Var ni aldrig livrädda?

[mandaaa_]

Jag har alltid sagt NEJ, Aldrig! när folk frågat mig om jag vill ha barn i framtiden.
I början skrek jag rätt ut för att jag var ung och inte alls var mogen för barn.

Sen började jag skrika rätt ut för att jag inte visste hur jag skulle ha tid med att tävla hund, jobba på 2 jobb och rida häst samtidigit som jag ska ta hand om ett barn.

Nu känner jag mer att jag är livrädd för att uppfostra ett barn.
Jag kan inte läsa barn.
Jag kan inte hantera barn.
Jag vet inte vad barn vill när de inte kan prata.
Jag är stel med barn och jag gillar inte deras snor och dregel.
Jag tycker det blir lite ohygieniskt

Jag är livrädd för att göra fel med ett barn, för jag vet verkligen inte hur sjutton man gör med ett barn.
Jag fick panik när jag satt i baksätet med en väns barn och barnet började skrika som en stucken gris. Jag hade INGEN aning om vad felet kunde vara och jag tyckte det var jätte jobbigt att sitta bredvid, innan vi hann stanna och hon kunde lista ut anledningen till akutskriket.
Jag vet exakt hur jag ska uppfostra en hund, hur jag lär in saker jag vill att den ska kunna och hur jag avstyr när den gör saker jag inte vill ha kvar. Men med ett barn!?

Tänk så gör jag så in i helvete fel så jag får ett barn som blir elakt, som slåss, som hamnar i fel umgänge och som inte trivs med sitt liv?
Tänk så får jag ett barn som inte tycker om mig som förälder?

Jag är tillsammans med världens finaste sambo.
Jag är så galet kär och lycklig och LÅNGT inom mig ringer en LITEN bebisklocka. Den säger inte att den är redo nu, långt ifrån, men jag kan ibland se mig och min sambo gå med barnvagn, bära bebis, mata bebis och gulla med bebis.

Förut har jag nästan fått panik av tanken på barn. På riktigt. Men nu på sista tiden har jag börjar tänka lite på det, vant mig vid tanken, och just tanken är inte så obehaglig.
Det obehagliga är allt runt omkring en bebis.

Var ni aldrig livrädda för att göra helt galet fel innan ni skaffade barn?
Hur VÅGAR man skaffa barn?
När VET man att man vågar och är redo?

 

[trazel]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Var ni aldrig livrädda för att göra helt galet fel innan ni skaffade barn?
Hur VÅGAR man skaffa barn?
När VET man att man vågar och är redo?

1. Nej, aldrig. Jag var kanske för dum för att vara livrädd för det.
2. Det är ett stort steg, men någon gång får man ju ta det om man vill ha barn.
3. Man vet aldrig. Jag känner mig fortfarande inte redo för att skaffa barn. Jag har nummer två på jäsning nu...

Det mesta löser sig, allt föll sig väldigt naturligt för mig och min sambo i alla fall när första barnet föddes.

Lycka till!

 

[TinyWiny]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jo jag var livrädd att göra fel och framförallt var jag livrädd för att göra samma fel som mina föräldrar.
Så jag började låna vissa andra människor egenskaper och göra dem till mina. Jag plockade en stor fin bukett av de egenskaper jag ville ha och de blev mina. Jag bestämde mig också för att om jag var osäker så skulle jag göra precis tvärtom mot vad mina föräldrar hade gjort.

Jag kände mig mogen för barn väldigt tidigt så jag firade min artonårsdag på bb och då var min son 6 dagar gammal. 22 månader senare fick jag min dotter. Man bara vet när man är redo.

Bebisar är de en väldigt kort period och om man bortser ifrån att barn blir självständiga och man får uppmuntra det så är barn och hund uppfostran faktiskt ganska likt. Man är konsekvent, man berömmer och man är nära. Precis som med en hund

Man skaffar ju faktiskt inte en bebis utan ett barn, ett barn man får förmånen att följa, stötta och älska under hela dess barndom. Sedan börjar en ny era där man får följa sina vuxna barn och får vara delaktig på ett annat sätt i deras liv som vuxna.

