Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.
Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.
Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.