Traumatisk bindning

[Strumpann]

Jag tror jag och min partner har en traumatisk bindning. Vi har träffats i flera år men kommer ingenstans vi pratar inte samma språk och min partner har psykisk ohälsa som har börjat smitta av sig till mig.

Först var den fysiskt då jag tappade stora tussar hår bland annat men senare år har jag bara fått mer och mer ångest till den grad att jag börjar bli orolig för mig själv på riktigt nu.

Under våran relation har han försvunnit regelbundet, första gångerna trodde jag han dumpat mig med ghosting men han kom tillbaka efter en tid som att inget hade hänt och med tiden förstod jag att det berodde på hans psykiska ohälsa men med åren har han även börjat försvinna när vi blir oense eller osams och blir då en iskall person jag inte känner överhuvudtaget.
Bor vi tillsammans svarar han inte på tilltal och bor vi inte tillsammans blockerar han mig eller låter bli att svara.

Ibland har han varit borta i månader!

Jag har funnits för honom och varje gång han lämnat har han varit välkommen tillbaka som ingenting hänt för vid det laget är mina batterier så slut att jag bara är tacksam för att han kommer och laddar upp mig igen.

Och självklart är vårat förhållande fantastiskt under dom bra perioderna.

Jag klarar inte att lämna förhållandet då jag tycker så mycket om honom och kan heller inte leva det här livet länge till utan att ta död på mig själv inifrån och ut flera gånger om året.

För min egen del handlar det om att jag blir så pressad av hans psykiska ohälsa till och från att jag till slut gör ett reaktivt utfall vilket sårar honom och då försvinner han.

 

[Ramona]

Min första fundering är om han missbrukar? Det låter som ett klockrent missbrukarbeteende nämligen.

Missbrukar han kommer du aldrig ha ett vettigt förhållande med den personen innan personen ordat upp sig själv först.

 

[Strumpann]

Min första fundering är om han missbrukar? Det låter som ett klockrent missbrukarbeteende nämligen.

Missbrukar han kommer du aldrig ha ett vettigt förhållande med den personen innan personen ordat upp sig själv först.

Nej han missbrukar inte men det var vad jag också trodde första tiden.
Men jag är hundra på att han inte gör det det handlar mer om psykisk ohälsa som kommer fram vid stress och press samt att han kan bete sig som han gör då jag och familjemedlemmar ställer upp och stannar kvar.

 

[Red_Chili]

Det låter tveklöst som om det hälsosammaste vore att avsluta den där relationen, på riktigt och inte bara tillfälligt.

 

[Strumpann]

Det låter tveklöst som om det hälsosammaste vore att avsluta den där relationen, på riktigt och inte bara tillfälligt.

Det är jag helt medveten om men helt okapabel till att göra.
Har försökt vid flera tillfällen

 

[Ramona]

Nej han missbrukar inte men det var vad jag också trodde första tiden.
Men jag är hundra på att han inte gör det det handlar mer om psykisk ohälsa som kommer fram vid stress och press samt att han kan bete sig som han gör då jag och familjemedlemmar ställer upp och stannar kvar.

Jag är jätteledsen att säga det, men mår han så dåligt att han smittar av sig så på dig att du tappar håret är det verkligen dags att bryta. Det finns ingen man i världen som är värd att tappa håret över och må så dåligt över under såpass lång tid som du gjort.

Du måste nog tyvärr klippa och blockera för att du ska komma på fötter igen och må bra. Livet är ärligt talat alldeles för kort för att må som du gör.

 

[Strumpann]

Jag är jätteledsen att säga det, men mår han så dåligt att han smittar av sig så på dig att du tappar håret är det verkligen dags att bryta. Det finns ingen man i världen som är värd att tappa håret över och må så dåligt över under såpass lång tid som du gjort.

Du måste nog tyvärr klippa och blockera för att du ska komma på fötter igen och må bra. Livet är ärligt talat alldeles för kort för att må som du gör.

Jag vet ju hur rätt du och alla andra som säger samma sak har jag vet bara inte hur jag ska lyckas då jag försökt flera gånger men alltid misslyckats.

