Var ni aldrig livrädda?

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Tillägg till mitt svar till Petruska nyss: Om jag själv vikit för alla rädslor som dykt upp hos mig under min levnad, hade jag missat en avsevärd mängd trevligheter, en stor del av mitt liv faktiskt. Jag hade definitivt inte haft barn! Jag hade inte haft det jobb jag har. Jag hade absolut inte sysslat med den sport jag älskar så och som fyllt en stor del av min tillvaro, fört mig kors och tvärs över jordklotet, givit mig gränslöst många vänner över hela världen - och fantastiska upplevelser utöver det vanliga.

Låter man rädslor styra ens liv kommer man sig till slut inte utanför sin dörr. Och man går miste om otroligt, obeskrivligt mycket.

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det är ju roligt att du har ett så fantastiskt liv, men nej, jag missförstår inte med flit.

Däremot tycker jag att det är väldigt underligt hur många, när någon yppar sina tvivel kring att skaffa barn, ivrigt hejar på barnanskaffandet trots att det gäller människor man inte vet någonting om, ofta. Trots det är man säker på att få barn, det är vad personen bör göra, minsann!

Nu tänker jag inte alls specifikt på TS, men vi vet ju att en massa barn har skituppväxter, ändå hejas det på om att få barn. Jag tycker att det är ansvarslöst .

Om man ska skaffa barn för att konfrontera sin rädsla att få barn, om det ska vara ett argument, ja, då tycker jag att det är direkt respektlöst mot barnet. Ett medel i sina föräldrars antirädsleprojekt, välkommen till världen, lilla vän!

Dessutom är det ju bara en klyscha, det där om att man ska göra vad man är rädd för. Du håller ju med om att det är skrämmande att tänka sig att vrida nacken av barn, ja, rentav av möss, tycker jag.

Dessutom låter du ju din rädsla styra dig om du har som metod att göra vad du är rädd för.

Kort sagt tycker jag att talesätt och klyschor och "levnadsregler" visst kan ha sin plats, men lite får man väl tänka sig för innan man häver ur sig dem.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men jag gör inte saker pga att jag räds dem. Jag kanske längtar efter att göra något/uppleva något/vara del av något MEN olika rädslor hindrar mig. Ibland är det "bra" rädslor som stoppar mig från att göra nåt idiotiskt. Men ibland är det obefogade rädslor - som t.ex. att vara rädd för spöken fast man vet att de inte finns.

Jag tror du vet mycket väl att det är detta jag menar.

Jag tror fortfarande att många människor hindras från att leva sina liv så som de egentligen skulle vilja, pga rädslor. Jag kunde själv rada upp ett ganska stort antal saker jag gick miste om på grund av obefogad rädsla. Det är inget jag går och grämer mig över för det skulle knappast ge något, men jag är medveten om dem.

Jag hejar inte alls på TS att skaffa sig barn. Men OM det nu är vad hon verkligen vill, men de rädslor hon nämner hindrar henne, tycker jag det är helt ok att påpeka, att vissa saker kan man göra TROTS sin rädsla. Det kunde precis lika gärna varit motsatsen - en person vill INTE ha barn men "skaffar" dem ändå av rädsla för t.ex. ensamhet i ålderdomen eller annat svävande. Då tycker jag DET är en rädsla man kan gå emot.

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Fast hur vet man vad som är en obefogad, hindrande rädsla man borde gå emot, och vad som är en rimlig, befogad rädsla som det är bättre att lyssna på?

Det tycker jag är rätt knivigt, oro/rädsla hindrar ju oss inte bara från sånt vi skulle må bra av att göra, utan också från rätt mycket som det är bättre att man låter bli. För egen del hade jag t ex från början planerat att få barn väldigt tätt, med något år emellan, men pga olika omständigheter ångrade jag mig, för att jag blev rädd att det skulle bli för stor påfrestning på familj och hälsa att göra så. Istället blir det längre mellan barnen, vilket jag är otroligt glad för nu, det hade verkligen inte blivit bra om jag gått emot min rädsla och följt den ursprungliga planen med ett år emellan. Så ibland är det ju bra att lyssna på rädsla och farhågor.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Fast hur vet man vad som är en obefogad, hindrande rädsla man borde gå emot, och vad som är en rimlig, befogad rädsla som det är bättre att lyssna på?

