@Anna: Jag ville verkligen gilla The Cursed Child, och jag förstår att formatet (pjäs) begränsar en del. Men jag tycker inte alls att historien höll? Det kändes så motsägelsefullt mot de tidigare verken? Som en fanfiction som blivit canon men sätter dit onödiga stela ramar?
Att se den på scen är nog bättre, för nu blev jag mest upprörd över karaktärsutvecklingen
Jag tror såhär med de här stora, hypade grejerna - man får se varje sak för vad den är. Detta är ingen åttonde bok, det är en teaterpjäs baserad på karaktärerna och "miljöerna" från böckerna. Liksom med filmerna - jag tar HP som exempel här också för enkelhetens skull - jag kommer ihåg hur folk rasade när tredje filmen kom för att det var så många saker som var annorlunda gentemot boken. Jag var inget superfan då, hade läst böckerna men tja, såg dock filmen med ett superfan och vi hade ett samtal innan där hon förklarade den här tanken om "separate entities". Och jag tror att det är vettigt.
Det är väl lite som omskrivningarna av klassiker till modernare historier, eller för den delen helt nya berättelser med samma karaktärer i (tänker t.ex på När döden kom till Pemberley av P D James där hon sonika adopterat det mesta från Stolthet och fördom och gjort deckare av det, eller The Austen Project på sistone där Val McDermid, Curtis Sittenfeld och några andra skrivit om Austenberättelser)...
Sedan tror jag även att man bör komma ihåg att det inte är Rowling som är ensam "ansvarig" för Cursed Child
Hade hon varit det hade det kanske sett annorlunda ut, nu är de tre om saken. Hon och de andra två är ansvarig för storyn, men det är Jack Thorne som har skrivit manuskriptet. Därför valde jag att läsa den som vilken pjäs som helst utan att lägga för mycket värderingar om "det gamla" i och jag tyckte att det var mysigt
