Jag märker att det nog är stor skillnad på hur man är uppfostrad själv, och hur man ser på saker. Ser de som skriver att de inte hade "accepterat" vissa saker som tonåring, som att inte få sova hela dagen. Alltså, i min familj var det så att föräldrarna bestämde och var man en del av familjen och levde av sina föräldrar (som detta barn gör till 100%) fick man också acceptera att de hade vissa krav. Jag tycker själv inte att det är konstigt att bor man under någons tak, och denna någon servar en med pengar mat husrum kläder ja rubbet, då får man faktiskt ta och kamma sig och acceptera vissa saker. Med det sagt så hade ingen jagat upp oss vid 06, däremot att sova över middagen som åts relativt sent hade inte accepterats, den åt man tillsammans. Dels för det sociala, att man stämde av med familjen om saker som skulle ske, hade hänt osv, och av respekt för den som slitit med maten.
(Min mamma (när hon inte ville ha tjafs) sa vissa gånger när man frågade varför, att "För att jag säger det." Ett väldigt kasst argument rent diskussionsmässigt, men det markerade också att vissa saker fick vi vackert acceptera. I efterhand kan jag mkt väl förstå att hon ibland satte ner foten så att där var det slutdiskuterat, för med tre rätt skarpa tonårstjejer hemma var det nog risk för evighetslånga diskussioner annars. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att ha bra argument för sin sak. Men jag tycker också att argumentet "så gör vi i det här huset, du får göra hur du vill när du flyttat hemifrån" kan vara acceptabelt det också. Inom rimliga gränser givetvis.Och jag vet mycket väl att här på buke är jag i minoritet som tycker så.)