 

[Rosett]

Det är jag helt medveten om men helt okapabel till att göra.
Har försökt vid flera tillfällen

Har du provat tänka att nu bryter jag kontakten i tre månader (eller så länge som känns ok för dig) och sen när den tiden gått ta ett nytt beslut?
Så gjorde jag när jag bröt med mina föräldrar, jag sa inte åt dem att jag hör av mig om tre månader men jag bestämde för mig själv att jag inte skulle ha nån kontakt med dem under den tiden. Sen när tiden gick så märkte jag att jag mådde bättre utan kontakten så jag förlängde två månader och sen fortsatte det bara, jag fick ett annat perspektiv när jag inte påverkades av dem.

Vem vet, när han rett ut sitt mående och du ditt kanske ni kan mötas igen och se om det fungerar.
Jag menar inte att du ska bestämma dig nu för att försöka igen utan det kanske är lättare att bryta om det inte känns så definitivt.

Det låter ju lite som om du är ”medberoende”.

 

[Ramona]

Jag vet ju hur rätt du och alla andra som säger samma sak har jag vet bara inte hur jag ska lyckas då jag försökt flera gånger men alltid misslyckats.

Varför tror du att du inte klarar av det? Vad har denna mannen som ingen annan har eftersom du så envist väljer att vara kvar?

 

[Strumpann]

Har du provat tänka att nu bryter jag kontakten i tre månader (eller så länge som känns ok för dig) och sen när den tiden gått ta ett nytt beslut?
Så gjorde jag när jag bröt med mina föräldrar, jag sa inte åt dem att jag hör av mig om tre månader men jag bestämde för mig själv att jag inte skulle ha nån kontakt med dem under den tiden. Sen när tiden gick så märkte jag att jag mådde bättre utan kontakten så jag förlängde två månader och sen fortsatte det bara, jag fick ett annat perspektiv när jag inte påverkades av dem.
Vem vet, när han rett ut sitt mående och du ditt kanske ni kan mötas igen och se om det fungerar.
Jag menar inte att du ska bestämma dig nu för att försöka igen utan det kanske är lättare att bryta om det inte känns så definitivt.

Nej däremot har jag försökt att alltid tänka att han bara är borta tillfälligt för att alls orka med att han är borta.

Ja kruxet är väl lite det att jag vet faktiskt inte om han är medveten eller omedveten om hur hans beteende påverkar mig då han stänger av.

Vi blev osams förra helgen igen och under veckans första dagar skrev han att jag skulle hämta mina saker och jag skulle absolut hämta dom samma dag och samma tid som vi hade bestämt att göra en rolig sak den här helgen och det känns helt medvetet och inte en slump.
Sen blockerade han mig och vi har inte hörts alls på några dagar nu.

 

[Strumpann]

Varför tror du att du inte klarar av det? Vad har denna mannen som ingen annan har eftersom du så envist väljer att vara kvar?

Ja om jag visste det. Jag har aldrig varit i ett sånt här förhållande förut och trodde aldrig jag skulle hamna i dom här problemen.

 

[Ramona]

Ja om jag visste det. Jag har aldrig varit i ett sånt här förhållande förut och trodde aldrig jag skulle hamna i dom här problemen.

Jo, något är det. Men det är bara du som kan svara på det. Du behöver inte skriva det här i tråden om du inte vill, men vad är det med denna mannen som gör att du är så beroende av honom? Sug på den en stund, för något är det.

För hade det varit så att du inte visste, så hade du ju kunnat klippa utan problem, eller hur? En människa som inte betyder någonting saknar man ju inte. Så varför väntar du hela tiden på att denne ska komma tillbaka? Tror du inte att du kan ha ett hälsosamt förhållande med en frisk man? Förtjänar du inte äkta kärlek som är lycklig? Är det sexet, passionen, glöden som gör att du dras till honom? För han är ju knappast någon trygghet så det är ju inte tryggheten du söker. Frågan är väl varför han är din ångestdämpning när det är han som skapar ångesten?

 

[Myzan87]

Jag tänker att du passar på gå vidare under en av de perioderna som han försvinner. Du blockar honom, byter lås, låter någon ta hans grejer osv. Det kanske till och med är så att du fysiskt ska flytta någonstans tillfälligt. Prata med en kompis/förälder som hjälper dig under den tiden.

Och en sak som är viktig - prata med någon.
Den typen av förhållande kommer inte bli bättre i längden. Du själv riskerar att må ännu sämre och det blir en spiral neråt och det blir svårare att ta sig upp.

Vad exakt är det som håller dig kvar? Som gör det så svårt att klippa? Bekräftelse? Behov? Som sagt, Du själv mår dåligt och livet är förkort för att man ska vara fast i något som man inte trivs med.

