Igår fick vi säga hejdå till en familjemedlem. Bara 1 år gammal fick han somna in.
Det känns fruktansvärt att behöva avliva en så ung hund, men vad gör man? En familjeuppfödning som föddes ur en kull som var otursförföljd sen födseln. Det var tänkt att jag och min sambo skulle ta över B för att underlätta för min närstående som helt tappat lusten för hund efter den kullen. Lasse är uppväxt med B, vi visste att han var sjuk men var beredda att betala kostnader för OP och allergiutredning. Men så långt kom vi inte.
Bs mentalitet blev snabbt försämrad, plötsligt flög han på Lasse flera gånger utan provokation och för ett par dagar sedan nafsade han ett barn. Då fick vår närstående besluta att det var stopp där.
Stackars lilla B. Så otroligt sorgligt. Magproblem som gjorde att han kräktes varje dag, urinproblem som gjorde att han kissade gigantiska pölar inne, förmodad allergi som gjorde att man knappt kunde klappa honom utan att han kliade sig, en svag och vinglig bakdel, förmodligen en följd av en infektion som valparna fick som små.
Vi saknar honom redan.