tankar om kroppen

Jag brukar säga halvt på skämt och halvt allvar att mitt problem är jag kan överleva och leva helt ok näringsmässigt på en handfull ris och lite syrade grönsaker. Eftersom jag kommer från koreansk bondestock (med stor sannolikhet), där mina förfäder - antagligen från Mongoliet, har levt på det i generationer långt tillbaka i tiden. Generellt (obs) så lever etniska asiater på mindre kalorier, fett och proteiner än västerlänningar, särskilt från nordvästra Europa. Och det är absolut inte pga av att vissa individer behövde mindre mat eftersom den allmänna befolkningen var den första som dog av svält, vilket hände/händer med jämna mellanrum. Det är inte överraskande att övervikten/fetman i Asiatiska länder har drastiskt gått upp sedan snabbmat har introducerats.

Nu råkar jag bo i ett land där det är mycket gott om fett, snabba kolhydrater och socker och får kämpa som ett djur för att hålla vikten, och misslyckas med det.

Öht taget är det intressant att går du bara tillbaka till 1900-talet så var folk i allmänhet mindre överviktiga/feta. Men tittar man på livsstilen så var det mindre portioner och att man rörde sig mycket mer, inte genom att gymma utan att gå till och från jobbet eller cykla istället för att köra bil. Vilket var beroende av ekonomiska villkor. De flesta hade helt enkelt inte råd med bil. Tittar man i gamla kokböcker som Stora Kokboken (från 1950-talet) så är det stora mängder smör och grädde i nästan varje recept.

Alla följdsjukdomar som övervikt/fetma orsakar skulle jag till stor del säga är inte ett vikt utan ett livsstilsproblem. Dagens ungdomar kommer att ta ännu mer skada eftersom de från barndomen saknar grundläggande motion och att röra på sig, på ett naturligt sätt och stärka muskler och skelett, och det gäller även normalviktiga.

Övervikt och fetma tror jag är ett problem främst när det hindrar en person att leva ett sunt liv med näringsriktig mat. Med begränsat av snabba kolhydrater, socker och fett. Då spelar magfett och annat fett mindre roll.

Ja, jag tror du är något på spåren här.

Jag som är en blandning av gigantiska skogshuggare, skogssamer, och långa kustbönder är byggd på ett sätt som gör jag jag dels behöver massvis med kalorier varje dag för att köra kroppsmaskineriet, och dels så vill min kropp ha rätt så mycket protein och fett.

Gick ner 10kg när jag var 3 månader i Indien trots att jag åt allt jag tyckte var gott och i jätteportioner 😅.

Folk är olika.
 
Det jag tycker är fel är att många är väldigt snabba med att säga att vi kraftigt överviktiga är fel och vi ska förändra oss. Man är väldigt bra på att peka finger.
Men- problemet är att man är inte alls speciellt bra på att lyssna på den gruppen som det handlar om. Jag tycker tex att kunskapen om tjocka och tjockas situation bland de som jobbar med träning och hälsa är extremt låg. Antagligen för att många av de som jobbar med dessa frågor tycker att det är så enkelt och naturligt.

För att ta konkreta exempel; När jag var hos dietist en gång pratade vi om träning och att få in det naturligt i vardagen. Tex promenader, cykling, skidåkning. Men- en stor anledning till att jag inte kunde promenera så mkt i alla fall på vintern var att jag inte kunde hitta vinterkläder och även skor är svårt då mina fötter är för breda. Fortfarande är det jättesvårt. Så om jag är ute på promenad så fryser jag allt. Hur många känner till att det finns viktgränser för många cyklar och skidor. När jag frågade i sportaffären så hade de inget som kunde klara min vikt. de ringde runt till leverantörer men hittade inget då. Samma sak med cyklar- det finns viktgränser och av de jag sett som inte har det så har det ändå inte funkat för mig att sitta på sadeln.

När man säger saker som detta till personer som tex är dietister eller jobbar med hälsa och träning är de ofta väldigt förvånade. De kan helt enkelt inte tjockas situation- nu pratar jag om oss som är rejält överviktiga alltså.
Så ja- första steget är att man måste börja lyssna på oss som det handlar om och man måste hitta lösningar utifrån den gruppen som det handlar om.

Sen är det viktigt att påpeka att lösningar är för de som vill. Det måste också finnas en acceptans för de som är överviktiga. Folk måste också få vara villiga att ta den risken på samma sätt som folk måste få hålla på med hästar eller elitidrott eller cykla i stan etc.

