Fast man inser efter ett tag, att en del av grejerna man oroar sig över inte var så jobbiga att ordna. Jag oroade mig också över ekonomin, för det första om han ville att jag tog över huset (då skulle jag behöva hitta pengar för att köpa ut honom och kunna betala lånet under två år till som doktorand med inte så hög lön och kunna ha råd med renoveringar för annars skulle det behöva stå tomt när jag inte var hemma eftersom jag bor utomlands) och han betalade väldigt ofta mitt privatlån också. Jag skulle gå på knäna helt enkelt, men bestämde mig för att jag inte kunde leva med mig själv om jag var tillsammans med någon som jag inte ville vara ihop med längre på grund av pengar (sen mådde jag så dåligt där på slutet att jag inte hade något val, jag hade sprungit rakt in i en vägg och antagligen förstört karriären om jag hade fortsatt. Jag mådde så sjukt dåligt redan att om det hade hänt så hade jag nog inte orkat försätta med att leva. Jag ville leva, och jag ville ha ett liv).
Nu bestämde han sig för att han ville ha huset (jag hade gärna tagit det, egentligen, men han fick välja och det är bättre för mig ekonomiskt så här) och har "köpt" ut mig, dvs betalat av mitt privatlån som kompensation.
Bara så att du vet, även fast man känner sig nere och ledsen och lite rädd ibland (fast jag var mest lugn, varken glad eller ledsen, bara lugn i två månader efteråt. Det var sååå skönt efter att ha mått så dåligt så länge), så känner man sig väldigt stark i slutändan.
Jag gissar på att ett antal personer dömmer mig för att jag lämnade mitt äktenskap, men det är de personerna som inte inser hur stark och hur mycket mod man måste ha för att våga göra det.
Eller som jag sa till farsan (den enda som egentligen sagt något elakt) när han kommenterade "ja, jag tror ju inte att du kommer träffa någon som är så snäll igen":
Jag är hellre singel och lycklig, än i ett förhållande och mår asdåligt.