Var tid har sitt och när bebisen föds så kommer du ha alla känslospröt på skaft. Du kommer vara superkänslig för allt ditt barn vill förmedla så allt du behöver göra är att lyssna precis som du lyssnar in på en hund för att förstå dens språk. Hormonerna i våra kroppar är starka och hjälper oss att förstå våra barn. Den hjälpen har du ju inte med en hund och ändå så går det ju bra.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag var rädd! Jag var rädd att barnet inte skulle tycka om mig. Jag drömde en massa mardrömmar där bebisen kom ut som ett stort barn som knallade iväg till andra och struntade i mig.

Jag hade (och jag var 43 när jag fick barn!!) hållit i (vad jag kan minnas) TRE bebisar under hela min levnad (varav den ena fick spel och bara vrålade) och var totalt tafatt med barn av alla storlekar.

Men när bebisen väl var född kom faktiskt allt totalt naturligt. Det gjorde det även för min man, som aldrig hållit i en bebis någonsin. Han var en naturbegåvning!

Idag är jag rädd att nåt ska hända mitt barn, men det är en rädsla man får leva med. Och det är värt det!

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det låter så simpelt när du skriver det du skriver.
Hur kände du att du var redo så tidigt?
Känner man någon gång att "nu är jag redo?"

Hur blir man INTE en överbeskyddande hönsmamma?
Jag storgrät på jobbet när min pappa kom in och berättade att min lillebror natten innan hade sagt Hej då och inte Godnatt när han skulle sova. Anledningen var för att han hade tänkt rymma morgonen efter för hans kompisar var så elaka mot honom i skolan.

Jag tog med min dåvarande kille två dagar senare och var med honom en hel dag på skolan.
Han har lite svårt för skolan, svårt att läsa och skriva och blir retad för det. Tappar humöret för ingenting och blir JÄTTE arg.
Hur hanterar man det som förälder?
Att ens barn inte trivs för barnen är elaka?
Man kan ju inte vara med varje dag på skolan, och de måste väl få lite egna ben också? Utan att inte få stöd och stöttning..

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag var rädd! Jag var rädd att barnet inte skulle tycka om mig. Jag drömde en massa mardrömmar där bebisen kom ut som ett stort barn som knallade iväg till andra och struntade i mig.

Jag hade (och jag var 43 när jag fick barn!!) hållit i (vad jag kan minnas) TRE bebisar under hela min levnad (varav den ena fick spel och bara vrålade) och var totalt tafatt med barn av alla storlekar.

Men när bebisen väl var född kom faktiskt allt totalt naturligt. Det gjorde det även för min man, som aldrig hållit i en bebis någonsin. Han var en naturbegåvning!

Idag är jag rädd att nåt ska hända mitt barn, men det är en rädsla man får leva med. Och det är värt det!

Men du kände ändå en längtan av att skaffa barn innan ni gjorde det ?
Hur vågar man lita på sina känslor?

Sen finns det en till orsak till att jag inte vet om jag vågar skaffa barn.
Den är egentligen töntig, men jag är jätte rädd för att jag kommer hata min kropp efteråt.
Jag är rädd att jag inte kommer gå ner mina gravidkilon, att jag kommer skämmas över mina bristningar, att jag kommer skämmas över att visa mig naken.
Jag är likadan idag. Hur kommer jag då inte bli efter en graviditet..
Och det känns så töntigt att "ha det som punkt för att inte skaffa barn".

 

[TinyWiny]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det låter så simpelt när du skriver det du skriver.
Hur kände du att du var redo så tidigt?
Känner man någon gång att "nu är jag redo?"

Hur blir man INTE en överbeskyddande hönsmamma?
Jag storgrät på jobbet när min pappa kom in och berättade att min lillebror natten innan hade sagt Hej då och inte Godnatt när han skulle sova. Anledningen var för att han hade tänkt rymma morgonen efter för hans kompisar var så elaka mot honom i skolan.

