nog att man oftast får vänja sig vid det mesta gradvis. förutom precis när de dyker upp då, vilket man hanterar olika. Jag svävade inte på rosa moln, jag var deprimerad. Men, det lättar också, och allt blev lättare och lättare.

För min del är nyckeln att våga prata om att det kan vara så där vansinnigt jobbigt ibland. Det känns genast lite lättare då.

 

[laeikinois]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

nu har jag inte läst alla svar. men svara för min egen del...

övesta inlägget hade likagärna kunnat vara jag som skrev gällande mycket, inte allt dock. uppväxt i en stor familj som näst äldsta barnet och hjälp till att uppfostra mina småsyskon så var jag redigt trött på barn! jag skulle aldrig skaffa barn!!

men förra hösten uteblev min mens och jag gjorde ett test, visade possitivt. det visade sig sedan att jag var gravid i 25 veckan. kunde ej göra abort. (en låååång historia, finns här på buke nånstans. hade haft mens/blödningar halva graviditeten. hade p-stav sen ca 1.5 år tillbaka.) panik och ångest åå en mer ångest för min del genom hela graviditeten. försökte se saker possitivt med det gick inte.
men såfort sonen fötts så var det kärlek. skulle aldig önska bort honom. blir 6 månader om 2 dagar.

visst hade förutsättningarna kunnat vara 100 gånger bättre (19 år, ingen utbildning, inget jobb, ensamstående då det ej funkade mellan mig och pappan osv...) men fast det låter konstigt tror jag att det som skedde var nog det som var "tvunget" att ske för att jag skulle ändra mig. jag hade ju aldirg kunnat tänka mig att skaffa barn frivilligt, men nu blev det som det blev och jag älskar min son över allt och har fått ut så mycket av det, blivit så mycket rikare. nu kan jag inte tänka mig ett liv utan barn, kanske fler sen, vem vet!

jag tror att det aldrig finns ett "rätt tillfälle" utan man växer in i det istället. jag var väldigt orolig att jag inte skulle kunna älska mitt barn, men det skedde något magiskt trotts allt.

jag var mest rädd över förlosssningen, ville absolut inte kejsarsnitt, egentligen inte vaginalt heller, men av de alternativ som gick att välja på så var det det bäst, och så blev det. blöjbyten, kräke, sovrutiner osv... kunde jag utan och innan sen tidigare, iom mina småsyskon. så ja kände mig inte som en nybörjare faktiskt. jag var även väldigt orolig för att jag skulle klara av ansvaret av ett barn. strulig tonår, depressioner, självskadande, panikångest attacker, rökte, tablettmissbruk m.m... men tvingade mig att sluta med ALLT rakt av när ja visste att jag var gravid och det gick och är "fri" fortfarande. såfort det blir svårt så tänker jag på sonen så blir allt bra igen haha...

så nog var jag livrädd, men ack så bra det blev!

är jättetrött så ursäktar om det blev rörigt. hoppas jag fick fram mitt budskap.xD

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

KL

Tack snälla hörni, ni lugnar mina hispiga barnnerver lite!
Nu ska jag andas och släppa dom här kraven jag har på mig själv som förälder i framtiden, dom kan jag plocka fram när det väl gäller

Gulle ni!

 

[Rumpnissen]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag vill inte vara rädd i 9 månader haha!
Jag är rädd för att föda. Otroligt rädd.
Jag är rädd för att få en jätte jobbig graviditet så att jag måste göra mig av med min hund.
Jag är rädd för att få tvillingar, mamma är tvilling och mammas mormor är tvilling, och med min "otur" kanske jag får tvillingar och sen slutar det hela med att jag ligger på golvet hemma och gråter för jag inte orkar ta hand om dom.

Jag var nära på att gå in i väggen när jag tog hand om min hund själv, när hon var valp.
Hur ska jag klara av att ta hand om TVÅ bebisar? Ja visst man är ju två, men då blir det ju som att vara själv med ett barn på heltid, eftersom man lär ta hand om ett barn var. För inte sjutton är dom väl synkade med mat och sömn!?

Är du rädd för att vara rädd behöver du nog komma över det innan du skaffar barn . Jag har en känsla av att jag kommer vara rädd tills jag dör. Men rädslan är lätt att hantera tack vare alla fördelar.

Rädsla för att föda är ju vanligt. De allra flesta får ju trots allt två barn eller fler, så det är ju faktiskt fullt möjligt att gå igenom en förlossning och vara bered på att göra det igen. Så farligt är det inte .

