Uppfostran!!

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

.... man spelar inte boll inomhus. Självklart, tycker jag.

Men jag tycker inte att det är självklart.
Är det då din åsikt som skall gälla över min?

Ömtåliga saker får man väl flytta bort.
Och om den som spelar boll ställer till med något så får den ju städa och laga det som gick sönder.

I en familj så kan man råka ha olika åsikter.
Vad är det som gör att en viss åsikt skall vara den gällande?
Båda vuxna och sedan även de stora barnen måste få vara med och bestämma.
Annars så blir livet bara ett ständigt gnissel.

 

[Enya]

Sv: Uppfostran!!

Det behövs inte alls.
Utan de behöver bara veta att den andra föräldern anser att det okej vad som beslutas.

Jag skall förklara.
Om min sambo inte gillar att barnen gör på ett visst sätt som jag totalt bara inte lider av alls.
Så håller jag ändå hårt på att barnen måste ta den hänsynen till sambon även om de inte behöver ta det till mig.
Och om sambon låter den lilla grisa ner sig över vad jag överlever.
Så vet han att han måste sanera ungen innan han kan be mig att ta hand om den.
Och den lilla vet att mamma inte klarar lika mycket kladdande som pappa klarar av, och tar hänsyn till det.

Barn klarar utan vidare av att man måste behandla olika människor efter deras personlighet.

¨Här håller jag med dig absolut, mina barn har vissa regler hos mig och så kan de ha några andra hos tex mormor utan att blanda i hop dem.

Hundar fungerar ju likadant!! Mamma har en hund som nu är 15 år och som hon skaffade när jag var 11 år. Den här hunden fick ALDRIG ligga i hennes säng, men i min fick han vara och det kunde han skilja på när han väl jhar lärt sig skillnaden.

 

[Tajger]

Sv: Uppfostran!!

Nej, du får göra precis som du vill hos dig. Men om barnen i ts fall gör så även när inte pappa är med och städar upp, (om han nu gör det), eller om det är ts´saker som går sönder, då är det ju ett problem. För oss är alternativet att gå tre meter ut på gräsmattan istället, och då tycker jag det är ett bättre val. Annars håller jag med om att regler för reglernas skull fyller ingen funktion, men om man har en god anledning till en regel bör man i ett förhållande kunna diskutera detta och respektera varandras åsikter.

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Det är just det där med den goda anledningen.

Jag vill kunna vara här utan att få bollar i huvudet och jag vill inte städa efter er.
Är två bra anledningar.

Vuxna människor gör inte så.
Är en dålig anledning.

 

[plura]

Sv: Uppfostran!!

Det som gör mig mest galen är att han inte accepterar min åsikt, utan det känns som han gör vissa saker bara för att göra mig arg. Vi har oxå en gräsmatta utanför dörren som fungerar aldeles utmärkt att spela på...

Det känns som jag bara blir så less på allt när han inte lyssnar, utan fullständigt skiter i vad jag säger...Jag funderar ibland på att göra lika dant mot honom. grrrr

 

[plura]

Sv: Uppfostran!!

Kan även lägga till att jag brukar vilja att barnen lägger sig något så när på kvällarna och att de får ta det lugnt innan de lägger sig. Han kan däremot dra igång en uppjagande lek vid åtta på kvällen och sedan får jag ta hand om dem när de är uppe i varv och försöka lägga dem. Medan jag anser att har han trissat upp dem så kan gått han lägga dem eller????

 

[Björk]

Sv: Uppfostran!!

Kan även lägga till att jag brukar vilja att barnen lägger sig något så när på kvällarna och att de får ta det lugnt innan de lägger sig. Han kan däremot dra igång en uppjagande lek vid åtta på kvällen och sedan får jag ta hand om dem när de är uppe i varv och försöka lägga dem. Medan jag anser att har han trissat upp dem så kan gått han lägga dem eller????

Det låter som din man inte förstår konsekvensen av att det blir besvärligt för dig/er/barnen. Börja turas om med ansvaret för läggning och annat så kanske han inser att en trissande lek inte är någon höjdare. För när du skriver "får jag ta hand om dem ..." så låter det litegrann som du ofta också gör det?
Tvinga honom ta mer ansvar och inte bara vara en glad lekpappa. Annars blir ju du bara som den "stränga" som ska stå för allt negativt och han är bara rolig och skojig.

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Det känns som jag bara blir så less på allt när han inte lyssnar, utan fullständigt skiter i vad jag säger...Jag funderar ibland på att göra lika dant mot honom. grrrr

Gå din väg i stället.
Utan att ta barnen med dig.
Låt honom ta hand om det hela ett tag alldeles själv.
Det brukar öka förståelsen.

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Medan jag anser att har han trissat upp dem så kan gått han lägga dem eller????

Åk iväg redan när han drar igång leken.
Tala om att du inte vill vara där när det blir så stökigt och åk hem till en kompis och fika.
Så får han själv försöka lägga dem.
Får de svårt att vakna dagen därpå?
Okej, sov över borta och låt honom ta det också

Efter några dagar så har han hittat ett sätt som fungerar alternativt vädjar om att du skall komma och reda upp det hela.
Båda delarna löser ditt problem.

 

[Garpen]

Sv: Uppfostran!!

Det behövs inte alls.
Och om sambon låter den lilla grisa ner sig över vad jag överlever.
Så vet han att han måste sanera ungen innan han kan be mig att ta hand om den.
Och den lilla vet att mamma inte klarar lika mycket kladdande som pappa klarar av, och tar hänsyn till det.

Säger inte emot dig eftersom jag itne har barn själv och inte är någon specialist. Däremot har jag en fundering.