 

[Nytant]

Jag känner med dig, TS Jag tror att du kommer behöva stöd av en duktig terapeut och göra en djupdykning i dina mönster, vad som ligger till grund för dem och hur du kan förändra dem för att lösa det här. Du förtjänar såklart sunda relationer som du mår bra av. Men av trådstarten att döma är detta en stor och komplex fråga som i grund och botten inte handlar så mycket om din partner. Med det menar jag absolut inte att skuldbelägga dig för att han behandlar dig illa, men jag tror inte ett ögonblick på att det är på grund av att han är en unik person som det är så svårt för dig att lämna, tvärtom tror jag att han är mindre relevant. Mitt intryck är att du skulle kunna ha nytta av en kvalificerad, välutbildad psykolog som arbetar med utgångspunkt i eller i alla fall kunskap om anknytningsteori som ger dig kontinuerligt stöd i att bena ut vad detta handlar om, med en varm compassion-baserad approach.

 

[Monimaker]

Jag har varit partnern med den psykiska ohälsan som ibland lämnat mig otillgänglig för kommunikation och gjort att jag "stängt av" när det blivit - enligt mig - för mycket press från andra parter. Dock så har jag inte hanterat det så extremt som din partner gör, TS.

Och tyvärr är det så att ens egna psykiska läkeprocess är något som man som sjuk själv måste ta sitt ansvar för, föredragsvis i samspel med passande vårdinstans.

Men vet du, du är ingen vårdinrättning.

Du ska inte ge så mycket av dig själv att det inte finns något kvar för dig själv att växa ifrån. Ingen kommer att vara tacksam när du helt plötsligt inte längre kan vara stöd och support eftersom du inte längre har ork kvat ens till att andas. Din partner verkar inte ens tacksam när du är det.

Borde alla automatiskt dumpa sin partner när de blir psykiskt sjuka? Nej, inte nödvändigtvis. Men skall man behöva dö inombords i en relation upprepade gånger på grund av partners psykiska sjukdom? Även det nej. Har jag som partner önskat eller förväntat mig att andra ska uppleva och acceptera att min problematik kväver dem? Absolut nej.

Ibland så gör det faktiskt mer ont att hålla kvar än att släppa. Och i relationer jag har haft har jag känt att "Om jag gör dig illa trots att det är det sista jag vill, släpp taget om mig."

Det låter onekligen som att det är dags att släppa taget nu.

 

[Strumpann]

Jo, något är det. Men det är bara du som kan svara på det. Du behöver inte skriva det här i tråden om du inte vill, men vad är det med denna mannen som gör att du är så beroende av honom? Sug på den en stund, för något är det.

För hade det varit så att du inte visste, så hade du ju kunnat klippa utan problem, eller hur? En människa som inte betyder någonting saknar man ju inte. Så varför väntar du hela tiden på att denne ska komma tillbaka? Tror du inte att du kan ha ett hälsosamt förhållande med en frisk man? Förtjänar du inte äkta kärlek som är lycklig? Är det sexet, passionen, glöden som gör att du dras till honom? För han är ju knappast någon trygghet så det är ju inte tryggheten du söker. Frågan är väl varför han är din ångestdämpning när det är han som skapar ångesten?

Jag är beroende av honom så när vi är osams handlar hela mitt liv om att jag behöver bli sams med honom så blir allt bra vilket det också blir det är som ett drogmissbruk kan jag tänka mig.

Nu på morgonen är jag så desperat när jag vaknar att jag är påväg att åka dit och knacka på för när vi blir sams och allt är bra då mår vi båda bra och har det bra.

 

[Strumpann]

Jag tänker att du passar på gå vidare under en av de perioderna som han försvinner. Du blockar honom, byter lås, låter någon ta hans grejer osv. Det kanske till och med är så att du fysiskt ska flytta någonstans tillfälligt. Prata med en kompis/förälder som hjälper dig under den tiden.

Och en sak som är viktig - prata med någon.
Den typen av förhållande kommer inte bli bättre i längden. Du själv riskerar att må ännu sämre och det blir en spiral neråt och det blir svårare att ta sig upp.

Vad exakt är det som håller dig kvar? Som gör det så svårt att klippa? Bekräftelse? Behov? Som sagt, Du själv mår dåligt och livet är förkort för att man ska vara fast i något som man inte trivs med.