Jag tog med min dåvarande kille två dagar senare och var med honom en hel dag på skolan.
Han har lite svårt för skolan, svårt att läsa och skriva och blir retad för det. Tappar humöret för ingenting och blir JÄTTE arg.
Hur hanterar man det som förälder?
Att ens barn inte trivs för barnen är elaka?
Man kan ju inte vara med varje dag på skolan, och de måste väl få lite egna ben också? Utan att inte få stöd och stöttning..

Men det är simpelt, eller inte egentligen, egentligen är det jättestort men det är naturligt. Naturligt är nog ett bättre ord.
Jag bara visste att jag ville ha barn och jag hade den stora lyckan att bli gravid när jag önskade det.
Man tänker sig för både en och tre gånger. Visst hade jag velat linda in mina barn i bomull på ett sätt men på ett annat sätt så ville jag ju att de skulle få klättra iträd och hoppa i vattenpölar och springa fort fort så fort benen bar dem precis som barn ska få göra.
Självklart är det jättesvårt när någon är elak mot ens barn. Jag minns fortfarande hur hemskt det var när sonen blev mobbad i skolan och de brydde sig inte alls och jag var en hysterisk kärring enligt dem som vägrade låta honom gå dit. Ja, man får försöka lösa det med sitt eget barns bästa i främsta rummet. Man får ta till allt man kan, man får läsa och fråga andra hur de har gjort, hur de har löst det.

Att du ställde upp för din bror när han behövde det tyder ju på att du har det i dig. Du reagerar när du får veta att något är fel och ibland är det det enda som behövs. Att barnet vet att någon finns för dem och ställer upp för dem när det behövs. Att ens förälder säger ifrån och sätter stopp för plågoandarna.
Din bror hade ju förmodligen behövt en egen elevassistent som kunde hjälpt honom i skolan. Då hade han både fått den hjälpen och stöttningen han behövde men hade ändå fått stå på egna ben.

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Var ni aldrig livrädda för att göra helt galet fel innan ni skaffade barn?
Hur VÅGAR man skaffa barn?
När VET man att man vågar och är redo?

Nej, folk är ju uppfostrade på alla möjliga olika sätt, och de allra flesta blir ju ändå normalfungerande vuxna med vettiga vuxenliv. Så jag har nog aldrig varit särskilt orolig på den punkten - snart sagt varenda kotte tycks ju klara av att ha barn, varför skulle jag vara ett undantag?

Däremot ville jag absolut inte ha barn när jag var runt 20, kunde drömma mardrömmar om att vara gravid. För så som jag levde då, på studielån och i studentrum, så hade det aldrig gått att ta hand om ett barn samtidigt på ett vettigt sätt. Jag ville ha barn, men absolut inte då.

Och sen vartefter saker började falla på plats: partner, bostad, jobb, tja, då kändes det som att det var vettiga förutsättningar för att kunna ha barn. Så man kan säga att jag visste när mitt liv såg ut så att det faktiskt på ett rimligt sätt gick att kombinera med barn.

 

[Rumpnissen]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag kan inte läsa barn.
Jag kan inte hantera barn.
Jag vet inte vad barn vill när de inte kan prata.
Jag är stel med barn och jag gillar inte deras snor och dregel.

Det där kunde inte jag heller innan jag fick barn själv. Jag hade inte den blekaste aning. Jag är fortfarande inte bra på andras barn och kan tycka det är obekvämt.

Jag fick panik när jag satt i baksätet med en väns barn och barnet började skrika som en stucken gris. Jag hade INGEN aning om vad felet kunde vara och jag tyckte det var jätte jobbigt att sitta bredvid, innan vi hann stanna och hon kunde lista ut anledningen till akutskriket.

För två-tre år sedan hade jag öppnat bildörren och hoppat ut i farten om det hade varit jag som satt i baksätet

Var ni aldrig livrädda för att göra helt galet fel innan ni skaffade barn?