Jag är med i flera facebookgrupper för tjocka/ större personer. Och jag vet att det personer som är normen- normalviktiga skulle bli så förvånade över vad folk skriver där. Men jag önskar att alla fick ta det av det för det finns en så stor kunskap där som många skulle tjäna på att ta del av.
Och grejen är ju att folk som är tjocka ofta inte vill berätta om sin situation just för att man är rädd för bemötandet.

Men hur många normalviktiga är med om att tex;
  • inte vilja gå hem till människor för man är rädd att deras stolar ska gå sönder för att man sätter sig på dem,
  • när jag är på jobbet eller inom vården eller tom på ätstörningsmottagningen så är stolar för små för mig,
  • att inte kunna göra aktiviteter för att utrustning, kläder inte funkar,
  • jag har tex sagt nej till att åka med på skidresa för att det inte funkar med skidor etc och jag ville inte säga att det handlade om det så jag låtsades ha annat bokat
  • inte följa med på semestrar för man vet att man inte får plats på stolen på flyget, tåget, eller inte på akttraktioner på Liseberg, teatrar etc.
  • när en kollega frågade om jag ville följa med på teater så sa jag nej för att jag tror att stolarna är för små.
  • i facebookgrupper är det många som också låter bli tex cellprov, besök hos gynekolog för det inte funkar med den stolen etc.
Kan skriva under på det där med skidorna, längdskidor. Jag har kikat lite på skidor begagnat och nytt och de är ju anpassade för en viss längd och en viss vikt. Om man tex är 165 lång och skidorna är anpassade för det så verkar vikten i allmänhet ligga på typ 57-67 kg, eller under. Så om man är 165 lång och väger 75, ja då börjar det bli problem med längdskidor, redan vid BMI "överviktig", om BMI är mer än så ja då undrar jag om det alls går att få tag i några skidor ens om man köper för långa? men jag är ingen expert såklart. Och sedan säger de att skidåkning är ju bra och skonsamt eller ngt. Jag blev faktiskt jätteförvånad och började undra om det bara är vasalöpare som alls åker längdskidor längre. Sedan är skidpjäxor jättesmala :rofl: för smala fötter ska man ha om man åker skidor, punkt.
 
Senast ändrad:
Sen som vissa vet här har ju jag en ätstörningsproblematik. Och jag tror inte folk fattar hur enormt svårt det är att få hjälp. Jag började söka hjälp aktivt 2018. Eller egentligen hade jag sökt hjälp även långt innan dess. Men jag har fortfarande inte fått träffa psykolog som är kunnig inom ätstörningar.

Jag tror att en hel del- inte alla förstås - men en hel del av oss som är rejält överviktiga har en problematik kring mat. Ändå har man så enormt lite kunskap och lite resurser kring det. Hetsätningsstörning är den vanligaste ätstörningen men ändå släpps dessa patienter inte ens in på många ätstörningsmottagningar.

Men man är väldigt snabb i samhället och vården att säga att folk är fel och måste förändra sig.
När folk då vill förändra sig och vill ha hjälp får de inte hjälp eller en hjälp som inte är inriktad på deras problem eller är på låg nivå. Går man till vårdcentralen och pratar om problematik kring mat så blir man ofta skickad till dietist. Dessa kan i regel inget om ätstörningar. Utan dessa kan ge ett matschema som talar om hur man bör äta för att hålla normalvikt. Men de kan i regel inget om bakomliggande orsaker.

Och att då hitta någon som kan hjälpa en med bakomliggande orsaker är svårt- jag försökte i många år få träffa psykolog. Men- först ansågs jag inte ha tillräckliga problem så jag fick inte komma dit. Sen efter många år så fick jag komma till ätstörningsmottagning. Men de har inga psykologer utan jobbar med rutiner. De skickade en remiss för mig till psykiatrin. Och då tyckte samma psykiatri att jag nu hade för mkt och stora problem så de bedömde inte att de hade kompetens. Jag fick efter att böna och be gå en vända med KBT hos en psykolog som inte kunde ätstörningar men det var ändå till lite hjälp. Sen skickade hon en remiss till den andra ätstörningsmottagningen i mitt område- men de erbjuder enbart en kurs på nätet ca 8 gånger i grupp. Och där togs det upp mkt av det som jag ändå pratat med kbtpsykologen om. Så de ansåg inte att de kunde erbjuda mig något. Så inte ens om man äter ihjäl sig kan man få träffa en behandlare individuellt.
Sen ville jag ha mer hjälp av psykolog. Och hörde av mig till psykiatrin igen. Så fick jag stå i kö i flera år först. Sen blev jag erbjuden att vara med i en grupp som handlar om mentalisering. Intressant ämne men det är inte något som är inriktat på någon problematik som jag har utan alla har olika bakgrund. Det är intressant rent allmänt men jag känner mig väl lite felplacerad då jag inte riktigt känner att jag har rätt personlighet för att vara med där.