Man uppfostrar väl barnen för att de ska klara sig i vuxenlivet, bli bra samhällsmedborgare. Inte för att de ska göra mamma och pappa nöjda. Jag menar, du lär dem att inte grisa ned för att det inte är accepterat när de kommer till dagis/skola/vänner/arbetsliv, inte för att du/pappan vill ha det så. Så frågan är ju vad som är accepterat i det samhälle de växer upp i, och hur fort man kan förvänta sig att de kan lära sig saker.

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Men det ÄR bra att kunna vara skitig också.
Att inte klara av att bli skitig är ju nästan ett handikapp.

Grejjen är ju att lära sig när det passar och inte passar.
När man lagar den automatiska utgödslingen - så är det ju bra om man inte måste vara ren.

 

[Britta68]

Sv: Uppfostran!!

Har du några tips om hur man skall göra då det ofta blir gräl vid matbordet om bordskicket??Jag tycker det ok om sonen (8 år) äter någorlunda hyfsat, inte pratar med mat i mun, använder bestick, plockar bort efter sig.

Min man är PETNOGA, man får inte spilla ett enda riskorn, man får inte ta för stora tuggor, man skall hålla gaffeln si och kniven så, inte proppa munnen full, sitta rak i ryggen osv osv...miljoner små pytteregler!!
Detta lär de väl sig småningom...eller???

Jag kan ju inte gå därifrån heller för man vill ju äta tillsammans.

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Om det skall fungera, så måste man ju offra annat.
Som t.ex. att äta tillsammans.
De kladdiga får äta för sig och de rena för sig.

Det brukar dock sluta med att de rena går över till de kladdiga ibland för sällskaps skull.
Där så får de stå ut med kladdet.
Och att de kladdiga skärper till sig och sitter med de rena ibland.

Livet är ju sådant.
Att man får lära sig att anpassa sig för att få "vara med".

Jag tycker att matsituationen inte är något som man bråkar om.
Det kan bli så tråkiga saker runt ätande och näring då.
Mat äter man för att man behöver det.
Det skall man inte trassla till.

 

[Britta68]

Sv: Uppfostran!!

Så klokt svar....måste väl försöka hitta nån mellanväg....

 

[Inte_Ung]

Sv: Uppfostran!!

Tycker du?
Tack!
Jag och min sambo gillar inte att ha konflikter.
Så vi går liksom runt dem.
Det är väldigt lugnt hemma hos oss.
Och det trots att vi "sitter på varandra" i princip hela tiden.
Då vi båda jobbar hemma.

 

[havreflinga]

Sv: Uppfostran!!

Min man är PETNOGA, man får inte spilla ett enda riskorn, man får inte ta för stora tuggor, man skall hålla gaffeln si och kniven så, inte proppa munnen full, sitta rak i ryggen osv osv...miljoner små pytteregler!!

Men varför? Vad har han för argument? Jag tycker bara det låter jättetråkigt.

Han skulle nog dö om han åt hemma hos oss!

 

[Britta68]

Sv: Uppfostran!!

Tja, han har blivit uppfostrad så. Och visst är det trevligt med gott bordsskick, men att hitta den där rätta nivån som en 8-åring skall befinna sig på verkar svårt i vår familj.

 

[Mitzi]

Sv: Uppfostran!!

Håller med flingan. Det låter jättetrist att vara så petig med en 8åring och det du beskriver har knappast med bordskick att göra. Det är snarare ett tecken på pedanteri och överdrivet kontrollbehov.
Vem vinner på det?

 

[Stinaelin]

Sv: Uppfostran!!

Jag är uppfostrad så!

Vid matbordet var jag tvungen att sitta rak i ryggen, aldrig armbågar på bordet, för stora tuggor, alltid gaffel och kniv i rätt hand, alltid skicka vidare maten (den fick inte stå närmare min tallrik än ca 15 cm) osv osv i all oändlighet. Gjorde man fel gick styvfar (som höll i reglerna) ifrån matbordet, och sen var det disskusion hela kvällen. Man var LIVRÄDD att göra fel, och middagen var ingen njutning precis.

Ett av argumenten till varför det var så strängt var att vi (min syster och jag) inte skulle göra bort oss, ex. vis första middagen hos våra kommande pojkvänner. Kan berätta att på första middagen hos mina svärföräldrar kastade svärfar och svärmor mat på varandra!

MEN! Såfort jag flyttade hemifrån struntade jag fullständigt i alla regler, och blev istortsett motsatt, bara för att njuta av att ingen bestämde mer över mig. Min son (4 år) har ett någorlunda bordskick (inte äta med fingrarna, sitta rel. still och säga tack för maten när han är klar), och jag tror han klarar sig utmärkt när han blir äldre.

 

[Sar]

Sv: Uppfostran!!

Vi har nog rätt lika syn på uppfostran. Sedan är vi rätt bra på att prata ihop oss och ta hänsyn om någon skulle bli riktigt störd. Däremot inser jag att vi nog är lite lössläppta, att spela innebandy i vardagsrummet ser jag inte som ett problem (vi har absolut inget ömtåligt där) och att busa upp ungarna innan sängdags gör jag varje kväll. Jag tror ett riktigt gapskratt innan man borstar tänderna är bra för både kropp och själ och jag lägger bara ner våra barn i sängen och går därifrån så sover de på 5 röda. Men barn kanske vänjer sig vid olika regler?
Jag tycker att det lät tufft det där med att middagen blir superformell. Middagen ska ju vara den samlande punkten där hela familjen träffas och trivs över maten. Att då behöva vara rädd för att göra fel gör att man kan få svårt att slappna av och njuta.
Kanske ni kan komma fram till en medelväg?