Sv: Trossnäs!
Den här helgen vill jag glömma så snabbt som möjligt.
Det började med att vi körde fel, missade avfarten och åkte flera mil för långt. Ganska klantigt men vi har aldrig varit i Trossnäs förut. Blev sena och ringde och meddelade sekritariatet som var jättetrevliga och tillmötesgående och ordnade så att jag kunde starta sist.
Väl framme, blev det lite stressigt ändå, men jag red dressyren som gick hyfsat, 54,3 straff. Tillbaka till parkeringen och byta utrustning och så iväg till banhoppningen, för att gå banan som jag inte hunnit innan.
När jag skulle börja gå banan fick jag en utskällning av överdomaren, som tyckte att jag stoppade upp hela tävlingen. Han lät mig veta att jag bara hade några minuter på mig att starta och jag började stressat gå banan. När jag gått drygt halva banan ropade dom ut i högtalarna att jag hade 3 min på mig att starta. Upp på hästen, galoppera 2 varv och hoppa 2 språng, sedan ropades jag in på banan.
Jag var stressad och red som en kratta, flängridning skulle jag nog kalla det. Min häst gjorde vad han kunde, men det blev nästan inte ett enda bra språng. Hade ett stopp på vattengraven, men kom över på andra försöket, och sedan i mål... Trodde jag.
Tyvärr, uteslutning pga att jag missat sista hindret. Va?? Var det ett till hinder?
Jag blev natrurligtvis besviken men mest förbannad och ledsen, inte på mig själv, utan på överdomaren som satte tidspress på mig. Hade jag vetat att 30-minters-regeln bara är en rekommenderad tid och inte ett måste, och om jag hade haft mer rutin och pondus, så skulle jag vägrat att starta innan jag var färdig. Jag skulle aldrig förlåtit mig själv om något hade hänt.
Frågan är om han hade betett sig på samma sätt om det var en "känd" och mer rutinerad ryttare det gällde. Tyvärr är det nog skillnad på folk och folk. Hade jag varit annorlunda hade jag kanske kunnat skaka av mig vad han sagt och struntat i det, men jag tar åt mig, mer än vad jag borde göra, tyvärr är jag sådan som person, väldigt känslig.
Jag känner mig oansvarig mot min häst som förmodligen upplevde hoppningen som en negativ upplevelse. Och jag skäms för hur illa jag red. Jag önskar att jag hade lite mer stake.
Jag fick rida terrängen utom tävlan om jag ville, men jag hade ingen lust, ville bara åka hem. Det ska ju vara roligt att tävla! Jag hade (har)helt tappat suget.
Jag har svårt att förstå hur en rutinerad domare kan pressa på ett ekipage på det sätt han gjorde, det är ju inte minst en fråga om säkerhet.
Fick jag backa tiden skulle jag inte startat hoppningen.
Tack till dig Stina ( och övriga i sekritariatet) för att du är en underbar människa! Du är verkligen solskenet i Karlstad.
/Emma