Kanske hade mitt briljantaste ögonblick som förälder idag förresten. Dotterns kompisar har tydligen en nisse hemma. Jag trodde inte det skulle komma igår, men tydligen. Här kan jag tillägga att jag hyser absolut noll agg mot ambitiösa och påhittiga föräldrar, tvärtom! Men jag trodde vi skulle ha ett till år på oss. Men kompisarnas nissar hittar på allt möjligt hyss och eftersom hon inte verkar vara ledsen över att vi inte har någon så har jag inte brytt mig.
Men så i morse kom hon ner i köket och kakburken stod öppen på diskbänken, och var tom. ”Pepparkakorna är slut!” skrek dottern upprivet. Där landade den liksom i knät på mig. ”Nej men, det måste vara nissen som har varit här och ätit upp alla pepparkakor!” och dotterns ögon bara lös av spänning.
Mätt på pepparkakor. Glad dotter. Mic drop.
Men så i morse kom hon ner i köket och kakburken stod öppen på diskbänken, och var tom. ”Pepparkakorna är slut!” skrek dottern upprivet. Där landade den liksom i knät på mig. ”Nej men, det måste vara nissen som har varit här och ätit upp alla pepparkakor!” och dotterns ögon bara lös av spänning.
Mätt på pepparkakor. Glad dotter. Mic drop.