- Svar: 23
- Visningar: 2 268
Min mormor dog i morse. För 6 veckor sedan dog min farmor. Två otroligt starka kvinnor som funnits där i hela mitt liv har försvunnit inom loppet av 1,5 månader. Jag vet inte riktigt vad det är för mening med det, men det är väl bara ännu en sådan där 2020-grej antar jag.
De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."
Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året. Insvept i kärlek. Samtidigt höll mamma hennes händer och strök henne över huvudet.
Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.
Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.
Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.
Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.
De har varit med oss så länge och det är vi evigt tacksamma för, men som min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie säger: "Age is irrelevant in grief; at issue is not how old the person was but how loved."
Både farmor och mormor var otroligt älskade, av många. Båda två fick dö med åtminstone ett av sina barn vid sin sida. Mormor dog insvept i pläden jag gav henne i julklapp förra året. Insvept i kärlek. Samtidigt höll mamma hennes händer och strök henne över huvudet.
Mormor var den mest färgstarka person jag vet, både sett till personligheten och till klädseln. Hon gjorde ett enormt intryck på alla hon träffade och mina kompisar tyckte alltid att hon var så himla cool. Och det var hon. Ända in i det sista var hon noga med att färga håret, måla naglarna och ta på sig färgglada kläder och läppstift - även om hon inte skulle någonstans. När hon fyllde 90 för några år sedan flög hon hit, till Skottland, och hälsade på mig. Hon firade sin 90-årsdag med att äta fish and chips på en restaurang i en stad i ett främmande land flera hundra mil hemifrån.
Farmor var lite mer nedtonad, vilket inte är så svårt när man jämför med mormor i och för sig. Farmor var mer lik mig, på det sättet. Det var vi som delade kärleken för böcker, resor, djur, god mat, vin och bad i havet. Senast för några veckor sedan kom jag på mig själv med att tänka "det här var en bra bok, den måste farmor läsa". Hon var otroligt engagerad i oss barnbarn, och frågade ofta hur det gick för "den lilla". Den lilla, det är jag det. Jag skickade alltid vykort till farmor när jag reste någonstans, och under en period skrev vi även brev till varandra. Farmor skrattade ofta och jag älskade att få henne att skratta.
Jag ser mycket av dessa två kvinnor i mig själv, och jag är otroligt stolt över att vara deras barnbarn. Det känns så väldigt konstigt att ha förlorat två av livets pusselbitar på det här viset. Jag kan fortfarande känna hur mormors hand kändes när jag höll den i min och hur farmors "sockervaddshår", som jag kallade det när jag var liten, strök mot kinden när jag kramade henne. Jag är tacksam över att ha fått ha dem i livet såhär pass länge, och jag är så glad att jag tog varje chans att träffa dem/prata med dem. Sista gången jag träffade mormor, för några veckor sedan, skickade vi slängkyssar till varandra genom fönstret. Sen pratade jag med henne på Skype mitt under en hetsig arbetsdag förra veckan när mamma var och hälsade på henne och mormor sa att hon ville ringa till mig. Mormor var väldigt dement och trött under sitt sista år, men hon lyckades uppfatta att det var jag där i telefonen och hon sa att det var skönt att höra min röst.
Jag är lyckligt lottad som har fått växa upp med dessa två fantastiska kvinnor runtom mig.
