Uppdateringstråd 31

[Migo]

Vi har haft paus en dryg vecka, men idag fick vi till en tur för att träna igen. Här har Tam precis delat.

 

[Tonto]

På måndag ska Bog få åka och valla igen. Han är fortsatt en riktig liten fjant, men det går framåt med korta perioder av koncentration där han faktiskt tänker efter och lär sig. Min instruktör sa åt mig att kliva ur hagen sist för att se om han skulle ta eget initiativ, men han försökte gräva sig ut ur hagen så fort han insåg att jag inte var där och hjälpte honom. Dock skötte han sig otroligt fint efter att han insåg att matte kunde försvinna.

 

[toughcookie]

Vi har skyddshelg den här helgen och lillfia sköter sig fint. Förra gången var hon lite splittrad och började skälla på figgens fötter och gav honom till och med ett litet nyp i låret. Idag fanns inget av det kvar och hon visade lite uthållighet i bevakningarna i skulet för första gången .
Men det är inte helt kul att behöva vänta på sin tur....

 

[bollen__]

Nu är jag hos veterinären med Lily. Hon har haft extrem diarré sen i morse, och nu på kvällen spydde hon också, och det kom blod då. Hon är såklart trött och låg pga det, veterinären sa att vi kunde avvakta men komma in om vi ville. När hon plötsligt spydde flera gånger bestämde jag mig för att åka in. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände henne något för att jag inte åkt in i tid... Men så trött. Och orolig.

Jag gjorde också en better safe.. Igår och var till veterinären med Lita. Väl där var tyckte veterinären hon var pigg vi hade knappt sovit natten innan, hon var loj och kräkts, ville inte äta, drack knappt och 39,5. Aja nu äter hon hyfsat, leker med Lemmy. Rullar sig i rävbajs och terroriserat husse men jag hade inte klarat av att åka hemifrån om vi inte hade varit till vet igår även om husse är helt kapabel att ta hand om hunden

 

[Filura]

Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.

Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.

Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.

 

[Brie]

Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.

Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.

Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.

Fattar

 

[Nepenthe]

Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.

Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.

Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.

Förstår och beklagar
Tror visst du gav honom chans och det låter som rätt beslut skönt för dem o slippa ha ont. Jobbigt för oss som blir kvar utan dem

 

[Red_Chili]

Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.

Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.

Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.

Jag förstår dig, och jag tycker det var klokt av dig att avboka den sista behandlingen och istället boka in en avlivning Bara för att man kan behandla in i absurdum med allt möjligt så betyder det inte alltid att det är rätt för hunden, framförallt inte i en sådan här situation då det som du skriver inte hjälpt speciellt mycket innan Ta hand om dig, och hunden du har kvar. Man får sörja och det kan ta tid att komma över chocken av att behöva avliva sin älskade hund.

 

[Bulldoozer]

Min labbe fick somna in igår och hela min värld rasade samman. Jag är helt förstörd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan honom. Jag har ju min andra hund som tur är men det är så fruktansvärt tomt. Jag har haft minst två hundar i över 20 år och jag visste att det skulle kännas konstigt att bara ha en hund, men det känns mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är så tyst och tomt och det är så hemskt påtagligt när man inte har flera hundar att ta hand om/som pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att beskriva men det är tomheten... Jag har tagit bort hundar förut och det har varit fruktansvärt, men detta är på en helt annan nivå, det känns tusen gånger värre. Han ville alltid ligga nära, var en riktig gosegris och bara så himla mysig. Nu är det ingen som är där bredvid mig längre. Min andra hund är inte särskilt gosig heller, så den tomheten är svår att fylla.

Jag har även såna fruktansvärda skuldkänslor så jag vet inte var jag ska ta vägen. Han hade artros i ena armbågen och bogen och har fått 5 librelainjektioner, veckovis laserbehandling och onsior. Vi började behandlingen i slutet av oktober. Han har under denna behandlingstiden inte haft några större förbättringar även om jag tyckte att han kändes lite bättre efter fjärde gången med librela i januari. Men efter den femte librelainjektionen tyckte jag han sakta blev sämre. Vi hade en veterinärtid i torsdags där jag in i det sista väntade med att avboka, men som jag dagen före till sist gjorde och bokade in en tid för att han skulle få somna in. Jag hade grubblat i nästan en månad hur jag skulle göra och jag kände inte att veterinärtiden vi hade skulle göra några större mirakel, vad skulle man mer kunna göra? Han hade ju ont trots smärtstillande. Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så. Jag förtjänar inte att leva.

Förlåt för vägg av obegriplig text, men jag kände att jag behövde få ur mig detta på något sätt.

Jag tycker inte att man behöver göra sitt yttersta, tvärtom tror jag många låter det gå alldeles för långt i hopp om att hitta en lösning. Under tiden lider djuret istället. Hur länge är det egentligen ok att låta djur att ha och ha ont utan en lösning i sikte?

Du gjorde det bästa för din hund, oavsett hur mycket vi sörjer dem och hur ont det gör så är avlivning det bästa när de lider.