Det tycker jag är rätt knivigt, oro/rädsla hindrar ju oss inte bara från sånt vi skulle må bra av att göra, utan också från rätt mycket som det är bättre att man låter bli. För egen del hade jag t ex från början planerat att få barn väldigt tätt, med något år emellan, men pga olika omständigheter ångrade jag mig, för att jag blev rädd att det skulle bli för stor påfrestning på familj och hälsa att göra så. Istället blir det längre mellan barnen, vilket jag är otroligt glad för nu, det hade verkligen inte blivit bra om jag gått emot min rädsla och följt den ursprungliga planen med ett år emellan. Så ibland är det ju bra att lyssna på rädsla och farhågor.

Men det du beskriver tycker jag låter som ett förnuftigt resonemang där du kom fram till en vettig slutsats som fungerade. Det jag tänker på är mer irrationella rädslor, som t.ex. att man inte gillar bebis-snor och därför inte vågar skaffa egna barn. Eller som en bekant till mig som vägrar åka flygplan av rädsla för olyckor, men gärna sätter sig i sin bil och kör genom dag och natt i femton timmar och vinterväglag för att ta sig till samma plats. Eller stannar hemma.

Så jag menar inte att man ska kasta sig blint och huvudstupa rakt in i allt som man känner minsta tveksamhet inför. Bara för att. Men - att heller inte låta rädslor bli till ett hinder för ett liv man egentligen längtar efter.

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ja, men hur vet man vilka rädslor som är irrationella? Jag ville ju ha ett barn till, hur kunde jag veta att det var rationell och inte irrationell rädsla som avhöll mig?

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ja, men hur vet man vilka rädslor som är irrationella? Jag ville ju ha ett barn till, hur kunde jag veta att det var rationell och inte irrationell rädsla som avhöll mig?

Ibland så tror jag man vet. Inte alltid, givetvis, och då får man väl älta och resonera tills man kommer fram till en lösning som känns rätt. Det är ju heller inte alltid, i livet, som man gör de rätta valen. Så jag menar absolut inte att det är en lättvindig resa. Eller, att man bara ska blunda och hoppa. Det handlar om kalkylerade "risker" också.

I ditt fall, om jag förstått saken rätt, handlade det heller inte om att helt avstå från något du verkligen önskade, utan om att skjuta på förverkligandet till ett bättre tillfälle som du kunde se framför dig.

Och jag tror fortfarande att många människor (mer eller mindre) bär på innerliga drömmar och visioner som aldrig förverkligas just på grund av rädsla. Rädsla för det okända, där garantier saknas.

(Och jag tycker det känns lite larvigt att förvränga detta till att man därför "borde avla en massa barn och sen vrida nacken av dem, för att göra nåt man är rädd för". Tolkar man mig på det viset tycker jag man är grälsjuk.)

Ibland, som jag skrev tidigare, krävs det också mod att avstå från saker.

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men jag gör inte saker pga att jag räds dem. Jag kanske längtar efter att göra något/uppleva något/vara del av något MEN olika rädslor hindrar mig. Ibland är det "bra" rädslor som stoppar mig från att göra nåt idiotiskt. Men ibland är det obefogade rädslor - som t.ex. att vara rädd för spöken fast man vet att de inte finns.

Jag tror du vet mycket väl att det är detta jag menar.

Nej, tvärtom undrar jag precis som Mabuse hur man vet vilka rädslor som är helt omotiverade och mest ett inre hinder mot att göra saker, och vilka rädslor som är välgrundade. Rädslorna känns ju ofta ungefär likadant, och uppenbarligen säger rädslans styrka inte något om hur farligt det man är rädd för är. Det enda rädslan verkligen säger, är att man är rädd.

Jag är tex lite rädd för att hoppa (med hästen) ibland. Är det rationellt eller irrationellt? Oftast går det ju bra när man hoppar, men ingen kan påstå att olyckor inte sker. Tänk om det blir den gången jag går emot min rädsla som jag ramlar av och bryter ryggen, då borde jag ju ha lyssnat på rädslan, inte trotsat den.

De rädslor som handlar om att vara rädd för något som man vet är ofarligt, framstår kanske som de minst komplicerade. Men konstigt nog verkar man ju främst betrakta andras rädslor på det viset. Min man är tex rädd för spindlar, det är i mina ögon ett typiskt fall av att vara rädd för något som inte är farligt. Själv är jag rädd för älgar, men redan där är det ju lite mer oklart om det finns fog för rädslan eller inte. Det händer ju att älgar blir aggressiva mot människor och det händer att häst-ryttar-ekipage blir jagade av älg, medan spindlar i Sverige aldrig är giftiga.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag har blivit jagad av älg, 2 ggr

Nej, jag menar inte att valet är enkelt, eller att man automatiskt ska gå emot alla sina rädslor. Man får dessutom, tycker jag, väga sin egen längtans styrka mot risken. Är hoppning det du drömmer om som mest så kanske det är värt den lilla risken som du får ta om du ger efter och hoppar. Samtidigt kan du, genom träning och förberedelser, minimera risken till minsta möjliga, omän den aldrig helt kan försvinna. Då skulle du inte kunna gå nära en häst överhuvudtaget. Du kan bli sparkad, trängd etc, men väljer ändå att hålla på med hästar eftersom det du får ut av dem är värt den lilla risken.

