Nu är det några år sedan jag var i svängen att söka vård men som det lät då gjordes det alltid en utredning för att ta reda på var problemen fanns och vilken åtgärd som var lämpligast för att lösa problemet. Utan utredning så vet inte vården eller du själv vad du faktiskt lider av. O en diagnos är viktig för att få den hjälp man behöver. En grund att stå på. Den kan visserligen ändra sig under resans gång men det är något att börja på.
Vad får dig att lägga upp en fasad hos psykologen? Människan och terapin är ju till för dig att bli bättre. Det är din chans att vara ego och faktiskt börja bearbeta det du gått igenom. Eller är du rädd för att möta dig själv och reda i allt som du plockat på dig genom åren?
Vänner är absolut bra. MEN. Med tanke på att du känner dig "liten" så fort någon fäller en negativ kommentar så undrar jag om det verkligen är lösningen. En klyscha är att du måste älska dig själv. Basen sitter inte i att ha vänner IRL, basen sitter i dig själv.
---
Betalar räkningar och lyssnar på "Hela Sverige skramlar", inte imponerad.