Jag har försökt att prata med vänner i alla år och alla tycker att jag ska gå vidare men jag har aldrig kunnat göra det.

Jag har inga verktyg längre.

Det har blivit bra mycket värre för mig med tiden i början var jag starkare nu är jag helt förstörd efter knappt en vecka och vaknar helt desperat och vill åka till honom och bli sams.

 

[Strumpann]

Jag känner med dig, TS Jag tror att du kommer behöva stöd av en duktig terapeut och göra en djupdykning i dina mönster, vad som ligger till grund för dem och hur du kan förändra dem för att lösa det här. Du förtjänar såklart sunda relationer som du mår bra av. Men av trådstarten att döma är detta en stor och komplex fråga som i grund och botten inte handlar så mycket om din partner. Med det menar jag absolut inte att skuldbelägga dig för att han behandlar dig illa, men jag tror inte ett ögonblick på att det är på grund av att han är en unik person som det är så svårt för dig att lämna, tvärtom tror jag att han är mindre relevant. Mitt intryck är att du skulle kunna ha nytta av en kvalificerad, välutbildad psykolog som arbetar med utgångspunkt i eller i alla fall kunskap om anknytningsteori som ger dig kontinuerligt stöd i att bena ut vad detta handlar om, med en varm compassion-baserad approach.

Tack jag är så väl medveten om att den här relation är så osund den kan bli och jag vet att jag borde ha lämnat den för länge sen men hjärtat och hoppet stretar hela tiden emot och för varje gång blir jag var svagare och mer desperat över att vi bara måste bli sams.

Första åren kan jag inte minnas var så här illa som nu för nu får jag verkligen panikångest.

En vän till mig har skickat nummer till en typ av kvinnojour där man kan gå och prata om psykisk misshandel men varje gång han kommer tillbaka tycker jag bara på axlarna och tänker det här var väl inte så farligt vad har jag varit så ledsen för allt är ju bra nu.

 

[Strumpann]

Jag har varit partnern med den psykiska ohälsan som ibland lämnat mig otillgänglig för kommunikation och gjort att jag "stängt av" när det blivit - enligt mig - för mycket press från andra parter. Dock så har jag inte hanterat det så extremt som din partner gör, TS.

Och tyvärr är det så att ens egna psykiska läkeprocess är något som man som sjuk själv måste ta sitt ansvar för, föredragsvis i samspel med passande vårdinstans.

Men vet du, du är ingen vårdinrättning.

Du ska inte ge så mycket av dig själv att det inte finns något kvar för dig själv att växa ifrån. Ingen kommer att vara tacksam när du helt plötsligt inte längre kan vara stöd och support eftersom du inte längre har ork kvat ens till att andas. Din partner verkar inte ens tacksam när du är det.

Borde alla automatiskt dumpa sin partner när de blir psykiskt sjuka? Nej, inte nödvändigtvis. Men skall man behöva dö inombords i en relation upprepade gånger på grund av partners psykiska sjukdom? Även det nej. Har jag som partner önskat eller förväntat mig att andra ska uppleva och acceptera att min problematik kväver dem? Absolut nej.

Ibland så gör det faktiskt mer ont att hålla kvar än att släppa. Och i relationer jag har haft har jag känt att "Om jag gör dig illa trots att det är det sista jag vill, släpp taget om mig."

Det låter onekligen som att det är dags att släppa taget nu.

Ja det är som du beskriver han stänger av och är alltid offret om vi blir oense eller bråkar och jag får dras med dåligt samvete.

I tidigare relationer har jag inget minne av att partnerna tagit så illa upp av ett bråk.

Jag kan bli riktigt arg på honom emellanåt vilket jag blev förra helgen då han malt på om sina saker och jag hade ett önskemål jag framfört under en veckas tid som han inte verkade ta in alls.

Dagen efter sa han till sin kompis att jag gjort slut vilket jag absolut inte hade gjort sen skrev han till mig att jag skulle hämta mina saker och vi skulle inte träffas mer.

Iskall och försvunnen igen och jag har panik och tänkte åka dit idag och blir sams.

 

[Gnist]

Iskall och försvunnen igen och jag har panik och tänkte åka dit idag och blir sams.

Åk dit, ta ditt pick och pack och dra så långt bort du kan och imorgon ringer du och bokar tid hos kurator/terapeut av något slag, så att du får nån hjälp med att bryta ditt giftiga tankemönster.