Skydiving och BASE jumping var Mitt Liv för x antal år sedan. Där anser jag själv (vad gäller BASEhoppningen) att jag balanserade på en tråd mellan vilka risker som var värda upplevelsen. Inom skydivingen tyckte jag det var värt risken (och ja, jag bröt ryggen vid mitt 11:e hopp och låg en sommar på sjukhus!), men BASEhoppningen lade jag på hyllan efter ett par år, eftersom jag inte längre kände att det var värt riskerna. Så, värdet av en upplevelse/ett livsval är olika mellan olika personer och man måste nog rannsaka sig själv, och sin längtan, innan man väljer att våga eller att avstå.

 

[TinyWiny]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag tycker du är helt fantastisk som brutit så med din bakgrund och verkar full av empati och förståelse trots den. Jag är övertygad om att du varit en väldigt bra förälder!

Tack Vad glad jag blir. Ja jag hoppas att jag har varit den föräldern jag har velat vara även om jag har gjort en hel massa fel jag med. Skillnaden är kanske att jag står för mina fel. När mina barn har frågat varför jag gjorde det eller det valet som blev dumt så har jag svarat dem ärligt istället för att vifta bort att jag inte hade gjort det felet vilket min mamma alltid har gjort när jag har frågat henne varför något blev som det blev. Jag tror på att vara ärlig helt enkelt för ingen är ju perfekt hur gärna man än vill. Jag strävade efter att vara den bästa mamman som fanns, mer kan man inte göra.
Men det har kostat att bryta så och det var inte enkelt utan något jag verkligen fick kämpa med men det blev ju faktiskt riktigt bra till slut. Jag fick lära mig det som man vanligtvis lär sig som liten när jag var vuxen men det fungerade det också. Kärleken till mina barn gjorde att allt kämpande var värt det.

Mina barn vill ju fortfarande umgås med mig trots att de numera har ett val så något rätt har jag väl gjort iallafall

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men där svarar du ju antingen inte alls på frågan, eller håller med om att man faktiskt inte vet vilka rädslor man ska följa och vilka man ska trotsa, utan att man blir tvungen att göra något slags riskanalys, och att själva rädslan vid den analysen säger väldigt lite om resten av analysen.

Det är ju väldigt långt från att tycka att rädslor ska utmanas och att rädslan för att få barn ska utmanas genom att sätta barn till världen för syftet.

Om det var värt att utsätta sig för risken, kommer ju också delvis att avgöras efteråt. Jag tycker som det är nu att det är värt risken att hoppa, men det betyder inte att jag skulle tycka det efter att ha brutit ryggen.

Och när det gäller barn blandar man ju dessutom in en helt oskyldig person i det hela. En person som man ju helt bortser från om man frejdigt har som livsstil att få barn därför att man är rädd för det, men anser att ens eget nöje av det troligen överträffar besväret. Det är en väldigt konstig rätt att ta sig gentemot ett barn, tycker jag. Jag skulle inte bli särskilt glad om min mamma berättade att hon skaffade mig som ett led i att bekämpa sina rädslor. Jag tycker att det vore oschysst - ja, närmast djupt oetiskt - om hon hade använt mig till det. Nu har jag det för all del bra, men det kunde hon ju inte veta på förhand, och att då sätta mig till världen för att utmana sin rädsla - nej, tack!

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag har extremt svårt att förstå hur du kan tolka Lena Furberg på det sätt du gör. Det enda jag läser in i hennes inlägg är att det vore synd om man avstod från att göra saker man egentligen vill göra pga irrationella rädslor.

Att påstå att hon säger att man ska skaffa barn som ett led att bekämpa sina rädslor tycker jag inte är schysst, för det har hon inte gjort.

Dock har hon sagt att hon tycker att det vore synd att låta bli att skaffa barn bara för att man är rädd för barnsnor.

Håller du inte med om det?

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Dock har hon sagt att hon tycker att det vore synd att låta bli att skaffa barn bara för att man är rädd för barnsnor.

Håller du inte med om det?

