Tråkig relation...

[12345]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

 

[monster1]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

Jag är ledsen men det går inte att ändra på någon som inte är intresserad av att ändra på sig själv.

 

[Röd]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

man skiljer sig. Man kan inte ändra en sådan person.

 

[Zoya]

Tyvärr är det nog så som ovanstående säger - en person som inte själv vill förändras kommer inte att göra det heller. Den enda som du kan förändra är dig själv.

 

[tanten]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

Vad är bra i ditt liv? Det du beskriver låter nästan som ett troll? Är det sant?

Varför stannar du kvar?

 

[Happimess]

Alltså, om det du skriver representerar verkligheten på ett bra sätt så låter det som att enda skillnaden om ni gick isär är att du får ett barn mindre att ta hand om (din sambo!)!

Jag tänkte nästan som @tanten, att situationen låter så osannolikt dålig att man nästan inte tror att det ligger en riktig användare bakom. Men jag tar för givet att det ÄR sant såklart. DU kan inte få honom att "lyssna och förstå" om han är helt ointresserad av det. Och såklart är han det om han har allt serverat på silverfat och det inte följer några konsekvenser av att han beter sig som en tonåring. Jag tycker det allra allvarligaste är hans beteende när du försöker prata med honom. Det är respektlöst och helt utan omtanke.

Hur vill du leva ditt liv, vet du det? Hur skulle du vilja att din vardag ser ut?
Och finns det plats för din sambo (såsom han beter sig nu!) i den bilden?

 

[athena_arabians]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

Först, att inte vilja prata om det här med dig är så jävla barnsligt att det finns inte. Vad är han, 5 år?!

Åk iväg och träna, då blir han så illa tvungen att ta hand om hushållet och barnen. Var redo när han kommer hem och bara stick när han klivit innanför dörren.

I det långa loppet skulle jag tro att det är kört, antingen resignerar du att det är så här eller så lämnar du. Han kanske ändrar sig en kort period men sedan lär det vara samma visa igen. Lämnar du honom har du ett barn mindre att ta hand om plus att du slipper passa upp på en idiot som inte vill vara vuxen. Win-win i mina ögon.

 

[12345]

Jag är inget troll. Såhär ser mitt liv ut... och jag vet ärligt talat inte varför jag stannar kvar, tror det är allt det praktiska och ekonomiska som får mig att tveka.

Jag älskar ju ändå den här personen, någonstans där inne och för några år sedan fanns en annan personlighet. Men de här dåliga sidorna blir bara mer och mer framträdande. Han tar mig för givet, han bryr sig inte öht hur jag mår eller vad jag gör. Förut var jag en aktiv person med ett rikt socialt liv. Nu kan jag varken rida eller träna och knappt träffa folk mer än på jobbet då jag är ”fast” med barnen hemma.

Desto mer jag skriver desto mer förstår jag ju själv hur galet det här är. Så länge man är tyst är det som att det inte händer, men nu händer det. Det här är mitt liv.

 

[tanten]

Desto mer jag skriver desto mer förstår jag ju själv hur galet det här är. Så länge man är tyst är det som att det inte händer, men nu händer det. Det här är mitt liv.

Då så.

Jag tycker att du ska fortsätta skriva här. Man reder ut sina egna tankar genom att sätta ord på dem. Dessutom är ju buke bra på att se det man inte själv ser.

Det praktiska och ekonomiska får dig att tveka. På vilket vis?

En sak till: är detta verkligen den bild av en relation du önskar för dina barn? Barndomen präglar en oerhört. De mönster du lär barnen stannar oftast. Är det bra? En mamma som lever som du gör?

 

[Teilani]

Usch vad ledsen jag blir när jag läser hur du har det
Tror tyvärr inte heller att det går att förändra någons beteende, särskilt när vederbörande inte ens vill ha en diskussion.

Jag förstår att det känns tufft att ta tag i allting kring skilsmässa och boendet och barnen, men det kommer att bli så mycket bättre för dig efteråt!

 

[Sol]

Var tydlig med att du varken orkar eller vill leva på det här sättet och om han vägra gå dig tillmötes får han leva utan dig. Vem ska passa upp på honom då? Att hålla ihop för barnens skull är inte ett alternativ om gan vägrar ändra på situationen. Vad får barnen växa upp i för hem? En utsliten mamma och soffpotatis till farsa? En utsliten mamma kommer garanterat ha en negativ effekt på barnen. Du kommer inte orka hur länge som helst.

