Åh vad jag tycker illa om mig själv just nu!
Ni vet min gravida syrra. Hon har tydligen fått missfall idag i vecka 26. En tanke som flög upp när hon berättade om graviditeten att hon säkert får det senare iom att jag inte riktigt trott henne
Hon skulle börjat blöda kraftigt vid 7-8 imorse och hela altet var klart till lunch och hon ska hem i eftermiddag och vill inte att någon kommer till sjukhuset och hälsar på/hämtar henne (hon åker buss). Mamma är 40 mil bort och hon är alltså själv hemma och min andra syrra fick inte hälsa på.
Jag blir knäpp av mina misstänksamma ambivalenta känslor
Det är jättetråkigt om det här är sanning men jag känner mig så osäker på hela situationen
Får man åka hem så snabbt?!
Hon har inte köpt en bebispryl, nämner aldrig något om bebisen och har aldrig lagt ut en bild på sin bebismage och i vanliga fall shoppar hon gärna, älskar att fota sig själv och prata om sig själv och nu detta.
Nåväl, det är skitsamma om det är sanning eller inte. Jag tycker synd om henne om hon tyckte det här var något skämt för henne som gick för långt och ett hån mot dom som har tvingats gå igenom det
Har det hänt så är det sorgligt och väldigt tråkigt och jag hoppas hon mår bättre snart. Men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss lättnad. Hela altet har tyvärr inte varit så förtroendeingivande..