Jo. Och det är jag fortfarande. Jag är rädd att min son ska bli en osympatisk, oempatisk galning som våldtar. Men jag är ganska övertygad om att det inte kommer bli så.

Alltså jag var rädd hela graviditeten och de första månaderna. Jag hade inte den blekaste aning om hur man tar hand om ett barn. Jag blev tokig när barnmorskorna svarade mig "sådant där kommer naturligt" när jag frågade hur man faktiskt tar hand om ett barn.

Men så är det ju. I alla fall om man är någorlunda normalstörd. Sen finns det ju tyvärr människor som inte är ett dugg lämpade att vara föräldrar, men skaffar barn ändå. Men din insikt tror jag inte det är någon fara med dig. Har man förstått så mycket att det är svårt att ha barn och att det är ett projekt och ansvar som aldrig, aldrig tar slut så har man nog ganska goda förutästtningar att lyckas.

Min barnlängtan flög på mig som ett elakartat virus från ingenstans. Från en dag till en annan så blev jag fullkomligt övertygad om att det var det jag ville. Så är det säkert inte för alla dock...

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men det är simpelt, eller inte egentligen, egentligen är det jättestort men det är naturligt. Naturligt är nog ett bättre ord.
Jag bara visste att jag ville ha barn och jag hade den stora lyckan att bli gravid när jag önskade det.
Man tänker sig för både en och tre gånger. Visst hade jag velat linda in mina barn i bomull på ett sätt men på ett annat sätt så ville jag ju att de skulle få klättra iträd och hoppa i vattenpölar och springa fort fort så fort benen bar dem precis som barn ska få göra.
Självklart är det jättesvårt när någon är elak mot ens barn. Jag minns fortfarande hur hemskt det var när sonen blev mobbad i skolan och de brydde sig inte alls och jag var en hysterisk kärring enligt dem som vägrade låta honom gå dit. Ja, man får försöka lösa det med sitt eget barns bästa i främsta rummet. Man får ta till allt man kan, man får läsa och fråga andra hur de har gjort, hur de har löst det.

Att du ställde upp för din bror när han behövde det tyder ju på att du har det i dig. Du reagerar när du får veta att något är fel och ibland är det det enda som behövs. Att barnet vet att någon finns för dem och ställer upp för dem när det behövs. Att ens förälder säger ifrån och sätter stopp för plågoandarna.
Din bror hade ju förmodligen behövt en egen elevassistent som kunde hjälpt honom i skolan. Då hade han både fått den hjälpen och stöttningen han behövde men hade ändå fått stå på egna ben.

Jag gillar inte "det kommer naturligt" för jag vill ha alternativ A, B och ev C.
Jag vill ha kontroll på situationerna och har jag inte det får jag lite panik.
Jag vill inte skämma bort mitt barn så barnet blir odrägligt men jag vill ju ändå ge mitt barn det bästa liv den kan få. Bara där, hur gör man rätt där !?

Det här med skolan och dagis, man läser så mkt om folk som är missnöjda, hur deras barn inte får den hjälp de behöver.
Jag vill inte hamna där Jag vill att mitt barn ska trivas i skolan, att den ska få den hjälp den behöver och att allt är frid och fröjd. Inte att hamnar hos en opedagogisk lärare eller hos någon som gör tvärtom emot vad JAG tycker man ska göra.

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Nej, folk är ju uppfostrade på alla möjliga olika sätt, och de allra flesta blir ju ändå normalfungerande vuxna med vettiga vuxenliv. Så jag har nog aldrig varit särskilt orolig på den punkten - snart sagt varenda kotte tycks ju klara av att ha barn, varför skulle jag vara ett undantag?

Däremot ville jag absolut inte ha barn när jag var runt 20, kunde drömma mardrömmar om att vara gravid. För så som jag levde då, på studielån och i studentrum, så hade det aldrig gått att ta hand om ett barn samtidigt på ett vettigt sätt. Jag ville ha barn, men absolut inte då.