 

[Görel]

Han verkar ha en väldigt bekväm tillvaro, på bekostnad av dig. Jag tror inte att du kan nå fram till honom eftersom han inte vill ha någon förändring. Att säga att det är ditt fel att han inte gör något eftersom du tjatar är bara skitsnack och undanflykter.

Vad tror du skulle hända om du slutar göra en massa av det du gör? Tänker främst på sånt som inte påverkar barnen för mycket. Slutar tvätta hans kläder? Drar iväg på något och lämnar barnen med honom en kväll?

 

[Amha]

Jag skulle säga att det är dags att lägga fram att du vill lämna honom, om du inte vill leva sådär dvs. Det där är inte en vettig relation. Det KAN bli så att när du lägger fram det kanske han inser att han så att säga går med förlust. Alltså att han inser att han kommer sakna dig och vill försöka rätta till allt. Blir det så kanske han ångrar sig och då får du ju fundera på om det är värt att prova. Det där beteendet du beskriver är dock fruktansvärt vidrigt, såpass att inte ens jag som brukar ha hopp om förändring känner att loppet nog är kört. Jag personligen är väldigt långsint och hade svurit länge över att människan himlat med ögonen när jag bett om hjälp. Så fruktansvärt dålig stil!

 

[athena_arabians]

Jag skulle säga att det är dags att lägga fram att du vill lämna honom, om du inte vill leva sådär dvs. Det där är inte en vettig relation. Det KAN bli så att när du lägger fram det kanske han inser att han så att säga går med förlust. Alltså att han inser att han kommer sakna dig och vill försöka rätta till allt. Blir det så kanske han ångrar sig och då får du ju fundera på om det är värt att prova. Det där beteendet du beskriver är dock fruktansvärt vidrigt, såpass att inte ens jag som brukar ha hopp om förändring känner att loppet nog är kört. Jag personligen är väldigt långsint och hade svurit länge över att människan himlat med ögonen när jag bett om hjälp. Så fruktansvärt dålig stil!

Ja, ett sådant beteende är liksom inte godtagbart... i synnerhet när man har barn. Det är "hejdå, där är dörren"-nivå på det.

 

[cirkus]

Jag är i en parrelation som stundvis är bra men stundvis väldigt dålig...

Vi har barn, yngsta 3 år, sambon har eget företag och jag har en helt ”vanlig” anställning på 75%.

Det som är dåligt är att han inte gör någonting hemma, jag har hand om allt från att skjutsa och hämta barn, träningar, mat, städ, hundar. Ja allt. Det här tär något enormt på mig då arbetsbelastningen är för hög. Han driver igenom varenda sak han vill göra och jag blir lidande och låst hemma. Jag har inte ens möjlighet att åka och träna.

Han jobbar mycket men när han är hemma lyfter han inte ett finger för att hjälpa mig, han ligger i soffan eller spelar tv-spel.

När jag påtalar det här samt att jag inte är nöjd med relationen vägrar han lyssna. Han suckar, himlar med ögonen, sätter i hörlurarna i öronen, trycker bort telefonsamtalen osv osv osv. Han säger att jag tjatar och är jobbig vilket leder till att han inte vill hjälpa mig med någonting.

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen men då detta pågått i flera år så tror jag tyvärr inte att det är möjligt. Men hur bemöter man en sådan här person? Hur får man honom att lyssna och förstå?

Vad ska du med honom till öht?
Du kommer aldrig kunna ändra honom, han har ju den bekvämaste tillvaron man kan tänka sig. Nån som fixar precis all markservice och behöver ta noll ansvar.

 

[tgd]

Vad händer om du far iväg och tränar när han ligger i soffan eller spelar TV-spel?

 

[Kamomilla]

Familjerådgivning?

 

[360]

Det går inte på ett strategiskt sätt få honom att göra som du vill? I stil med:
”Om du lagar mat så tar jag dammsugningen” eller ”Går du ut med soporna medan jag tömmer diskmaskinen?”. Det kan bli svårt för honom att säga nej och låta dig göra dubbelt arbete när man lägger upp det så.

 

[Krystalline]

Med tanke på barnen vill jag rädda situationen

Du räddar situationen genom att lämna relationen - så enkelt och förbannat svårt är det

 

[Pontevecchio]

Du säger till honom att du ör på väg bort, antingen tar han 50% nu eller så får han ta det när ni delat på er. Även om han inte tar varannan vecka med barnen får du troligen mindre jobb när Du slipper honom.

Du ska inte be honom eller komma på strategier för hur han ska få arslet ur. Du är inte projektledare i ert gemensamma liv. Han får ta ansvar som vuxen.