Idag blev det spännande på ridbanan.
En nykomling i stallet sprang omkring i hagen intill för att det var insläpp på gång, min donna tyckte att det var lite läskigt (hon har inte sett honom förut) och studsade omkring (släppte ut henne på lång lina så hon fick springa av sig istället för att försöka hålla henne på marken nära). Men hon släppte det hela ganska fort och hade jättefint fokus på mig trots att han fortsatte att tramsa i hagen.
Rullade fram en bom som hon fick kliva över i skritt och trav. Efter några få varv över den där bommen fick jag ett rent vidrigt smärthugg och höll på att säcka ihop där mitt i gruset. Kallade in hästen för att stödja mig på henne en liten stund, och bestämde mig sen för att försöka hasa iväg till uppsittningspallen i ena hörnet. Och ni skulle sett fröken lintott. Vilken fingertoppskänsla den hästen har ändå, hon gick precis lika långsamt som mig (det brukar inte vara hennes paradgren direkt), höll sig i perfekt position och rörde knappt ett öra trots att vi gick mot hörnet närmast springande hästen.
När jag satte mig på pallen så stod hon tvärstill framför mig med näsan i min huvudhöjd. Trots att haghästen nu frustade högljutt och fortsatte att springa runt (han har väl aldrig sett en gul förut). Och där stod hon med benen som fastfrusna, medan jag ringde sambon som fick komma ner från stallet för att ta henne till hagen.
Det ska nog kunna bli riktigt bra med den här i framtiden
. Men jag är rätt nöjd över att vara tillbaka i liggande position i soffan just nu