 

[Nota]

Är så lycklig över en petitess idag
Min ena hund tycker mötande hundar är helt förskräckliga och gör en del utfall men idag fick jag till superfina möten, första satte jag henne fram mig och sa stanna och backade framåt tillbaka medans hunden passerade och hon satt med fullt fokus på mig.
Sen mötte vi ex antal hundar till och då var hon så fokuserade att hon slöt upp vid sidan av bara farten

Mina andra hundar tycker ingenting om hundmöten det är inget som någonsin skrämt dom.
Den ena kan skälla lite ibland när han blir uppspelt av ovan nämnda hund men det räcker att säga tyst så blir han tyst direkt.

Det är så spännande vilka medfödda styrkor och svagheter hundar har trots att dom har samma förare och bor i samma flock tycker jag.

 

[Red_Chili]

Inget bajsande från Lily sen i morse, och hon har fått behålla den mat hon ätit. Känns skönt. Nu kan vi förhoppningsvis sova en hel natt i sängen utan bekymmer.

 

[Red_Chili]

Pigg, glad och med glad mage igen Inget illamående, normal avföring och en väldig mängd bus nu på morgonen

 

[bollen__]

Lita fick ju metacam och nu har magen rasat som jag befarade. Ingen av mina hundar klarar att äta det men jag visste ju inte med henne.. Nu vill hon såklart inte ha mat och imorgon skulle hon till hundvakt.. Det går inte bra nu, jag kommer inte hem förens imorgon kväll :/

 

[AnneB]

Men nu i efterhand så mår jag så fruktansvärt dåligt att jag inte gav honom en sista chans. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv, att jag gjorde så.

Det där med "en sista chans" är i praktiken något folk gör för att skjuta upp ett beslut de egentligen vet att de måste fatta, och den som betalar priset för det är hunden. Det du har gjort är att sätta hundens välmående före ditt eget. Istället för att låta din hund lida onödigt länge så tog du ditt ansvar. Det kan vara fruktansvärt tungt med sorgen och saknaden, jag hoppas att du kan hitta lite kraft och glädje i andra saker så att du orkar med den akuta sorgen. Kram.

 

[Wenniz]

Vi gjorde BPH idag, gick ju kanon. Hon är lika lagom hund som jag trodde och väldigt balanserad.

 

[Lillefrun]

På vift idag och tog med Oskar.

Letade upp den stadens hundpark. Den var öde och anska stor. Han sprang runt och undersökte. Men kom till mig när jag ville klappa. Lovande!

Efter en stund tyckte jag det var nog och bad honom stanna och sätta sig. Gick fram, kopplade och överröste med beröm! Absolut första gången jag inte behövt finta honom, eller luras med jättegott godis.
Fina fina Oskar

Åh vad härligt,bra jobbat!

 

[Lillefrun]

För bakgrunden:
https://www.bukefalos.se/threads/uppdateringstrad-30.1528992/post-20643794

Nu finns inte lilla D mer och mitt hjärta går sönder. Jag har gråtit mer de senaste dagarna än vad jag har gjort under min livstid. Det är sorg. Det är oro som släpper. Det är skuldkänslor.

För drygt en månad sedan mådde hon bra - jättebra. Hon var pigg, började bygga muskler igen och åt med god aptit. Njurvärdena var bra och blodtrycket bra. Det som inte var helt bra än var tarmen (kronisk tarminflammation). Hon var mycket bättre, men inte helt bra för optimal viktuppgång. Så hon sattes på kortison som skulle trappas ner långsamt.

Jag märkte redan efter någon vecka att hon ville börja beta gräs och uppvisade tecken på sur mage, men tarmen blev bättre. För 1,5-2 veckor sedan började hon dock tappa aptiten. Hon ville inte den vanliga maten men åt när jag bytte till annat foder eller när jag gjorde den mer smaklig genom att värma den. Så jag tolkade det inte som generell matvägran utan som att maten inte smakade.

För drygt en vecka sedan eskalerade matvägran och jag började koppla det till kortisonet (magkatarr eller magsår) och återkopplade till veterinär, som tyvärr var sjuk just den veckan. Under helgen vände det lite uppåt och aptiten blev bättre och hon hon var pigg i skogen och spanade efter rådjur. I måndags hörde veterinären av sig och ville att vi skulle trappa ner kortisonet snabbare och sätta in Losec.

Hon hann inte gå många dagar på Losec. I tisdags hade hon diarré och matvägrade helt den vanliga maten och jag fick laga egen njursnäll och tarmsnäll mat som hon fick i sig i små portioner. Natten till onsdagen blev diarrén vattnig, så jag jobbade hemma under onsdagen. Hon var inte direkt superlåg men hade ont i magen och jag fick inte i henne någonting alls - inte ens medicinen. Jag märkte dock på den andra hunden att det nog var värre än vad som var synbart för mig, för hon var väldigt orolig och satte sig till och med på lilla D där hon låg för att liksom uppmärksamma mig på problemet. Jag sms:ade min sambo att jag åker in till veterinären om det inte vände inom några timmar.

