Sv: Vakthund - ansvar?
Många intressanta syner på det hela.
Det var inga fel på min hund, kanske psykiskt då men ungen gick in utan lov. Då det sällan är låst blir det lätt så men man brukar väl inte klappa hunden? Jag blir trött på barn än idag, som rusar fram och vill klappa min hund.
Man vet inte hur hunden reagerar, men den hunden älskade barn och människor. Funkade bra ihop med allt o alla, ingen problemhund nånstans. Drömmen som första hund!
Det är ju så olika vad både veterinärer, folk runtomkring en, polisen och lagen säger :/
Just ditt läge, där hunden bet barnet, så jag skulle som sagt inte avliva nödvändigtvis, om jag kunde säkerställa att den ALDRIG fick 'chansen' igen att reagera lika. Men jag anser i grund och botten att det, utefter den lilla info jag har då såklart, att det är ett felbeteende och ett bitande ur för låg provocering. Ett barn ska i sig inte provocera. Och en hund som inte tycker om/är säker på barn (haft två sådana själv), den ska inte bita/provoceras i första läget, den ska försöka ta sig UNDAN situationen först.
Dvs om barn klampade in, rakt fram till och ville klappa, och hunden kunde gå undan så ska den det. Är hunden uppträngd i ett hörn, och har varnat (morrat) har jag mer 'förståelse' för om den biter. Men jag vill se dem försöka varna och ffa gå undan när det gäller barn. Säger inte så mkt om en hund med vakt i 'stands his/her ground' mot en oinbjuden vuxen, även om hunden har plats att lämna situationen. Men barn.
Min B var liiten,s ockersöt och alla barns favorit. Hon tyckte barn var extremt obehagliga (så jag spred när jag bodde i lägenhet ut ett rykte att hon bets för de skulle låta bli att komma och klappa så fort de såg henne). Hon försökte ta sig därifrån, men så var det inte direkt skarpa raser. Min Utter (riesen) tyckte om barn, men var osäker på små barn. Han skulle - tror jag - kunnat hugga ett barn om han trängts (jag satte honom aldrig i den situationen). Men även han försökte varna och ta sig därifrån. Han morrade först, om barnet inte fattade budskapet försökte han gå undan. DET beteendet vill jag se. (En vuxen och han hade aldrig backat av så, utan varnat och hade de inte fattat budskapet så..)
Inte ens den gång brorsans yngsta råkade ramla PÅ honom var han ens i närheten av att bita, han for upp, med rest ragg, morrade och förpassade sig mycket snabbt till ett annat rum. Dvs han hade en hög bithämning vad gällde barn, oavsett. Och det vill jag - kanske idealistiskt - att hundar ska ha, även om de inte gillar barn (för jag tycker det är 'okej' om en hund inte tycker om barn, men de ska se dem just som BARN. På samma vis en vuxen hund har en mycket starkare bithämning mot en dryg valp än en dryg vuxen hund)
Tillägg: Pappas som inte gillade barn, hon kunde flyga upp och hugga utan minsta varning av att ett barn sprang/gick förbi. Eller 'bevaka' en pinne på gräsmattan, 3 m bort, och när det ovetande barnet kom för nära flög hon upp och det small.
Hon hade i det läge du beskriver bitit. Och hon anser jag som sagt skulle slutat sina dagar på annat vis än av lymfosarkom 11 år gammal. Även om det var en helt underbar hund på MÅNGA andra sätt. Men sen finns det ju gråzoner däremellan, där det utefter en beskrivning på nätet är jättesvårt att 'bedömma', och som hundägare kan vara lika svårt om ingen förutom barnet och hunden såg/vet vad som verkligen hände.