Och sen vartefter saker började falla på plats: partner, bostad, jobb, tja, då kändes det som att det var vettiga förutsättningar för att kunna ha barn. Så man kan säga att jag visste när mitt liv såg ut så att det faktiskt på ett rimligt sätt gick att kombinera med barn.

Jag tror det är lite så jag börjar känna.
jag kanske ändå vill ha barn - i framtiden. Och när framtiden är, ja de vet jag inte. Men jag vill ha hunnit tävlat upp min hund, kanske köpt ett hus vi vill leva i, kanske tom hunnit gift oss. Stadig ekonomi och kanske rest lite mer.
Då. Kanske då. Men inte nu.

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Det där kunde inte jag heller innan jag fick barn själv. Jag hade inte den blekaste aning. Jag är fortfarande inte bra på andras barn och kan tycka det är obekvämt.


För två-tre år sedan hade jag öppnat bildörren och hoppat ut i farten om det hade varit jag som satt i baksätet


Jo. Och det är jag fortfarande. Jag är rädd att min son ska bli en osympatisk, oempatisk galning som våldtar. Men jag är ganska övertygad om att det inte kommer bli så.

Alltså jag var rädd hela graviditeten och de första månaderna. Jag hade inte den blekaste aning om hur man tar hand om ett barn. Jag blev tokig när barnmorskorna svarade mig "sådant där kommer naturligt" när jag frågade hur man faktiskt tar hand om ett barn.

Men så är det ju. I alla fall om man är någorlunda normalstörd. Sen finns det ju tyvärr människor som inte är ett dugg lämpade att vara föräldrar, men skaffar barn ändå. Men din insikt tror jag inte det är någon fara med dig. Har man förstått så mycket att det är svårt att ha barn och att det är ett projekt och ansvar som aldrig, aldrig tar slut så har man nog ganska goda förutästtningar att lyckas.

Min barnlängtan flög på mig som ett elakartat virus från ingenstans. Från en dag till en annan så blev jag fullkomligt övertygad om att det var det jag ville. Så är det säkert inte för alla dock...

Jag vill inte vara rädd i 9 månader haha!
Jag är rädd för att föda. Otroligt rädd.
Jag är rädd för att få en jätte jobbig graviditet så att jag måste göra mig av med min hund.
Jag är rädd för att få tvillingar, mamma är tvilling och mammas mormor är tvilling, och med min "otur" kanske jag får tvillingar och sen slutar det hela med att jag ligger på golvet hemma och gråter för jag inte orkar ta hand om dom.

Jag var nära på att gå in i väggen när jag tog hand om min hund själv, när hon var valp.
Hur ska jag klara av att ta hand om TVÅ bebisar? Ja visst man är ju två, men då blir det ju som att vara själv med ett barn på heltid, eftersom man lär ta hand om ett barn var. För inte sjutton är dom väl synkade med mat och sömn!?

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag vill ha kontroll på situationerna och har jag inte det får jag lite panik.
Jag vill inte skämma bort mitt barn så barnet blir odrägligt men jag vill ju ändå ge mitt barn det bästa liv den kan få. Bara där, hur gör man rätt där !?

Man taggar ner ambitionerna lite, från att barnet ska ha "det bästa liv det kan få" till "ett helt ok liv man kan vara nöjd med". Sen har man ju massor av tid på sig, märker man att barnet håller på att bli odrägligt får man väl justera lite, och känns det för snålt och hårt så kan man ju lägga till lite.

Det här med skolan och dagis, man läser så mkt om folk som är missnöjda, hur deras barn inte får den hjälp de behöver.
Jag vill inte hamna där Jag vill att mitt barn ska trivas i skolan, att den ska få den hjälp den behöver och att allt är frid och fröjd. Inte att hamnar hos en opedagogisk lärare eller hos någon som gör tvärtom emot vad JAG tycker man ska göra.

Det vill väl ingen, men då får man väl försöka lösa problemet om det går, och om det inte går tänka på att barn faktiskt överlever en period med opedagogiska lärare, i slutändan kommer det förmodligen ändå vara det sociala arvet hemifrån som slår igenom. Det absolut troligaste är att barnet kommer att växa upp till att ha ett liv som är ungefär liknande det man själv har, med samma typ av jobb, och samma typ av livsstil. Så blir det vare sig man vill eller inte.

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Man taggar ner ambitionerna lite, från att barnet ska ha "det bästa liv det kan få" till "ett helt ok liv man kan vara nöjd med". Sen har man ju massor av tid på sig, märker man att barnet håller på att bli odrägligt får man väl justera lite, och känns det för snålt och hårt så kan man ju lägga till lite.



Det vill väl ingen, men då får man väl försöka lösa problemet om det går, och om det inte går tänka på att barn faktiskt överlever en period med opedagogiska lärare, i slutändan kommer det förmodligen ändå vara det sociala arvet hemifrån som slår igenom. Det absolut troligaste är att barnet kommer att växa upp till att ha ett liv som är ungefär liknande det man själv har, med samma typ av jobb, och samma typ av livsstil. Så blir det vare sig man vill eller inte.

Jag kanske går runt med en lite för stor drömvärld som jag vill stoppa min framtida bebis i.
Oroar mig lite för mkt på för onödiga saker.
Jag är ganska bra på att förstora upp saker och ting.

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag tror det är lite så jag börjar känna.
jag kanske ändå vill ha barn - i framtiden. Och när framtiden är, ja de vet jag inte. Men jag vill ha hunnit tävlat upp min hund, kanske köpt ett hus vi vill leva i, kanske tom hunnit gift oss. Stadig ekonomi och kanske rest lite mer.
Då. Kanske då. Men inte nu.

Ja, men då har du ju svaret på frågan. Du vill (kanske) ha barn nån gång, men inte nu. Då är det väl så, nu är ett dåligt läge, och då verkar det ju mindre lyckat att skaffa barn nu?

Jag håller inte med dem som säger att det aldrig blir ett bra läge att skaffa barn, eller att barn alltid passar lika bra eller dåligt. Ser jag på mitt eget liv så finns det definitivt lägen då barn varit mer eller mindre lämpligt. Till att börja med så är det otroligt mycket bättre förutsättningar med en stabil ekonomi, ordnat boende och stabil relation till pappan, än som singel i studentrum utan föräldrapenning. Allting går ju, men det kan absolut vara lättare eller svårare.

För en del kommer kanske aldrig ett läge då man tycker att Nu vore det roligt att ha barn, och då kan det ju vara så att det livet passar bättre utan barn. Det är ju ingen katastrof, det går ju leva ett utmärkt lyckligt liv utan barn, om man inte vill ha dem.

 

[mandaaa_]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Ja, men då har du ju svaret på frågan. Du vill (kanske) ha barn nån gång, men inte nu. Då är det väl så, nu är ett dåligt läge, och då verkar det ju mindre lyckat att skaffa barn nu?

Jag håller inte med dem som säger att det aldrig blir ett bra läge att skaffa barn, eller att barn alltid passar lika bra eller dåligt. Ser jag på mitt eget liv så finns det definitivt lägen då barn varit mer eller mindre lämpligt. Till att börja med så är det otroligt mycket bättre förutsättningar med en stabil ekonomi, ordnat boende och stabil relation till pappan, än som singel i studentrum utan föräldrapenning. Allting går ju, men det kan absolut vara lättare eller svårare.

För en del kommer kanske aldrig ett läge då man tycker att Nu vore det roligt att ha barn, och då kan det ju vara så att det livet passar bättre utan barn. Det är ju ingen katastrof, det går ju leva ett utmärkt lyckligt liv utan barn, om man inte vill ha dem.

fast det vet jag redan, att jag inte vill ha NU.
Men jag var mer tvungen att få svar på alla "är ni inte rädda" frågor jag hade haha.
Jag vet redan att jag inte vill ha barn just för tillfället och att jag vill ha ett "stabilt liv" innan, men den här rädslan jag har för att skaffa barn, det var den jag ville ventilera lite om

 

[Mabuse]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Människan är ju trots allt ganska tålig, det mesta går ju att ordna och fixa till, även sånt som går snett. Har man inte en massa andra problem typ missbruk och/eller psykisk ohälsa så brukar man ju kunna rätta till och styra upp sånt som blir dåligt, funkar inte barnet i skolan så kan situationen förbättras, och så vidare. Det är ju lite skillnad om rädslan grundar sig i "Hur sjutton ska jag kunna ta hand om ett barn när jag är ensamstående och inte har nån bostad" - då verkar det ju vettigt att ordna bostad och partner först, så kommer det bli lättare att ta hand om barnet, än om rädslan grundar sig i "Hur ska jag veta hur jag ska göra som förälder för att mitt barn ska ha det bra", då handlar det ju mer om att reflektera, ta till sig, och vara observant på hur barnet har det och mår, och försöka göra det bästa av vad som finns.

 

[Lena Furberg]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Men du kände ändå en längtan av att skaffa barn innan ni gjorde det ?
Hur vågar man lita på sina känslor?

Sen finns det en till orsak till att jag inte vet om jag vågar skaffa barn.
Den är egentligen töntig, men jag är jätte rädd för att jag kommer hata min kropp efteråt.
Jag är rädd att jag inte kommer gå ner mina gravidkilon, att jag kommer skämmas över mina bristningar, att jag kommer skämmas över att visa mig naken.
Jag är likadan idag. Hur kommer jag då inte bli efter en graviditet..
Och det känns så töntigt att "ha det som punkt för att inte skaffa barn".

Intressant, för det var precis tvärtom för mig! Jag fick en ENORM respekt inför min egen kropp efter att ha varit gravid, fött barn och ammat. Jag kände vördnad inför denna fantastiska kropp, en känsla jag aldrig haft tidigare!

Och ja, jag vågade fastän jag var rädd. Man kan inte låta alla rädslor styra sitt liv, då vågar man ingenting. -"Come to the edge! he said. -We are afraid! they answered. -Come to the edge! They came, he pushed them - and they flew!!" (Fritt citerat, jag minns inte den exakta ordföljden men innebörden är densamma!) Man måste våga det man inte vågar. Man kan inte gå och vänta på att man ska sluta vara rädd, för det kanske man aldrig blir. Det är detta som är mod - att göra något fast man egentligen inte vågar! (Men det ska givetvis vara vettiga saker ;-) )

 

[imzork]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Jag är rädd att jag inte kommer gå ner mina gravidkilon, att jag kommer skämmas över mina bristningar, att jag kommer skämmas över att visa mig naken.

Kilon går man alltid ned på ett sätt eller annat. Bristningar brukar blekna. Resten lagar man med plastikkirurgi.

/imzork, har inte heller barn.

 

[Skogstrollet]

Sv: Var ni aldrig livrädda?

Intressant, för det var precis tvärtom för mig! Jag fick en ENORM respekt inför min egen kropp efter att ha varit gravid, fött barn och ammat. Jag kände vördnad inför denna fantastiska kropp, en känsla jag aldrig haft tidigare!

Samma här. Jag var inte nöjd med kroppen innan men känner en respekt för vad den klarar. Bristningarna visar jag med stolthet upp om nu någon vill se dem. Bieffekt av den nya acceptansen av kroppen är ett förbättrat sexliv, wooohee... *fläktar med handen framför ansiktet*

Men att "det kommer naturligt" är nog den största lögnen av dem alla som finns enbart för att invagga blivande mammor i en falsk säkerhet. Inget kom naturligt för mig, jag fick lära mig. Det gick det med! Men det är stor skillnad på ens eget barn och andras, dreggel och spyor vänjer man sig vid (precis som man en gång vande sig vid att plocka hundskit....). När mitt barn skriker är han söt, när andras gör det är de jobbiga.