Angående tvillingar förstår jag dig, jag var också rädd för att få tvillingar (även om jag inte alls har det i släkten, som du). Men som flera andra skrivit så löser det sig också. Då kan ju dessutom båda föräldrarna vara hemma! Jag tror att det på sätt och vis är lättare att vara två om är hemma med två bebisar, än att vara ensam hemma med en. Men det vet jag ju egentligen ingenting om.

Angående kroppsliga förändringar så är det ett värdsligt problem. Jag hade fattat att kroppen skulle ändras, men inte så mycket som den gjorde. Men det var min kropp, andra blir ju bara snyggare av att vara gravida . Dock har jag inget större bekymmer med min sladdriga mage, mina bristningar, lite slappa bröst osv. Jag känner mig inte alls bekväm med att gå runt i bikini, jag har faktiskt inte gjort det alls sedan jag blev gravid. Men det är en petitess. Allt är värt sonen, flera gånger om!

 

[lanzo]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag känner igen mig i dig, jag har aldrig bytt en blöja på andras barn, fick kväljningar av det. Får även kväljningar av snor och dregel. Det konstiga är att barn dras till mig, men jag har haft svårt att hantera barn, vet helt enkelt inte vad jag ska göra med dem, har svårt att busa på barns vis. Har alltid sagt att jag inte ska ha barn, men för 2 år sedan kom ändå tankarna på barn.

Jag och min make har nu fått en liten, han blir 4 mån om några dagar och jag har inte ångrat en sekund. Har fortfarande svårt med snor o sånt på andras barn, är ju skillnad på sin egen, då gör det inte så mkt

 

[jacko]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag var livrädd. Livrädd för allt. Precis som du var jag en nejsägare.

Jag var rädd att jag inte skulle kunna knyta an till bebisen. Rädd att jag inte skulle älska bebisen. Rädd att bebisen inte skulle älska mig. Rädd att det skulle utlösas depressioner precis som hos min mamma efter min ankomst. Rädd för hantering av bebis. Rädd, rädd, rädd.

Inget slog in.

Att få en alldeles egen liten unik dotter är utan tvekan det mest fantastiska hänt mig. Hon är min stora passion i livet.

 

[lillamyggan]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ingen är expert från dag 1. Bebisen kommer lära upp dig.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Min man brukar säga, att "you should frighten yourself at least once a day"! Jag vet inte om jag lyckas med den saken, men nåt ligger det i tanken. Att man varje dag ska göra nåt som man inte riktigt vågar, nåt som kräver att man kliver ut i det som skrämmer en. (Inom rimliga gränser, givetvis ;-) )

Gör man alltid bara sånt som känns tryggt och bekvämt, kommer man sig inte så långt och går miste om en hel del!

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men han kan väl för jösse namn inte mena att man ska producera barn bara för att konfrontera sin rädsla?? Det verkar ju galet oschysst mot barnen.

Jag tycker tex att det verkar vara en fasa att ha många barn, säg 5-6 stycken. Borde jag enligt det där resonemanget sätta igång och spruta ur mig en massa stackars barn bara för det, då?

Tänk om det visar sig att det är så hemskt som jag tror att ha många barn? Ska jag vrida nacken av dem då (vilket jag för all del också skulle vara rädd för att göra) eller vad ska jag ta mig till?

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men han kan väl för jösse namn inte mena att man ska producera barn bara för att konfrontera sin rädsla?? Det verkar ju galet oschysst mot barnen.

Jag tycker tex att det verkar vara en fasa att ha många barn, säg 5-6 stycken. Borde jag enligt det där resonemanget sätta igång och spruta ur mig en massa stackars barn bara för det, då?

Tänk om det visar sig att det är så hemskt som jag tror att ha många barn? Ska jag vrida nacken av dem då (vilket jag för all del också skulle vara rädd för att göra) eller vad ska jag ta mig till?

Alltså, ibland tror jag du missförstår mig med flit.

Jag menar, att man inte kan låta sina rädslor styra ens liv, i vart fall rädslor som man själv kan misstänka är obefogade. Om man verkligen önskar något, längtar efter något, men är rädd för det okända, rädd för Det Stora Steget, så är det faktiskt inte helt fel att göra det ändå.

NATURLIGTVIS (herregud...) ska man inte gå ut och mörda eller misshandla pga att man är rädd för sådant, men där tycker jag du gjorde en misstolkning som känns avsiktlig.

(Min man, kan jag dock erkänna, lägger nog ytterligare en aspekt på sitt citat -som fö inte är hans eget- eftersom han tycker det är nyttigt att skrämma sig själv en aning då och då. Hoppa i från bryggan fast man är rädd för kallt vatten, t.ex. Givetvis inte utsätta sig för livsfara, men inte vara så ängslig jämt.)