Kämpar på med min rehab, fick klartecken av kirurgen att påbörja den för 2 v sedan och går nu hos fysion varannan dag. Det går men gör ont, vilket jag då iofs hade väntat mig, så där är väl inte så mkt att orda om. Jag såg fram emot passen hos fysion fram tills nu. Denna vecka bjuder på allmänt dåligt humör och PMS och dessutom gjorde jag misstget igår att fråga fysion vad jag kan vänta mig i form av dels hur lång tid rehaben kommer ta och dels hur pass återställd jag kommer att bli. Skulle aldrig ha frågat det. Som vanligt får jag lära mig i efterhand att man aldrig ska ställa frågor man inte vill ha fel svar på.
Jag känner nu att jag har väldigt svårt med motivationen. Jag gör det jag ska för att jag ska det, lite som en robot. Men jag har väldigt svårt att se nåt högre syfte. Det enda som egentligen motiverar mig öht är att inte bli mer begränsad än nödvändigt, men jag kommer aldrig att bli nöjd med resultatet. Och ja, jag vet att man inte ska ta ut nåt i förskott, men jag tappar lätt modet. Kirurgen har alltid sagt att ja, det kommer bli bra, du kommer kunna träna, men nån begränsing kommer du få. Fine, det är luddigt så jag ändå kan fantisera... Träna för mig innebär alltså långa joggingrundor i terräng, cykla MTB som komplement (jag är ingen materialnörd och tycker det är alldeles för mkt krångel med cykel egentligen), skidåking vid finväder på vårvintern och att träna styrka allmänt men huvudsyftet är alltid att gynna löpningen... med det långsiktiga målet ultradistanser.
Jag blir ganska nedslagen av att fysio säger att det där med löpning kommer nog inte vara nåt att ägna mig åt, jag kommer kunna springa för att ta mig fram tex till en försenad buss, men att ha det som träningsform...nja. Om jag väljer att ägna mig åt det så kan jag förvisso göra det men det kommer förkorta livslängden för mitt knä ganska rejält. Så frågan är om jag vill springa i 10 år och sedan vara slut eller om jag vill ha ett fungerande knä under livets gång. Med tanke på att jag tyvärr bara genomlidit knappt hälften av förväntad livslängd så ja... det säger sig självt. Fysio säger att jag får bli cyklist istället. Och givtvis försöker jag svara käckt att "vilken tur att jag redan har en cykel" men inombords skriker jag att "då kan jag lika gärna skippa all den här plågsamma träningen som inte kommer leda till nåt för mig intressant".
Jag känner nu att jag har väldigt svårt med motivationen. Jag gör det jag ska för att jag ska det, lite som en robot. Men jag har väldigt svårt att se nåt högre syfte. Det enda som egentligen motiverar mig öht är att inte bli mer begränsad än nödvändigt, men jag kommer aldrig att bli nöjd med resultatet. Och ja, jag vet att man inte ska ta ut nåt i förskott, men jag tappar lätt modet. Kirurgen har alltid sagt att ja, det kommer bli bra, du kommer kunna träna, men nån begränsing kommer du få. Fine, det är luddigt så jag ändå kan fantisera... Träna för mig innebär alltså långa joggingrundor i terräng, cykla MTB som komplement (jag är ingen materialnörd och tycker det är alldeles för mkt krångel med cykel egentligen), skidåking vid finväder på vårvintern och att träna styrka allmänt men huvudsyftet är alltid att gynna löpningen... med det långsiktiga målet ultradistanser.
Jag blir ganska nedslagen av att fysio säger att det där med löpning kommer nog inte vara nåt att ägna mig åt, jag kommer kunna springa för att ta mig fram tex till en försenad buss, men att ha det som träningsform...nja. Om jag väljer att ägna mig åt det så kan jag förvisso göra det men det kommer förkorta livslängden för mitt knä ganska rejält. Så frågan är om jag vill springa i 10 år och sedan vara slut eller om jag vill ha ett fungerande knä under livets gång. Med tanke på att jag tyvärr bara genomlidit knappt hälften av förväntad livslängd så ja... det säger sig självt. Fysio säger att jag får bli cyklist istället. Och givtvis försöker jag svara käckt att "vilken tur att jag redan har en cykel" men inombords skriker jag att "då kan jag lika gärna skippa all den här plågsamma träningen som inte kommer leda till nåt för mig intressant".
Lät som du hade samma upplevelse 
Brukar sällan ha träningsvärk men både ben och rumpa känns ordentligt redan 
