Gårdagens stora skam som hundägare:
Jag kommer hem från jobbet och maken släpper ut hundarna som rusar fram och säger HEJ HEJ HEJ HEJ. Maken ser att det kommer en hund på grusvägen och jag tar upp Billy, medan Ivan hoppar in i bilen. Hunden och människan passerar medan Billy larmar för full hals (jag vill strypa honom) och Ivan bjäbbar på inne i bilen. Sen bär jag in Billy och matkassen, vet ju att det är Billy som är trubbelmakaren i flocken, och har således öppnat bilen.
Gissa om jag blir lila av vansinne när IVAN försvinner som ett svart streck mot ekipaget som passerat och nu är cirka 60 meter bort? Han går liksom ända fram och skäller som en galning. VAD I HELVETE? Skammen som sköljer över mig bara jag skriver det här = massiv.
När jag väl fick tag på det lilla krypet var ekipaget utom synhåll.
Måste be om ursäkt nästa gång jag ser dem.
Men ni vet de där tillfällena där man vill trolla fram ett elhalsband på hundjäveln?