Jag satt i bilen hem från Skinnskatteberg idag, och grinade som en unge. Av glädje. I förrgår efteranmälde jag Fridolf till en inofficiell tävling med brittisk domare och bana med samma mått som brittiska Open (dvs deras högsta klass). Det betydde idag ett ca 300 meter långt hämt, runt 500 meter drivning, fålla in och singel.
(Fotat från startpinnen. Fåren ställdes ut bortom det mittersta grindparet, ca 15 meter från diket som skymtas i bakkanten av fältet)
Trots jättesent startnummer så tackorna redan gått ett par varv och börjat lessna. Trots otur med upptag(utställarhunden brast), klantig styrning vid framdrivningsgrind och en tacka i flocken som under hela framdrivningen kastade blickar mot avtaget och chansen att slippa. Trots regn och avsaknad av tävlingsträning. Trots att han bara jobbat på lamm och lammtackor i veckor och senast i morse fick hjälpa mig att fånga ett lamm (ja, han tar dem i munnen och håller). Trots en massa saker som ofta fäller en runda. Trots det.
Så bara klaffade allt mellan oss. Jag behövde inte fundera en enda gång över vart han var, hur han gjorde eller om han skötte sin bit av jobbet. Jag behövde bara titta på vart damerna var på väg, vissla och andas. När domaren ropar på underbar brittiska att "YES" - singeln är godkänd och vi har tagit oss igenom en utmanande bana på utmanande får - och det kändes bara kul hela vägen!
Den känslan, när hunden svarar så snabbt på det jag knappt hinner tänka själv, att vi kan kommunicera - effektivt - på 200 meters håll med några visselljud. Det är fan i mig hårresande underbart. När jag vet att han sköter hela kommunikationen med fåren oavsett vad som händer, och att han svarar på minsta lilla nyans jag gör på rösten eller visslan, i samma andetag som jag ger kommandot. Som mest handlar det om flera kommandon i sekunden i flera sekunder i sträck. Kommandon som fyller en funktion eftersom han har så finstämd kommunikation med fåren att det räcker att han tänker rätt sak för att få effekt. Sen de mäktiga stunderna där jag står i andäktig tystnad, och bara njuter av att se när han fixade själv. Tio minuter av totalt samspel mellan hund - får - förare.
Vis av förra säsongen så tänkte jag att hur bra känslan än var, så var säkert linjerna krokiga, vi svajade väl en aning på vägen från fållan till singeln och jag tog ju faktiskt baken på tackan och inte huvudet. Och med ett extrakommando för omdirigering på utgången för att han missförstod och ville hämta uttaget, den krokiga framdrivningen och en missad grind så borde poängen knappt gå att räkna. Men det kändes bra, jag hade uppfyllt mina kriterier (visa upp Fridolfs styrkor i drivningen och var lugn. Styr fåren, inte hunden) och samarbetet kändes som sagt toppenfint.
Med tanke på att det var massa duktiga ekipage från både Norge och Sverige på plats och att jag tyckte flera av dem hade gjort fina rundor, gick jag mest till prisutdelningen för att tacka domaren och arrangörerna för en bra dag. De började räkna upp från nr tio som hade sjuttionånting poäng, och jag kände ett sting av besvikelse - fick vi inte ens över 70 poäng som utdelning för den goa känslan... jaja. Träningskompisen kom på sjundeplats och jag började så smått samla ihop grejerna för att gå när de fortsatte ropa upp resten. Så hörde jag mitt och Fridolfs namn; som nummer tre med 83 poäng! Trea! Mot den konkurrensen! Och dessutom med ett hjärtligt "well done" från domaren (tillika en av mina vallhundstränaridoler)!
För er som tävlar mycket och har vinnarskalle så låter en tredjeplats säkert rätt löjligt, men för mig som knallar runt i byxor fulla av fårbajsfläckar, mest tränar nån minut mellan jobben och lägger mer tid på att bära saltstenar mellan beten än fundera på tävlingsbanor, är det som ett VM-guld
Dessutom för en domare jag verkligen har respekt för och med hård konkurrens.
Vi som skulle lägga tävlandet på hyllan och bara ägna oss åt jobbet med den egna stadigt växande fårflocken. Jag som uppgivet insett att jag kommer aldrig lära mig köra linjer eftersom jag aldrig har möjlighet att träna på det, och att tävling helt enkelt inte är kul. Jag har nu helt plötsligt hittat nått i mitt sätt att köra som lyckas översätta arbetet till något som fungerar bra på bana, och min hund gör precis som vanligt när jag ber honom om något: Han bara gör. Med ett leende.
(Foto: Vidar Tangeland)
Min älskade älskade Fridolf, hunden med det fulaste namnet men en känsla av samhörighet som om han vore en extra kroppsdel. Oss som ingen trodde det skulle bli nått av för att jag vägrade träna som alla andra. Min Fridolf och jag