Jag ska lägga till att jag av ätstörningsmottagningen klassades som att ha en mkt allvarlig ätstörning. När jag pratade med chefen för psykiatrin så sa han att han kände sig skakad av min berättelse och att han aldrig träffat någon med så allvarlig ätstörning. KBT-psykologen var gråtögd och började gråta en gång när vi pratade.
Jag säger inte det för att på något sätt överdriva eller skryta mer för att visa att man har inte stor kunskap om detta. Då berättade jag ändå bara saker som folk skriver varje dag i de facebookgrupper som jag är med i. Det handlar då om saker som att hela ens dag är styrd av instinken att äta, att vara vaken på nätterna och äta tre prinsesstårtor tills man spyr, att vara "bakfull pga hetstätning dvs ont i hela kroppen- och huvudet funkar inte".. Att vara bakfull pga hetsätning är ett sånt uttryck som folk ofta pratar om i dessa grupper.

Men ändå är det ingen- INGEN- som verkar intressera sig för dessa personer. Ingen verkar driva deras frågor. Utan istället ska alla bara peka finger och säga att "DE GÖR FEL OCH DE MÅSTE BLI SOM OSS"

Suck.... jag blir så trött.......
 
Kan skriva under på det där med skidorna, längdskidor. Jag har kikat lite på skidor begagnat och nytt och de är ju anpassade för en viss längd och en viss vikt. Om man tex är 165 lång och skidorna är anpassade för det så verkar vikten i allmänhet ligga på typ 57-67 kg, eller under. Så om man är 165 lång och väger 75, ja då börjar det bli problem med längdskidor, redan vid BMI "överviktig", om BMI är mer än så ja då undrar jag om det alls går att få tag i några skidor ens om man köper för långa? men jag är ingen expert såklart. Och sedan säger de att skidåkning är ju bra och skonsamt eller ngt.
Haha.. ja...
och då kan du tänka dig att vara 160 cm lång och väga ca 130 kg.
Då är jag nog ändå en hyfsat aktiv tjockis, jag ska tex nu iväg på yoga och jag är nog rätt rörlig...
men det år så tröttsamt att det ska vara en norm som styr allt. Och det allra mest tröttsamma är att folk inte ens förstår det eller tänker på det utan "det är bara att vara aktiv i vardagen- ut och promenera, åk skidor och cykla.."

:rofl: :rofl:
 
Sen som vissa vet här har ju jag en ätstörningsproblematik. Och jag tror inte folk fattar hur enormt svårt det är att få hjälp. Jag började söka hjälp aktivt 2018. Eller egentligen hade jag sökt hjälp även långt innan dess. Men jag har fortfarande inte fått träffa psykolog som är kunnig inom ätstörningar.

Jag tror att en hel del- inte alla förstås - men en hel del av oss som är rejält överviktiga har en problematik kring mat. Ändå har man så enormt lite kunskap och lite resurser kring det. Hetsätningsstörning är den vanligaste ätstörningen men ändå släpps dessa patienter inte ens in på många ätstörningsmottagningar.

Men man är väldigt snabb i samhället och vården att säga att folk är fel och måste förändra sig.
När folk då vill förändra sig och vill ha hjälp får de inte hjälp eller en hjälp som inte är inriktad på deras problem eller är på låg nivå. Går man till vårdcentralen och pratar om problematik kring mat så blir man ofta skickad till dietist. Dessa kan i regel inget om ätstörningar. Utan dessa kan ge ett matschema som talar om hur man bör äta för att hålla normalvikt. Men de kan i regel inget om bakomliggande orsaker.

