Åh, varje kväll, samma funderingar. Ligger och grubblar på vad det är för fel på mig. I nuläget så har jag inga vänner. Trodde inte att jag skulle stå i denna situationen någonsin och jag har förnekat för mig själv väldigt länge och tänkt att jag visst har vänner. Men sanningen är att jag inte har det.
Under skoltiden så hade jag några stycken vänner att umgås med. Vi umgicks både i skolan och på fritiden. Men bara när jag bad om att få vara med tex. Det var aldrig någon av dom som frågade mig så tillslut tyckte ju jag också att det var jobbigt att alltid "tränga sig på" fast samtidigt ville jag ju inte vara ensam..
Dock så var det alltid MIG dom kom till när dom hade det jobbigt. Så har det varit i alla år. När deras hästar ska avlivas, när deras föräldrar separerar, då kom dom till mig och pratade om deras problem för att sen återvända till sina andra vänner när man ska ha kul.
På äldre dagar så har jag blivit en killmagnet och även andra tjejers killar limmar på mig på fester m.m. Självklart ger jag inga signaler tillbaka utan försöker istället prata med tjejerna för att få vara en av dom. Men det får jag inte.
Jag har ingen som jag kan fråga om en fika eller någon kompis i stallet bredvid att rida med. Ingen att ta hundpromenader med. Ingen vän att dela mitt liv med. Killar finns det dock gott om och det är alltid flera som är ute efter mig både när jag är singel och har ett förhållande. Men vännerna lyser med sin frånvaro.
Som person är jag väldigt hjälpsam och omtänksam. Jag ställer alltid upp, bjuder gärna och fixar om det är något som krånglar. Jag är inte typen som snackar skit eller pratar om mina egna problem. Jag blir ofta beskriven som "snygg, snäll och omtänksam" oftast att jag är FÖR snäll och säger aldrig nej om någon ber om något. Men vad är det då som gör att INGEN vill vara med mig?
aldrig någon som ringer, smsar eller vill umgås..
Om jag inte hade haft min syster och min mamma att umgås med så hade jag varit totalt ensam. Men känns inte så kul att bara hänga med mamma lixom..
Under skoltiden så hade jag några stycken vänner att umgås med. Vi umgicks både i skolan och på fritiden. Men bara när jag bad om att få vara med tex. Det var aldrig någon av dom som frågade mig så tillslut tyckte ju jag också att det var jobbigt att alltid "tränga sig på" fast samtidigt ville jag ju inte vara ensam..
Dock så var det alltid MIG dom kom till när dom hade det jobbigt. Så har det varit i alla år. När deras hästar ska avlivas, när deras föräldrar separerar, då kom dom till mig och pratade om deras problem för att sen återvända till sina andra vänner när man ska ha kul.
På äldre dagar så har jag blivit en killmagnet och även andra tjejers killar limmar på mig på fester m.m. Självklart ger jag inga signaler tillbaka utan försöker istället prata med tjejerna för att få vara en av dom. Men det får jag inte.
Jag har ingen som jag kan fråga om en fika eller någon kompis i stallet bredvid att rida med. Ingen att ta hundpromenader med. Ingen vän att dela mitt liv med. Killar finns det dock gott om och det är alltid flera som är ute efter mig både när jag är singel och har ett förhållande. Men vännerna lyser med sin frånvaro.
Som person är jag väldigt hjälpsam och omtänksam. Jag ställer alltid upp, bjuder gärna och fixar om det är något som krånglar. Jag är inte typen som snackar skit eller pratar om mina egna problem. Jag blir ofta beskriven som "snygg, snäll och omtänksam" oftast att jag är FÖR snäll och säger aldrig nej om någon ber om något. Men vad är det då som gör att INGEN vill vara med mig?
aldrig någon som ringer, smsar eller vill umgås..
Om jag inte hade haft min syster och min mamma att umgås med så hade jag varit totalt ensam. Men känns inte så kul att bara hänga med mamma lixom..