Nej, eftersom ett barn är inblandat. Ett barn som vi inte alls vet om det kommer att ha det bra med sig själv i sitt liv. Jag tycker att fokus här är något i stil med 98% "kvinna vill ha barn" och 2% "vad är bra för barnet". Det är ju inte självklart att det är bättre att födas än att inte födas. Ofödda sörjer ju inte, i alla fall.

Om man då frejdigt skaffar barnet och det sedan visar sig att man hade fog för rädslan, ja, då har man ju tagit sig en jäkla rätt gentemot barnet. Hur vet vi att rädslan är "bara", så att säga? Den är kanske välmotiverad?

Jag tycker överlag att vi är påfallande bekymmersfria när det gäller att ha tillräckligt goda skäl att skaffa barn, jämfört med hur oerhört problematiserat det är när någon väljer bort barn (ofrivillig barnlöshet är en helt annan sak).

Som om det vore en självklar välsignelse att få bli född. Jag tror inte att det är det.

(Observera att detta inte på något vis handlar om att jag tycker något om huruvida TS bör ha barn eller inte.)

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men, självklart kan inte jag sitta här och tala om för människor vilka rädslor de ska utmana och vilka som denne bör vika undan inför.

Jag har VÄLDIGT svårt att tänka mig (för att gå vidare med ett exempel i mängden) att en rädsla för barnasnor (såvida det inte är en extrem fobi) faktiskt är en rädsla man bör ta på sånt allvar att man beslutar sig för att avstå från att få barn, om barn är något man verkligen längtar efter och önskar sig.

Det finns också massor med rädslor där man bara kan se "the worst case scenario", oavsett om den risken är en halv promille eller mindre. Och där den rädslan hindrar en från att gå vidare med sitt livs stora längtan. Vad nu denna längtan består av.

Vilka föräldrar som blir bra föräldrar och ger sina barn en lycklig och harmonisk uppväxt, beror nog på helt andra saker, tror jag. Ska man vara rädd för detta också, blir det knappast några barn gjorda i världen. (Om man nu inte vet med sig att man förmodligen kommer att avsky sitt föräldraskap och/eller bli en dålig förälder.) de flesta blivande föräldrar är väl oroliga inför något - skulle man väja för alla sina orosmoln skulle livet bli jäkligt begränsat.

Jag är mycket medveten om att det föds massor med barn till erbarmeliga uppväxter, men jag tror inte det är nåt man undviker genom att samtliga presumptiva föräldrar ger efter för varje liten rädsla.

Och - jag känner flera par som valt bort att få barn och gjort annat med sina liv istället. Jag upplever det inte ett dugg provocerande och tycker inte att omvärlden, numera, problematiserar det så mycket som du gör gällande.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men där svarar du ju antingen inte alls på frågan, eller håller med om att man faktiskt inte vet vilka rädslor man ska följa och vilka man ska trotsa, utan att man blir tvungen att göra något slags riskanalys, och att själva rädslan vid den analysen säger väldigt lite om resten av analysen.

Det är ju väldigt långt från att tycka att rädslor ska utmanas och att rädslan för att få barn ska utmanas genom att sätta barn till världen för syftet.

Jag skulle inte bli särskilt glad om min mamma berättade att hon skaffade mig som ett led i att bekämpa sina rädslor. Jag tycker att det vore oschysst - ja, närmast djupt oetiskt - om hon hade använt mig till det. Nu har jag det för all del bra, men det kunde hon ju inte veta på förhand, och att då sätta mig till världen för att utmana sin rädsla - nej, tack!

Men snälla du, det här är ju inte vad jag säger. Varför vill du förvränga alltsammans???

SJÄLVKLART sätter man inte barn till världen PÅ GRUND AV att man "vill utmana sin rädsla", det vore ju absurt! Men - OM man verkligen vill (exempelvis, obs!) ha barn, men inte vågar pga rädslor som egentligen, vid närmare undersökning, är tämligen obefogade ... ja, då kanske man kan fundera på om rädslan är värd att ta på sånt stort allvar att den hindrar en från något man så innerligen vill.

Jag har aldrig sagt att man ska dyka huvudstupa in i sånt man egentligen inte alls vill, bara med motivationen att det skrämmer mig, alltså måste jag göra det. Jag pratar om livsdrömmar, om längtan, om visioner som bromsas och kanske helt uteblir pga rädslor, större eller mindre.

Igen - vilka föräldrar som blir urusla och vilka som blir bra, kan man inte avgöra på så lösa grunder. Det vet man knappast förrän efteråt - och där finns säkerligen åtskilliga föräldrar som gick in i sitt föräldraskap med optimism och självsäkerhet men som sen misslyckades kapaitalt.