Vid lunch gick vi ut på en tur i solen för att rasta oss och jag hade med mig telefonen för att meddela djursjukhuset att vi skulle komma in akut för att se om vi kunde göra något för att lindra magontet, vända magkatarren snabbt och vätska upp henne. Det blev då påtagligt hur dålig hon var. När hon skulle sätta sig för att bajsa så rann det helt absurda mängder vätska ur tarmen och kort senare så kräktes hon upp helt osmält mat från dagen före. Egentligen inget chockerande vid svårare magkatarr, men för en underviktig drygt 14,5 år gammal hund så får det nog sägas vara rätt alarmerande. Där och då så kände jag att det här nog inte går att vända. Jag satte mig ner på en sten och grät en stund och sen gick vi till bilen och åkte in.

På grund av den stora vätskeförlusten så var hon trött och rätt medtagen när vi kom fram. Jag vet heller inte om vätskeförlusten påverkat njurarna och att det påverkade förloppet. Väl inne på djursjukhuset så var hon mycket sämre. Hon var trött, uttorkad och hade ont i magen och jag ville inte att hon skulle få lida, så hon somnade in med mig och G tätt intill sig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag har inga skuldkänslor över att hon fick somna in. Hon mådde så dåligt och och det hade inte varit försvarbart att sätta in behandling för att hon kanske skulle kunna repa sig. Däremot har jag kontrafaktiska tankar och skuldkänslor för att jag inte tänkte på saker tidigare, som att hon med känslig mage och med många läkemedel i kroppen nog borde ha fått Andapsin eller Losec förebyggande inför kortisonbehandlingen. Varför tänkte jag inte på det? Andapsin har hon ju fått förut? Då kanske vi hade fått ordning på tarmen samtidigt som hon hade fått fortsätta vara pigg och matglad. Hon hade kanske sluppit smärtan i magen och fått något år till med oss. Hon hade fått en sommar till på favoritplatsen i fjällen. Jag vet att det inte är produktivt att tänka så, men det gnager och gnager i mig.

Min lille skrutt Alvin blev lika gammal. Han hade varit frisk förutom problem med magen så att han gång på gång blev magsjuk. Precis som dig blev jag riktigt oroligare när han fick diarré och kräktes mot vad jag hade varit när han var yngre även om det varit riktigt illa innan med att det rann blod ur rumpan och han kräktes blod men blev inlagd och helt återställd. Angående dina tankar på vad du kunde gjort annorlunda tror jag verkligen inte att det hade hjälpt om hon var så dålig. Veterinären gav oss ca 3 månader att leva för Alvin men jag valde att inte vänta. Det blev ju så abrupt för dig också nu, med alla tankar som far runt, tillåt dig själv att vara ledsen och gråta. Låt alla tankar finnas men gå inte in i dom. Sorgen är stor och då blir allt stort.

 

[Nepenthe]

Cykling idag, 45min o bra tempo. Inte så många pauser och han sköter sig perfekt!
Fick va lös en bit och cykla då ut på gräset vid möte.

Men så blir vi påhälsade av en lös hund mitt bland villorna.. ganska trafikerad väg med så hade mötande bil samtidigt som denna lösa hund då utan någon ägare i närheten.
Jag skrek åt den o då vände den.
Stod människor vid huset bredvid och bara glodde med?
Den stod vid en garageuppfart o trodde den va fastbunden.

Tråkigt.

 

[Nota]

Cykling idag, 45min o bra tempo. Inte så många pauser och han sköter sig perfekt!
Fick va lös en bit och cykla då ut på gräset vid möte.

Men så blir vi påhälsade av en lös hund mitt bland villorna.. ganska trafikerad väg med så hade mötande bil samtidigt som denna lösa hund då utan någon ägare i närheten.
Jag skrek åt den o då vände den.
Stod människor vid huset bredvid och bara glodde med?
Den stod vid en garageuppfart o trodde den va fastbunden.

Tråkigt.

Möter också ofta hundar som är lösa i trädgårdar.
När jag bodde i ett villaområde var det ännu oftare och jag kan för mitt liv inte förstå varför folk inte sätter upp ett staket.

Mitt ex föräldrar var likadana, bor i villa på landet med bilväg rakt utanför och har haft hundar sen barnen bodde hemma och var små men inget staket runt trädgården och nu härjar barnbarnen där med dom nyaste hundarna.

Helt obegripligt.

Dom är osams med hela kvarteret med för hundarna springer ut.

 

[tanten]

Tänkte ta en snabb runda upp i skogen, på berget. Dit där vi aldrig möter nån.

Vi hörde skall en bit bort och till vår förvåning kommer ën kvinna gående med tre fjärilar. Två i koppel och en yngre lös. Stannar och pratar och Oskar är överlycklig och vill busa så jag frågar om jag får släppa.
Jösses vad 7-månaders valpen och han lekte. Lika stora och lika glada.
De fick leka så länge de orkade. Min slaknade först.
Den snabba rundan blev lång.