Och att då hitta någon som kan hjälpa en med bakomliggande orsaker är svårt- jag försökte i många år få träffa psykolog. Men- först ansågs jag inte ha tillräckliga problem så jag fick inte komma dit. Sen efter många år så fick jag komma till ätstörningsmottagning. Men de har inga psykologer utan jobbar med rutiner. De skickade en remiss för mig till psykiatrin. Och då tyckte samma psykiatri att jag nu hade för mkt och stora problem så de bedömde inte att de hade kompetens. Jag fick efter att böna och be gå en vända med KBT hos en psykolog som inte kunde ätstörningar men det var ändå till lite hjälp. Sen skickade hon en remiss till den andra ätstörningsmottagningen i mitt område- men de erbjuder enbart en kurs på nätet ca 8 gånger i grupp. Och där togs det upp mkt av det som jag ändå pratat med kbtpsykologen om. Så de ansåg inte att de kunde erbjuda mig något. Så inte ens om man äter ihjäl sig kan man få träffa en behandlare individuellt.
Sen ville jag ha mer hjälp av psykolog. Och hörde av mig till psykiatrin igen. Så fick jag stå i kö i flera år först. Sen blev jag erbjuden att vara med i en grupp som handlar om mentalisering. Intressant ämne men det är inte något som är inriktat på någon problematik som jag har utan alla har olika bakgrund. Det är intressant rent allmänt men jag känner mig väl lite felplacerad då jag inte riktigt känner att jag har rätt personlighet för att vara med där.

Jag ska lägga till att jag av ätstörningsmottagningen klassades som att ha en mkt allvarlig ätstörning. När jag pratade med chefen för psykiatrin så sa han att han kände sig skakad av min berättelse och att han aldrig träffat någon med så allvarlig ätstörning. KBT-psykologen var gråtögd och började gråta en gång när vi pratade.
Jag säger inte det för att på något sätt överdriva eller skryta mer för att visa att man har inte stor kunskap om detta. Då berättade jag ändå bara saker som folk skriver varje dag i de facebookgrupper som jag är med i. Det handlar då om saker som att hela ens dag är styrd av instinken att äta, att vara vaken på nätterna och äta tre prinsesstårtor tills man spyr, att vara "bakfull pga hetstätning dvs ont i hela kroppen- och huvudet funkar inte".. Att vara bakfull pga hetsätning är ett sånt uttryck som folk ofta pratar om i dessa grupper.

Men ändå är det ingen- INGEN- som verkar intressera sig för dessa personer. Ingen verkar driva deras frågor. Utan istället ska alla bara peka finger och säga att "DE GÖR FEL OCH DE MÅSTE BLI SOM OSS"

Suck.... jag blir så trött.......
Ja, jag brukar lyssna på en träningspodd som ibland kommer in på det här med mat och ätande och vikt och intervjuar forskare och man får intrycket av att typ forskning pågår, men man vet ännu inte så mycket. Men samhället tror att det finns mer kunskap.
 
Ja, jag brukar lyssna på en träningspodd som ibland kommer in på det här med mat och ätande och vikt och intervjuar forskare och man får intrycket av att typ forskning pågår, men man vet ännu inte så mycket. Men samhället tror att det finns mer kunskap.
Ja jag skulle vilja ha en annan typ av diskussion än vad som ofta förs.
Typ att vissa människor triggas mkt av mat och det är det som funkar för oss för att hantera stress, smärta etc och när vi då lever i ett samhälle där detta finns tillgängligt hela tiden så är det inte konstigt att vissa använder sig av det. Det är egentligen ganska logiskt.

Jag hör ju att även människor som säger att de inte har någon problematik har svårt att tex få till det med träning och rörelse. Och även dessa personer kan säga att de varit stressade och då tex ätit mkt choklad och godis.

Så jag saknar en mer avdramatiserad diskussion som inte är så fylld av tankar kring disciplin etc.
 
Det jag tycker är fel är att många är väldigt snabba med att säga att vi kraftigt överviktiga är fel och vi ska förändra oss. Man är väldigt bra på att peka finger.
Men- problemet är att man är inte alls speciellt bra på att lyssna på den gruppen som det handlar om. Jag tycker tex att kunskapen om tjocka och tjockas situation bland de som jobbar med träning och hälsa är extremt låg. Antagligen för att många av de som jobbar med dessa frågor tycker att det är så enkelt och naturligt.

För att ta konkreta exempel; När jag var hos dietist en gång pratade vi om träning och att få in det naturligt i vardagen. Tex promenader, cykling, skidåkning. Men- en stor anledning till att jag inte kunde promenera så mkt i alla fall på vintern var att jag inte kunde hitta vinterkläder och även skor är svårt då mina fötter är för breda. Fortfarande är det jättesvårt. Så om jag är ute på promenad så fryser jag allt. Hur många känner till att det finns viktgränser för många cyklar och skidor. När jag frågade i sportaffären så hade de inget som kunde klara min vikt. de ringde runt till leverantörer men hittade inget då. Samma sak med cyklar- det finns viktgränser och av de jag sett som inte har det så har det ändå inte funkat för mig att sitta på sadeln.