 

[Petruska]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

barnsnor.

Ojdå, jag läste fel. Jag läste ordet som att bli "småbarnsmor".

Nå, bortser vi från just snoret som skäl att avstå barn, så är mitt resonemang detsamma. Hur man ska förhålla sig om man är rädd för snor, har jag ingen åsikt om. Det verkar jobbigt även utan barn, tex vid förkylningar.

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Fast hur vet man vad som är en obefogad, hindrande rädsla man borde gå emot, och vad som är en rimlig, befogad rädsla som det är bättre att lyssna på?

.

Ja det där kan man ju verkligen fundera på. Jag är en jätteängslig, neurotisk och superorolig person med alldeles för många tankar i huvudet. Jag är allergisk mot klyschor som tidigare nämnts, att man ska göra saker mot sin rädsla varje dag. Det är så förenklat, ytligt och nästan kränkande för en så rädd person som jag. Jag tänker ofta att jag har rätt att vara som jag är, även fast vi i detta samhälle förväntas vara orädda och framåt. Dessutom har jag dålig impulskontroll, och när denna förenas med rädsla blir mina beslut aldrig bra. Det är aldrig fel att reflektera ordentligt över saker och ting, och detta gäller framförallt det största beslutet man kan ta; nämligen att bli förälder. Jag tycker att man ska undvika att skaffa barn om man inte vill eller känner en minsta gnutta tveksamhet, faktiskt. Det är lättare att leva med ett sådant beslut än att ångra sina barn, speciellt eftersom det handlar om barnets rätt till ett bra liv, och inget annat.

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Som om det vore en självklar välsignelse att få bli född. Jag tror inte att det är det.

)

Jo men det är det ju, en välsignelse, bestämd av Gud och därför ska alla barn födas oavsett om nån vill ha dem eller inte. Har vi inte lära oss det nu i och med republikanernas konvent därborta i Amerika?

 

[Kattennizze]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Igen - vilka föräldrar som blir urusla och vilka som blir bra, kan man inte avgöra på så lösa grunder. Det vet man knappast förrän efteråt - och där finns säkerligen åtskilliga föräldrar som gick in i sitt föräldraskap med optimism och självsäkerhet men som sen misslyckades kapaitalt.

Jo det tror jag man kan faktiskt. Det finns många faktorer man lätt kan identifiera innan man blir förälder som påverkar utgången av det hela. Jag är övertygad om att man redan på BB ser vilka det kommer att gå bra för, och vilka som kommer att få problem. Sedan kanske man inte vet i vilken omfattning problemen kommer att ta, men att det blir trubbel det vet man. Det är faktiskt inte så svårt att räkna ut om man är någorlunda erfaren och utbildad.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ja det där kan man ju verkligen fundera på. Jag är en jätteängslig, neurotisk och superorolig person med alldeles för många tankar i huvudet. Jag är allergisk mot klyschor som tidigare nämnts, att man ska göra saker mot sin rädsla varje dag. Det är så förenklat, ytligt och nästan kränkande för en så rädd person som jag. Jag tänker ofta att jag har rätt att vara som jag är, även fast vi i detta samhälle förväntas vara orädda och framåt. Dessutom har jag dålig impulskontroll, och när denna förenas med rädsla blir mina beslut aldrig bra. Det är aldrig fel att reflektera ordentligt över saker och ting, och detta gäller framförallt det största beslutet man kan ta; nämligen att bli förälder. Jag tycker att man ska undvika att skaffa barn om man inte vill eller känner en minsta gnutta tveksamhet, faktiskt. Det är lättare att leva med ett sådant beslut än att ångra sina barn, speciellt eftersom det handlar om barnets rätt till ett bra liv, och inget annat.

Om du känner så som du beskriver, är ett uppmuntrande tillrop som att "göra nåt skrämmande varje dag" självklart både provocerande och respektlöst. Det var inte min mening. Men jag menar samtidigt att det är synd om man låter rädslor styra ens liv så till den milda grad att man inte vågar följa sina visioner och drömmar. Med stora problem handlar det givetvis om ett större arbete och inget man fixar över en eftermiddag, om alls. Och HUR man lär sig det har jag ingen aning om.

Och "en gnutta tveksamhet" tycker jag, personligen, känns lite väl lite för att väga upp vågskålen om den andra sidan väger väldigt tungt. Det beror självklart också på vad den tveksamheten beror på.

Amerikanarnas (republikanernas) åsikter skrämmer för övrigt mig lika mycket.