Är sur. Min "nya" kjol har spruckit i en söm. Visst visst, bara rota fram nål, vit tråd och förstoringsglas och sy ihop det gissar jag, men alltså, sånt därade är jag inte bra på alls! Varför har den spruckit och hur länge har den varit det?
Pratade med min ena syster och fick med henne på nätverkande angående min dotter, det känns bra, behövs, nu ska bara resten av familjen också med på det, inte lika lätt. "Komiskt" att det i en annan tråd pratas om att människor har folk runt sig som hjälper/finns där till ensamstående mödrar, tja, det är nog inte ovanligt att det ser ut som i min familj- det finns människor rent fysiskt men kontakten är inte på "jag bryr mig jättemycket och ställer upp" nivå utan snarare på "vi kan träffas och prata/snacka skit om andra familjemedlemmar" nivå istället. När vi nu ska samla ett nätverk runt ungen min så inser man ju precis hur mycket folk bryr sig, är det ansträngande så njäe. Mycket roligare att vara bitter, klaga om sitt och snacka skit om andra. I min familj är jag det svarta fåret som inte vill tillhöra den bittra skaran utan vill ha ett liv och en framtid, ett jobb och en dröm. Kan säga att det skär sig med familjebanden....
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ragga upp några okända farmor + farfar, mormor + morfar + diverse mostrar, farbrödrar, fastrar+ farbrödrar på stan helt random... tänk om det hade funnits en verksamhet där människor som vill vara det till andra familjer hade kunnat anmäla sig så att man kunnat "få" några extra hjärnor och själar till familjen. Win för ungdomarna och win för de som vill ha en familj! Och för mig, jag behöver en familj, en riktig sådan, som man träffar, äter middag med, ringer, skrattar ihop med, som BRYR sig osv.