När man säger saker som detta till personer som tex är dietister eller jobbar med hälsa och träning är de ofta väldigt förvånade. De kan helt enkelt inte tjockas situation- nu pratar jag om oss som är rejält överviktiga alltså.
Så ja- första steget är att man måste börja lyssna på oss som det handlar om och man måste hitta lösningar utifrån den gruppen som det handlar om.

Sen är det viktigt att påpeka att lösningar är för de som vill. Det måste också finnas en acceptans för de som är överviktiga. Folk måste också få vara villiga att ta den risken på samma sätt som folk måste få hålla på med hästar eller elitidrott eller cykla i stan etc.

Jag är med i flera facebookgrupper för tjocka/ större personer. Och jag vet att det personer som är normen- normalviktiga skulle bli så förvånade över vad folk skriver där. Men jag önskar att alla fick ta det av det för det finns en så stor kunskap där som många skulle tjäna på att ta del av.
Och grejen är ju att folk som är tjocka ofta inte vill berätta om sin situation just för att man är rädd för bemötandet.

Men hur många normalviktiga är med om att tex;
  • inte vilja gå hem till människor för man är rädd att deras stolar ska gå sönder för att man sätter sig på dem,
  • när jag är på jobbet eller inom vården eller tom på ätstörningsmottagningen så är stolar för små för mig,
  • att inte kunna göra aktiviteter för att utrustning, kläder inte funkar,
  • jag har tex sagt nej till att åka med på skidresa för att det inte funkar med skidor etc och jag ville inte säga att det handlade om det så jag låtsades ha annat bokat
  • inte följa med på semestrar för man vet att man inte får plats på stolen på flyget, tåget, eller inte på akttraktioner på Liseberg, teatrar etc.
  • när en kollega frågade om jag ville följa med på teater så sa jag nej för att jag tror att stolarna är för små.
  • i facebookgrupper är det många som också låter bli tex cellprov, besök hos gynekolog för det inte funkar med den stolen etc.
Hade ingen aning om viktgräns på skidor! Låter ju dumt! Men ja, cyklar och andra motionsgrejer, så himla ironiskt när det står "maxvikt 110 kg". Johopp...

En upplevelse på tal om gyn. Jag har järnbrist och är utredd rätt ordentligt, man vet inte varför. Skickades förstås till gyn med frågeställningen myom. Har PCOS och gjorde undersökningen 12 år tidigare och då var det inga problem att hitta mina inre kroppsdelar, men den här gången sa gynekologen "Jag kan inte se dina äggstockar". Tja, de har nog inte rymt tänkte jag. Hon rotade runt en stund och bad om ursäkt för att det kunde göra ont och kännas obehagligt (JO TACK!!) och sa sedan att hon inte kunde se äggstockarna pga min vikt. Jag vägde för mycket. Men hon sa att jag inte hade ett myom. Nå, nu tror jag i och för sig henne, men jag funderade efter besöket hur hon kunde vara så säker på det egentligen? Om inte bara en utan två äggstockar gömt sig i mitt fett för en gynekolog, som vet var hon borde leta, vad mer skulle kunna gömma sig där då?! Och nästa tanke, 140 kg är mycket, men jag är inte ensam i världen om den vikten eller mer, så borde det inte finnas rutiner för undersökning när man väger så mycket då, för att vara säker på att det inte finns något fel på äggstockarna eller att något gömmer sig? För hur vet man att allt är normalt när man inte ens hittar kroppsdelar som ska vara där?
 
Det du vill kalla fetma är när det blir mer överskottshull. Och det blir mycket överskott för att det finns mat i överflöd numera.
Sambandet är att våra kroppar inte har förändrats av evolutionen utan vissa individer lägger inte på sig något hull hur mycket de än äter medan andra bygger fettdepåer i kroppen. Både i 1800-talets svält och 2000-talets överflöd.
Och vad hände när det extra hullet blev en sjukdom? Jag menar att jag tycker att det är fel att det anses vara en sjukdom.
Att vissa individer inte lägger på sig hull hur mycket de än äter, stämmer inte för friska, vuxna människor. Jag har sett att alla som var trådsmala och kunde äta hur mycket som helst tills de var trettio, antingen har blivit tjocka, eller äter och dricker mycket balanserat.

Grundförutsättningen är att överskottskalorier ger överskottshull. Sedan finns de som inte kan tillgodogöra sig näringsämnen och energiinnehåll i maten och därför är smala, men alltså inte är helt friska.

Eftersom data från överviktsforskning till stor del kommer från självrapportering är den inte tillförlitlig till 100%. Till exempel går alla lägerfångar som lever under svältförhållanden ner i vikt, och det är svårt att tro att en svältande 1800-tals människa i Sverige byggde fettdepåer som du lite slarvigt skriver. Det är svårt att att reproducera svältlägerförhållanden i vetenskapliga experiment i västländer.

Men att det är fruktansvärt svårt och tråkigt att tvinga sig själv till att äta mindre än man egentligen vill, när det finns så mycket frestande och goda livsmedel så lättillgängliga håller jag med dig om.
 
Ja jag skulle vilja ha en annan typ av diskussion än vad som ofta förs.
Typ att vissa människor triggas mkt av mat och det är det som funkar för oss för att hantera stress, smärta etc och när vi då lever i ett samhälle där detta finns tillgängligt hela tiden så är det inte konstigt att vissa använder sig av det. Det är egentligen ganska logiskt.

Jag hör ju att även människor som säger att de inte har någon problematik har svårt att tex få till det med träning och rörelse. Och även dessa personer kan säga att de varit stressade och då tex ätit mkt choklad och godis.

Så jag saknar en mer avdramatiserad diskussion som inte är så fylld av tankar kring disciplin etc.

Ja, det är mycket destruktivt moraliserande runt alla former av "hälsonorm".

Luther på axeln + nationalromantiska ideal. En rätt ofräsch kombination.

För visst känner folk till fascistsnacket från Europas 20- till 40-tal? Eugenikerna?

Det gled över i mer osynliga normer, men det kom från samma grund.

Ofräscht!
 
Ja jag skulle vilja ha en annan typ av diskussion än vad som ofta förs.
Typ att vissa människor triggas mkt av mat och det är det som funkar för oss för att hantera stress, smärta etc och när vi då lever i ett samhälle där detta finns tillgängligt hela tiden så är det inte konstigt att vissa använder sig av det. Det är egentligen ganska logiskt.

Jag hör ju att även människor som säger att de inte har någon problematik har svårt att tex få till det med träning och rörelse. Och även dessa personer kan säga att de varit stressade och då tex ätit mkt choklad och godis.

Så jag saknar en mer avdramatiserad diskussion som inte är så fylld av tankar kring disciplin etc.

Typ detta jag menar! Och din resa är ju ett praktexempel hur dåligt vården fungerar 💔
 
Ja jag skulle vilja ha en annan typ av diskussion än vad som ofta förs.
Typ att vissa människor triggas mkt av mat och det är det som funkar för oss för att hantera stress, smärta etc och när vi då lever i ett samhälle där detta finns tillgängligt hela tiden så är det inte konstigt att vissa använder sig av det. Det är egentligen ganska logiskt.

Jag hör ju att även människor som säger att de inte har någon problematik har svårt att tex få till det med träning och rörelse. Och även dessa personer kan säga att de varit stressade och då tex ätit mkt choklad och godis.

Så jag saknar en mer avdramatiserad diskussion som inte är så fylld av tankar kring disciplin etc.

Det jag tycker är ett stort hinder för att kunna prata konstruktivt är att om man ska kunna lägga samhällsstrukturerna på bordet för att komma åt dem måste man också kunna säga att vårt ätande idag är ett problem för många. För mig känns det som att man gör fel oavsett hur man diskuterar det då. :(

Jag är normalviktig och ses nog ytligt som "hälsosam", men jag har samtidigt tidvis matvanor som helt klart försämrar min hälsa och kommer från en släkt där "alla" i generationen över har antingen så mycket övervikt att det är ett hinder i livet, typ 2-diabetes i tidig ålder eller blodproppar i tidig ålder. Jag vill inte gå den vägen, men det finns inte heller något vettigt sätt att be om andra val bland folk som inte tillhör den närmaste kretsen. Att tacka nej till jobbfikat eller inte följa med till alla lunchrestauranger är Också fel. Damned if you do, damned if you don't liksom...
 
Att vissa individer inte lägger på sig hull hur mycket de än äter, stämmer inte för friska, vuxna människor. Jag har sett att alla som var trådsmala och kunde äta hur mycket som helst tills de var trettio, antingen har blivit tjocka, eller äter och dricker mycket balanserat.

Grundförutsättningen är att överskottskalorier ger överskottshull. Sedan finns de som inte kan tillgodogöra sig näringsämnen och energiinnehåll i maten och därför är smala, men alltså inte är helt friska.

Eftersom data från överviktsforskning till stor del kommer från självrapportering är den inte tillförlitlig till 100%. Till exempel går alla lägerfångar som lever under svältförhållanden ner i vikt, och det är svårt att tro att en svältande 1800-tals människa i Sverige byggde fettdepåer som du lite slarvigt skriver. Det är svårt att att reproducera svältlägerförhållanden i vetenskapliga experiment i västländer.

Men att det är fruktansvärt svårt och tråkigt att tvinga sig själv till att äta mindre än man egentligen vill, när det finns så mycket frestande och goda livsmedel så lättillgängliga håller jag med dig om.
(de hade gjort en undersökning med folk som var smala och inte gick upp i vikt "vad de än åt" och satte dem på kontrollerad diet med för många kalorier och de flesta gick upp rejält, så det var så att flertalet bara verkade tro att de åt mycket och vad som helst. Ännu en ledtråd till att självrapportering är jättesvårt.)
 
Det jag har varit inne på tidigare så diffar det också utifrån genetik. Vissa etniska grupper är långa och smala, som tex Dinkas i södra Sudan eller Masai i Kenya. Andra grupper är mer kraftigt byggda och skulle antagligen klassas som överviktiga enligt bmi. De äter alla vad vi skulle kalla sund mat och rör sig extremt mycket och har hårt kroppsarbete.

1683725767571.webp


Andra exempel är aborigines i Australien och Saan/Bushmen i Namibia.
 
Tycker rökning är en rätt dålig liknelse. Dels är inte rökning genetiskt betingat och rökning orsakar väl även sjukdom (jämfört med öka risken för sjukdom?).
Vet dock inte hur det ser ut procentuellt. Hur många som röker får sjukdomarna som rökning kan bidra till jämfört med hur många med fetma som får sjukdomar där risken ökar? Min gissning är att det är högre procent för rökning, men kanske har fel.

För lite fett påverkar också hormoner och hormonbalansen och det pratas det inte lika mycket om. Man kan vara bmi-mässigt normalviktig men ha för lite fett på kroppen och därmed få stora problem. Det leder tex till benskörhet och fertilitetsproblem.
Håller med. Alla rökare som inte dör av något annat först får lungcancer, förr eller senare. Den enskilt största beståndsdelen i riktigt dåliga levnadsvanor är daglig rökning. Grav övervikt kommer långt efter.
 
Att vissa individer inte lägger på sig hull hur mycket de än äter, stämmer inte för friska, vuxna människor. Jag har sett att alla som var trådsmala och kunde äta hur mycket som helst tills de var trettio, antingen har blivit tjocka, eller äter och dricker mycket balanserat.

Grundförutsättningen är att överskottskalorier ger överskottshull. Sedan finns de som inte kan tillgodogöra sig näringsämnen och energiinnehåll i maten och därför är smala, men alltså inte är helt friska.

Eftersom data från överviktsforskning till stor del kommer från självrapportering är den inte tillförlitlig till 100%. Till exempel går alla lägerfångar som lever under svältförhållanden ner i vikt, och det är svårt att tro att en svältande 1800-tals människa i Sverige byggde fettdepåer som du lite slarvigt skriver. Det är svårt att att reproducera svältlägerförhållanden i vetenskapliga experiment i västländer.

Men att det är fruktansvärt svårt och tråkigt att tvinga sig själv till att äta mindre än man egentligen vill, när det finns så mycket frestande och goda livsmedel så lättillgängliga håller jag med dig om.

Det är svårt när kroppen/knoppen aldrig blir nöjd. Och då behöver det man äter inte ens vara särskilt gott.

Jag har fått medicin för att blodsockret gått bananas (mest nedåt). Redan efter första dosen var det som ett lugn i kroppen. Som om jag tillsatt något som fattas. Det är nästan magiskt. Jag äter allt jag vill tills jag är nöjd. Men mängden är så himla liten att vikten sjunker. Skillnaden i hur det känns är som natt och dag. Det är inget kämpande mot hunger och sug och oro.

(Så det är ngt som fattas i min kropp som kompenseras av medicinen. Tänk att det var så enkelt!)
 
Försökte hitta ett instagraminlägg där det beskrevs hur det gick till när fetma blev klassat som en sjukdom. Trodde det var hos kontot kroppsrespekt, men lyckades inte hitta det där.

Det jag minns av det jag läste är att det var en slags omröstning där man faktiskt röstade emot att fetma skulle klassas som sjukdom. Lyckas jag hitta det ska jag återkomma för det var intressant.

Som jag förstått det tjänar bantningsindustrin (eller dess företag) multum på att fetma klassas som sjukdom.
 
En sak som jag tycker det talas väldigt lite om är att sjukvård och för den delen primärvård genom sina "råd" om kost och motion orsakat och orsakar mer lidande och till och med permanenterad övervikt/fetma än om de inte sagt något alls. Något som jag hoppas kommer att belysas mer framöver.

Det finns flera studier som visat att bantning med kaloriunderskott har en misslyckandegrad på 97-98% sett över en 5 års period. Dvs rådet/ordinationen "kost och motion" är väldigt ineffektivt. Tyvärr är det inte bara ineffektivt utan personen som får detta råd och följer det riskerar att förvärra sin övervikt. Allt med en känsla av misslyckande (vilket i sig ökar risken för misslyckande)
Bantning orsakar nämligen en sänkt "setpoint" (vikttermostat) vid en viss vikt kommer din kropp med hormonella signalsubstanser motverka fortsätt viktnedgång. 2-3 % klarar av att stå emot detta och bibehålla en varaktig vikt men resten går upp till den gamla vikten igen. Tyvärr följer inte vikttermostaten med upp igen utan nu kommer din kropp sända ut hungersignaler trots att du inte längre bantar och du kommer få ännu svårare att bibehålla vikten, men resultat att du går upp ytterligare några kilo. Gör så några gånger och vips har du hamnat i sits där du trots fetma inte förmår gå ner i vikt för vart enda gång du försöker så sprutar din kropp ut hormoner som signalerar att detta är fel.

En behandlingseffektivitet på 3 % som dessutom kan försämra din chanser till lyckad behandling i framtiden hade aldrig accepterats på tex ett läkemedel.
Det är lika enkelt att kämpa emot dessa hormoner som det är för en person med diabetes att med tankekraft försöka frisätta mer insulin. Dvs mer eller mindre omöjligt över tid.

En person som inte är predisponerad för fetma eller på andra sätt har lyckats ha en normalvikt genom livet behöver sällan kämpa mot dessa signalsubstanser som reglerar hunger och mättnad och därmed betydligt lättare (även om det såklart finns utmaningar även för dem) att balansera sin kost.

De nya läkemedel som finns, victosa och ozempic tex reglerar till viss del dessa påstridiga hormoner och kan vara en lösning för reglera setpoint. Gissa vad... dessa läkemedel ingår inte läkemedelsförmånen i Sverige utan patienterna får betala allt själva. För behandling med viktosa innebär det en kostnad på ca 3000kr/månad. och effekten försvinner när du slutar ta läkemedlet. Så att få hjälp med övervikt och fetma är dessutom en klassfråga.

Ska vi då inte tänka alls på kost och motion? Jo, Självklart hälsosam mat och rörelse i lagom mängd är alltid en bra idé. Men som behandlingsmetod för fetma riskerar det att göra mer skada än nytta tyvärr.

Sammanfattningsvis så anser jag att vår sjukvård och primärvård inte bara ger verkningslösa råd till överviktiga personer, råden kan dessutom orsaka en försämring av utgångläget som tyvärr kan bli livslång, förutom då scammandet och diskrimineringen av överviktiga personer.


Källa: Föreläsning av forskare och läkare inom bariatisk kirurgi (Går garanterat att googla mer)
 
De nya läkemedel som finns, victosa och ozempic tex reglerar till viss del dessa påstridiga hormoner och kan vara en lösning för reglera setpoint. Gissa vad... dessa läkemedel ingår inte läkemedelsförmånen i Sverige utan patienterna får betala allt själva. För behandling med viktosa innebär det en kostnad på ca 3000kr/månad. och effekten försvinner när du slutar ta läkemedlet. Så att få hjälp med övervikt och fetma är dessutom en klassfråga.
spinner vidare på detta
Tidigare nämnda "fatdoctor" har pratat runt detta i sin podd, där hen (ja, det är en transperson) har lusläst de studier som gjorts. Det finns inga långtidsstudier, så man har ingen aning om vad som händer i kroppen på lång sikt om man använder nämnda läkemedel för att gå ner i vikt. Men det man vet är att man har effekt, dvs går ner i vikt, under ungefär ett år och sen börjar man gå upp i vikt igen. Medan man använder de här läkemedlen. (med reservation för att jag inte minns helt korrekt, men ungefär så här nämnde hen att det är)
 

Liknande trådar

  • Låst
Hundavel & Ras Chansar och skriver in detta här och ser vilken respons jag får (misstänker dock att tråden inte ens får vara kvar men tänkte prova)...
2
Svar
29
· Visningar
5 777
Senast: Fetaost
·
C
Hästvård Fakta & Myter Strassermetoden Med anledning av alla felaktiga påståenden och märkliga myter som florerar kring strassermetoden, inte...
2 3
Svar
53
· Visningar
9 097
Senast: LFreddy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp