Var går gränsen?

O

Orvar

Var går gränsen för tillsägelse för barn?

Tanken slog mig i dag på jobb när en mamma med sina två döttrar var på väg till kassan för att betala. Den minsta ungen var kankse 6 år någonting. Ungen blir vansinnig, kastar sig på kundvagnen och illvrålar "Mamma jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE BETALA! Jag vill handla mer" Mamman blir hel förkräckt och försöker att inte bry sig om ungen och vandrar vidare mot kassan. Ungen fortsätter. Ungen är totalt rösprängd i huvudet och tårarna sprutar, hon hänger och klänger skrikandes på vagnen! När mamman ska ta upp henne, slänger hon sig hanlöst på golvet och fortsätter skrika. Hela affären stannade upp och likson vände sig om. Mamman sa inte så mycket till ungen utan försökte komma ut så fort som det bara gick. Hon hade inte en möjlighet att packa ner sina varor. Så jag gick dit och erbjöd mig att packa hennes saker.

Jag tyckte så synd om mamman. Hon skämdes nått kuppiöst. Hon sa till mig att hon har aldrig betett sig såhär. Men vad skulle mamman ha gjort? Jag förstår att hon inte vågade ta tag i ungen. Man vet ju inte vad det är för männikor som står runt omkring. Folk tar ju för sig vad som helst nuförtiden. Jag själv hade blivit vansinnig på mitt barn, det är för mig inte acceptabelt.

Hur hade ni gjort i en sån här situation? Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Eller hade du vågat ta tag i ungen? Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär?
 
Sv: Var går gränsen?

Jag är inte räd för att ta upp kamp trots att vi är inne i en affär. Jag tror att barnen kan komma att utnyttja att mamma/pappa har andra regler i en affär än hemma.

Nu är min son inte så gammal, så det mesta han bråkar om är att han vill ha frukt och halstabletter.

Men hade jag varit mamman hade jag:
Börjat med att ta reda på vad barnet faktiskt ville göra. Jag är inte främmande för kompromisser, har vi inte brått kan vi gå en sväng till om det nu skulle betyda så mycket för barnet.
Har vi/jag dock bestämt att gå till kassan så gör vi det, erbjuder barnet att plocka i / ur varor, så att denne är lite delaktig.
Passar ändå ingenting och barnet gör som i ditt fall, lägger sig och skriker, så lyfter jag upp denne och talar bestämt om att vi tramsar inte i affärer. Varsågod att antingen ligga kvar själv medan jag plockar/står i kassan etc, eller varsågod att hjälpa mig.

Inga hot eller höjda röster. Hot tenderar till att 1) inte bli uppfyllda och då blir de verkningslösa 2) inte tas på allvar och då blir det ännu mer skrik. Häja rösten gör jag bara när det är fara, om grabben är på väg ut i gatan t.ex. Inte till vardags. Och höjer man rösten lär barnet skrika tillbaka och då står man där med ännu mer uppmärksamhet.

Jag skulle också försöka ta mig ut ur affären så fort jag kunnat. Om jag inte handlat kylvaror som kan bli förstörda skulle jag faktiskt ta ett sådant stort barn som detta hem från affären, bums. Utan att köa i kassan. Men det gäller att förutsättningarna är de rätta, att man har möjlighet att hämta sina saker sedan.

Jag kan ta tag i min son både bland folk och hemma. Men då måste de ha gjort något väldigt dumt, jag tar inte i honom för minsta lilla.

Jag tycker inte att det är fel att ta i barnen bland folk. Men min väninna uppfostrar gärna sina barn ute, och jag tycker hon gör fel. Hon gör det för att alla ska se vilken "ordentlig mamma hon är som törs säga ifrån", typ. Högljutt och ofta.

Jag pratar tyst med min son, det som sägs rör bara oss och han hör mig om jag håller i honom, även om jag skäller på honom.

Om någon hade påpekat hur jag behandlar mitt barn hade jag förmodligen bett dom dra åt skogen, jag blir ändå ganska stressad när barnen bråkar :o


Min defination av att "ta" i sonen innebär lyfta upp för att få ögonkontakt, och/eller hålla i en arm så han inte kan springa bort.
 
Sv: Var går gränsen?

Jag är inte heller säker på att ta tag i eller tillsägelse var det rätta just här. Kanske bara böja sig ned och lugnt prata med dottern om varför denne blev så upprörd.

Himla snällt av dig att hjälpa till föresten.
 
Sv: Var går gränsen?

Jag hade nog talat om för barnet att "Nej, nu har vi handlat färdigt för idag", betalt och packat mina saker. Jag hade inte accepterat ett sådant beteende, men exakt hur man löser saken är ju ganska beroende på situationen som uppstår och vilka reaktioner man får från barnet.

Jag är dock tacksam att mina barn har förstått att när jag säjer att vi inte ska köpa *vaddetnukanvara* idag så brukar de acceptera det, om än under protest. Har man redan från början gjort klart för dem att ett nej är ett nej så tror jag att man slipper såna där utbrott i affären.
Däremot får inte ett nej vara ett nej bara därför att. Vissa dagar när mina barn frågar om vi kan köpa *vaddetnukanvara* (bullar, godis, kakor, clementiner, glass, hårschampo eller något annat de kan tänkas vilja ha) så säjer jag att "nej, det ska vi inte ha idag" och andra dagar så "ja, det kan vi köpa idag, det låter gott".
 
Sv: Var går gränsen?

Vid ett tillfälle hände följande:

Jag var och handlade med mina barn som då var 3½, 5½ och 7½ år, höggravid med nummer 4.
Det vi skulle handla var en videofilm, som jag länge lovat mina barn att köpa, inget annat, och det hade jag talat om för barnen innan vi åkte till affären och när vi kom fram och gick in: det är bara denhär filmen vi ska köpa, inget annat!

När vi står i kön början 5½ åringen att tjata om godis, och jag svarar lugnt att "Nej, idag skulle vi bara köpa filmen, vi skulle inte köpa godis idag". Mera tjat från barnet och jag svarar på samma sätt. Detta upprepar sig om och om igen, och jag känner att jag blir mer och mer irriterad, för såhär enträget tjat har inte förekommit förut.
Påväg ut ur affären börjar 5½ åringen skrika att "hon faktiskt vill ha godis" och jag tappar fattningen (inget jag är stolt över, det känns inte ens bra att skriva om det fast det är 12 år sedan det hände).
När vi kommit ut ur affären hukar jag mig, så gott det gick med den stora magen ivägen, och tar tag i barnet, försöker få ögonkontakt, medan barnet fortsätter att skrika om godis. Sen säger jag med mycket hög röst att "det var väl själva den också, (jag svor inte, men det var inte långt ifrån, det minns jag!) det blir inget godis, så du kan sluta skrika nu"!!!
Precis då passerar ett äldre par, som stannar upp och ifrågasätter mitt språk mot mitt barn! höjde jag rösten ännu mera och nästan skrek att det skulle de skita i, för de hade ingen aning om vad som hänt!!! De stirrade på mig en stund, men dröp sedan av! Barnet slutade som genom ett trollslag att skrika och vi kunde åka hem och se på filmen!

Att barn testar är inget konstigt, dethär barnet har alltid varit den som ifrågasatt saker mest av alla 5 barnen, även som äldre, det är väl bara så att barn är olika trots samma uppfostran!?

Mitt barn har inget minne av händelsen, så jag tror inte att någon större skada var skedd i o m med mitt beteende, men som sagt, jag hade naturligtvis kunnat gjort på annat sätt, men det är lätt att vara erfterklok...;)
 
Sv: Var går gränsen?

Har inte läst alla svar i tråden ..

Jag hade lämnat matvarorna, bett kassörskan om utsäkt och burit ut ungen i bilen. Åkt hem.

Väl hemma hade jag satt barnet på en stol i köket och där hade barnet fått suttit tills h*n blev talför. Alternativt dumpat ungen på rummet tills h*n lugnat ner sig, och därefter satt h*n på stol i köket.

Väl i köket hade jag talat med ungen tills h*n förstod varför man inte kan bete sig så (ingen tycker om en unge som beter sig illa, och jag vill att folk skall tycka om mina barn. Att jag personligen facktist har ansvar över vad mina barn gör tills de är vuxna och kan ta nasvar själv. Och jag kan inte ta ansvar över dig i affären när du beter dig så där ... ) och klargjort vem som slutligen bestämmer över handling och vuxen saker. Ett samtal efter en sådan incident skulle förmodligen ta tid ...

Jag vet inte, det är självklart individuellt hos ungar hur de testar gränser och så där. Men när en unge går så långt att h*n gör cirkus i mataffären, så antar jag att gränsättningar på hemmaplan är knappa.
 
Sv: Var går gränsen?

Bra gjort att du hjälpte till.
Jag antar att du med ta tag menar någon form av milt våld -
nä det hade jag inte gjort - men jag hade nog handlat färdigt och tagit ungen under min arm som en påse potatis och gått ut.

Mina barn har aldrig varit så besvärliga - och nu fnysskrattar den store som sitter och tjuvläser.
 
Sv: Var går gränsen?

Har sett samma sak hända i affären här.
En mamma som var på väg till kassan med vagnen och dottern.
I kön börjar dock dottern tjata om godis och mamman sade nej x antal gr. Dock hade, som jag uppfattade det, mamman redan lagt en liten påse godis i vagnen men dottern ville absolut ha en större.
När hon då fick nej och förklarat att den lilla påsen räckte blev dottern smått hysterisk. Mamman såg ut att skämmas nåt oerhört.
Hur det slutade vet jag dock inte
 
Sv: Var går gränsen?

Var går gränsen för tillsägelse för barn?

Tanken slog mig i dag på jobb när en mamma med sina två döttrar var på väg till kassan för att betala. Den minsta ungen var kankse 6 år någonting. Ungen blir vansinnig, kastar sig på kundvagnen och illvrålar "Mamma jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE BETALA! Jag vill handla mer" Mamman blir hel förkräckt och försöker att inte bry sig om ungen och vandrar vidare mot kassan. Ungen fortsätter. Ungen är totalt rösprängd i huvudet och tårarna sprutar, hon hänger och klänger skrikandes på vagnen! När mamman ska ta upp henne, slänger hon sig hanlöst på golvet och fortsätter skrika. Hela affären stannade upp och likson vände sig om. Mamman sa inte så mycket till ungen utan försökte komma ut så fort som det bara gick. Hon hade inte en möjlighet att packa ner sina varor. Så jag gick dit och erbjöd mig att packa hennes saker.

Jag tyckte så synd om mamman. Hon skämdes nått kuppiöst. Hon sa till mig att hon har aldrig betett sig såhär. Men vad skulle mamman ha gjort? Jag förstår att hon inte vågade ta tag i ungen. Man vet ju inte vad det är för männikor som står runt omkring. Folk tar ju för sig vad som helst nuförtiden. Jag själv hade blivit vansinnig på mitt barn, det är för mig inte acceptabelt.

Hur hade ni gjort i en sån här situation? Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Eller hade du vågat ta tag i ungen? Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär?
Nar man tittar in har på foralder sa blir man verkligen avslrakt fran att skaffa barn. Vissa namn ar inte bra. Jag tycker verkligen synd om denna mamman. Vad pinsamt det maste vara.
 
Sv: Var går gränsen?

Asch pinsamt passerar man under förlossningen - 5-6 pers i rummet medans man skriker lungorna ur sig samtidigt som det kommer både det ena o andra ur ens bara underliv - och då så kommer en gubbe till som presenterar sig och tar i hand - efteråt inser man att man nog aldrig kan nå högre höjder på pinsamskalan.
 
Sv: Var går gränsen?

Jag hade gjort som den mamman.
IGNORERAT BARNET. Folk får tycka vad de vill.
Barn vill ha uppmärksamhet. Att reagera på det dom gör ger dom vad de vill ha: uppmärksamhet (negativ).
Alltså ignorerar jag så får ju barnet inte ut någonting av det (fick inte mammas uppmärksamhet) = Barnet fattar att det inte funkar (kanske inte första, andra eller tredje gången men till slut).
Beter sig mina barn illa (skriker och slänger sig och så) så går jag bara därifrån alt. slutar prata med dom och koncentrerar mig på annat (ex. matvaror). Tar inte fajt med mina barn annat än i extrema fall, det gynnar ingen!!!
 
Sv: Var går gränsen?

Jag hade sagt åt mia barn att det var färdighandlat. Fast jag vet inte, jag har aldrig suttit i en så extrem sits. Eller jo, med sonen som har ad/hd, honom har jag tagit under armen och burit iväg medan jag handlade. Och ja, folk stirrade väldigt och tisslade och tasslade över den hemsa mamman som bar runt på ett skrikande, bitande och sparkande barn under armen...
Sen hade jag dragit ungen med mig, packat mina saker och låtit folk glo bäst f*n de ville.

Och jag hade varit EVIGT tacksam om någon gjort som du, hjälpt att packa sakerna:bow:.
 
Senast ändrad:
Sv: Var går gränsen?

Påväg ut ur affären börjar 5½ åringen skrika att "hon faktiskt vill ha godis" och jag tappar fattningen (inget jag är stolt över, det känns inte ens bra att skriva om det fast det är 12 år sedan det hände).
...
Mitt barn har inget minne av händelsen, så jag tror inte att någon större skada var skedd i o m med mitt beteende, men som sagt, jag hade naturligtvis kunnat gjort på annat sätt, men det är lätt att vara erfterklok...;)

Nämen, inte ska du känna det jobbigt fortfarande! Det där låter väl synnerligen normalt.
Klart man får spelet när ungen beter sig sådär. Du gjorde det bra som höll inne svordomen tycker jag!

Jag beundrar människor som alltid orkar vara pedagogiska, men ibland kan jag tycka det är obehagligt med föräldrar som till varje pris bibehåller det där lågmälda, milda tonfallet, till slut typ mellan sammanbitna tänder, när ungen bråkar.
Jag får bara en vision av hur de håller sig lugna så länge de är kvar i affären, sen går de loss på ungen som fan när de kommer hem i stället... :crazy:
 
Sv: Var går gränsen?

mina barn vet vad som gäller i affären och det som gäller är att kan man inte uppföra sig eller gnäller så tar mamma en i armen och bär ut en i bilen och där får man sitta tills mamma handlat klart.
 
Sv: Var går gränsen?

Bra gjort att du hjälpte till.
Jag antar att du med ta tag menar någon form av milt våld -
nä det hade jag inte gjort - men jag hade nog handlat färdigt och tagit ungen under min arm som en påse potatis och gått ut.

Mina barn har aldrig varit så besvärliga - och nu fnysskrattar den store som sitter och tjuvläser.

Att ta tag i ett barn är för mig att ta barnet i armen och säga att nu är det nog. Du går ut i bilen och jag hade betalat klart. Jag hade inte accepterat ett sådant beteende. Ungen hade inte fått följa med till affären på ett bra tag heller.

Men frågan är där. Hur hade folk tex tolkat mitt ta tag. Du tolkade bara ordet som våld, men själva handlingen? Jag hade aldrig brukat våld mot ett barn, agasamhället är borta för länge länge sedan.
 
Sv: Var går gränsen?

Jag beundrar människor som alltid orkar vara pedagogiska, men ibland kan jag tycka det är obehagligt med föräldrar som till varje pris bibehåller det där lågmälda, milda tonfallet, till slut typ mellan sammanbitna tänder, när ungen bråkar.

Jag förstår mig inte på sådana människor. Vem tjänar på att man som förälder alltid, alltid är pedagogisk, lågmäld och mild? Inte är det barnen i alla fall.
 
Sv: Var går gränsen?

Med milt våld menar jag just ta tag i armen - en riktigt trendskande unge går inte snällt med till bilen för att man fint håller i armen. Dom barnen stretar emot och då är det väl lika bra att inte ta tag alls - det händer visst lite då och då att barn kommer in till akuten med skador just för att någon "tagit tag" i armen på dom och dom försökt slingrat sig loss.
Mina ungar har ju aldrig uppfört sig besvärligt på detta vis men däremot hade jag inte kunnat sätta dom i bilen - dom hade ALDRIG stannat där.
Mina ungar är bara affärens mest högljudda då dom envisas med att leka...
och det är inget jag kan göra något åt genom att säga till - det enda som funkar är avledning.
Eller så struntar jag i dom - dom brukar inte göra något mer än räjsa runt vilket bara irriterar en o annan surmupp - och det bjuder jag på.
 
Sv: Var går gränsen?

Lättaste sättet att få tyst på ungen i den situationen hade varit att själv slänga sig på golvet och gallskrika.
Men det brukar vanligen rendera ännu mer uppmärksamhet om man gör så...
 
Sv: Var går gränsen?

Och ganska svårt om de är så små som mina.

Sonen skulle tycka jag var jättespännande, och sedan vilja göra likadant varje gång vi i framtiden besöker en affär.

Men kanske en bra idé om man har en trotsig 13-årig :devil:

Kan inte tänka mig något pinsammare en redan pinsam förälder skulle kunna göra.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 974
Senast: Anonymisten
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
15 326
Senast: Juli0a
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 601
Övr. Barn Hej! Jag påbörjar nu till hösten äntligen min utbildning. Jag och min dotter bor bra, i ett område jag känner till väl, nära till...
2
Svar
28
· Visningar
3 729
Senast: Ms_Antrop
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Träning och hälsa del 12
  • Vad gör vi? Del CCV
  • Hiss och diss del 5

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Ta bort tandsten med ultraljud
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp