Alltså, barn och djur.
Jag är ju uppväxt som "deltidslantis" för vi hade sommarstuga vid en lantgård och bönderna där var av gamla stammen med ett "korna ska lära sig veta hut" och så var dom ju nervösa också. När jag ville gå och hämta kossorna till kvällsmjölket så skrattade dom åt mig och sa "ja gå du, dom lär du inte få med dig" och så ett hånflin. Hånflinet hamnade nånstans nere vid golvet tillsammans med hakorna när jag kom i lugn takt med hela ko-gänget bakom mig och den "folkilskna" ledarkossan som dom inte själva litade på precis bakom ryggen som en stor hund. Då var jag väl sisådär 6 år gammal eller nåt och efter det blev det min uppgift att hämta korna om jag var på gården.
Djur har alltid blivit trygga med mig och det är ömsesidigt, på förra stället dansade ju jag och avelstjuren freestyle ungefär som man gör med hundar i hans stora box där han bodde på vintern och vi hade skitkul men vi gjorde det bara när inte bonden var i närheten för han och tjuren var INTE bästisar.
Det låter som bonden där jag hade hästen i många år. Han var lugnet själv och alla djur älskade honom. Helt makalöst. Vår ena kunde vara en handfull att hantera men med honom var hon alltid lugn och avslappnad. Fantastiskt att se.
