Syskonbråk

[Raderad medlem 19815]

Sv: Syskonbråk

Men hur gör du då rent konkret? Jag tänkte precis som du förut, att det är absolut nolltolerans mot att slåss, knipas och bitas. Men sen fick jag barn och det var inte så lätt att leva upp till min egen inställning märkte jag.

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Men hur gör du då rent konkret? Jag tänkte precis som du förut, att det är absolut nolltolerans mot att slåss, knipas och bitas. Men sen fick jag barn och det var inte så lätt att leva upp till min egen inställning märkte jag.

Jag vet att ditt inlägg inte var till mig. Jag måste bara kommentera!

Herregud vad jag var den perfekta uppfostraren innan jag fick barn. Jag roade mig ofta med att se nannyprogrammen som var populära för en knappa 10 år sen. Jag förfasades över de eländiga föräldrarna som gick in till sina nattade gråtandes barn. Förstod de inte barnen bara manipulerade dem?!

Sen fick jag egna barn och insåg att INGET från nannyprogrammen någonsin skulle praktiseras av mig

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Men hur gör du då rent konkret? Jag tänkte precis som du förut, att det är absolut nolltolerans mot att slåss, knipas och bitas. Men sen fick jag barn och det var inte så lätt att leva upp till min egen inställning märkte jag.

Vi började tidigt, både mannen och jag, att mycket bestämt sätta honom på golvet och spänna ögonen i honom så fort han ens försökte. Och sa typ Du slår inte! Då var han kanske 1,5-2 år gammal.
Sedan började han dagis där samma principer sas förstärktes av personalen och numera är han mycket noga med att aldrig använda våld. Man får ALDRIG slåss, brukar han säga, om någon har varit dum på förskolan. vi berömmer honom också om andra gör honom illa/provocerar och han svarar med att säga STOPP och inte använda våld tillbaka. Så idag får han ofta beröm av sin omgivning (även på förskolan) och det gör nog att han känner sig rätt duktig.

Men skulle han av någon anledning plötsligt explodera hemma i dag och slå till mig - vilket är väldigt osannolikt då han inte är aggressiv av sig - då hade jag blivit förbannad. Och det blir jag väldigt sällan, så han hade nog tagit det ganska hårt och inte gjort om det i första taget. Han är - eller har blivit - mogen för sin ålder. (Han brukar säga "Jag gillar inte dig mamma!" när han blir arg, men det kan jag ta )

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Syskonbråk

Vi började tidigt, både mannen och jag, att mycket bestämt sätta honom på golvet och spänna ögonen i honom så fort han ens försökte. Och sa typ Du slår inte! Då var han kanske 1,5-2 år gammal.
Sedan började han dagis där samma principer sas förstärktes av personalen och numera är han mycket noga med att aldrig använda våld. Man får ALDRIG slåss, brukar han säga, om någon har varit dum på förskolan. vi berömmer honom också om andra gör honom illa/provocerar och han svarar med att säga STOPP och inte använda våld tillbaka. Så idag får han ofta beröm av sin omgivning (även på förskolan) och det gör nog att han känner sig rätt duktig.

Men skulle han av någon anledning plötsligt explodera hemma i dag och slå till mig - vilket är väldigt osannolikt då han inte är aggressiv av sig - då hade jag blivit förbannad. Och det blir jag väldigt sällan, så han hade nog tagit det ganska hårt och inte gjort om det i första taget. Han är - eller har blivit - mogen för sin ålder. (Han brukar säga "Jag gillar inte dig mamma!" när han blir arg, men det kan jag ta )

Aha. Ja hade det varit så enkelt här hemma så hade vi inte heller haft några problem för precis sådär gör vi också. Min son (2,5 år) bryr sig inte det minsta om ifall jag "spänner ögonen i honom" och jag kan bli arg intill vansinnets gräns utan att han bryr sig, än mindre slutar med det han håller på med. Exploderar gör han väldigt sällan.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Men hur gör du då rent konkret? Jag tänkte precis som du förut, att det är absolut nolltolerans mot att slåss, knipas och bitas. Men sen fick jag barn och det var inte så lätt att leva upp till min egen inställning märkte jag.

Jo, jag ska lägga till en sak som har fungerat för oss och på vår son: Vi har nästan inga regler för hur han ska bete sig, utöver några få saker som vi håller på. Så han får leka och göra nästan vad han vill hemma, spela fotboll inomhus, plocka fram saker ur skåpen, springa, sjunga högt eller ta en smörgås, men han får aldrig slåss, förstöra för någon annan, avbryta mig om jag pratar med någon (ingen dödssynd förstås men lite irriterande när det är viktiga samtal), klänga hårdhänt på mig eller någon annan utan att vi sagt att det är okej (min kropp är min borg som sagt var) och förstås heller ingenting farligt, typ springa framför bilar. På det viset har vi nästan inga diskussioner med honom och när vi väl blir arga, då lyssnar han.

Jag vill inte framhålla detta som någon perfekt uppfostringsmetod, för det finns troligen ingen sådan, men det har funkat bra för oss. Olika metoder passar olika barn och huvudsaken är att man är tydlig, konsekvent och markerar på något sätt när barnet går över heliga gränser - så tycker jag i alla fall.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Aha. Ja hade det varit så enkelt här hemma så hade vi inte heller haft några problem för precis sådär gör vi också. Min son (2,5 år) bryr sig inte det minsta om ifall jag "spänner ögonen i honom" och jag kan bli arg intill vansinnets gräns utan att han bryr sig

Ok, men det är i just de där lägena som jag hade bytt strategi och tagit till någonting annat. "Gör du så en enda gång till blir det ingen mer lek i dag" eller vad det nu är som motiverar just den ungen att tänka till.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Syskonbråk

Ungefär då har vi också det, knappt några regler, förutom det där med att slåss som alltså inte funkar så bra. En del har ju massa regler, fattar inte alls grejen med det. Man tar väl varje situation efterhand som de uppkommer.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Syskonbråk

Jag ska försöka tänka mer så, men det är ju inte alltid man har någon särskild konsekvens som ligger nära i tiden att ta till.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Ungefär då har vi också det, knappt några regler, förutom det där med att slåss som alltså inte funkar så bra. En del har ju massa regler, fattar inte alls grejen med det.

Nej, inte jag heller. Risken då är ju att man får ständiga konflikter och tvingas tjata om saker som ändå inte spelar någon större roll, typ om barnen lekar lite med maten, använder fingrarna till riset, springer från bordet för tidigt eller vad det nu kan vara.

En annan positiv effekt av detta, har jag märkt, är att sonen i dag är så självständig att vi aldrig behöver underhålla honom. Han pysslar med sitt i flera timmar och kommer bara när han vill ha lite kramar. Passar mig perfekt, lat morsa

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Jag ska försöka tänka mer så, men det är ju inte alltid man har någon särskild konsekvens som ligger nära i tiden att ta till.

Om man lyckas planera det lite (om man känner sitt barn så väl att man vet i vilka situationer detta händer) så krävs det kanske bara ett par gånger för att barnet ska lära sig att shit, hon menar allvar. Och om du då också erbjuder ett alternativ som barnet till slut anammar - typ att skrika eller stampa eller vad det nu är i stället för att ta till våld - så kan man berömma det.

"Bra gjort av dig att du gick ut och skrek när du blev så arg" och kramas och mysa när det lugnat ner sig. Eller nåt liknande. Det är då det tar skruv på riktigt, tror jag. I alla fall har det varit så med vår son.

 

[Badger]

Sv: Syskonbråk

""................ Borttaget

 

[Badger]

Sv: Syskonbråk

Ja, eftersom lillasyster försöker ta hennes kudde, hennes gosedjur eller något annat fuffens. Jag tror inte lillasyster egentligen bryr sig om sagoläsningen (sen en tid tillbaka, tidigare låg hon väldigt observant). Jag läser vad du skriver får fundera på hur det kan lösas.



Ja, jag ska nog bli hårdare och gå därifrån.

Gillar de verkligen samma sagor? En fyraåring och en sjuåring? Någon av dem lär väl få en saga som inte är optimal. Eller läser du två?

En annan sak jag tänkte på, är det verkligen så himla positivt att de är undfallande o timida utanför hemmet? (Även om det såklart är bra att de inta slåss) alla i tråden verkar tycka det.

 

[Badger]

Sv: Syskonbråk

Men hur gör du då rent konkret? Jag tänkte precis som du förut, att det är absolut nolltolerans mot att slåss, knipas och bitas. Men sen fick jag barn och det var inte så lätt att leva upp till min egen inställning märkte jag.

Har bara ett barn. Jag reagerar som jag gör, är människa jag med.

Jag blir jätteförvånad. - men vad GÖR! Du. Stoppar ett ev nästa slag såklart. Blir arg. Sedan i perioder -det är såhär man gör istället. (Ettåring - nej-klappa snällt-visar) treåring kanske jag blir för verbal med. Men han har aldrig slagits så mycket. Ngt litet hot ngn gång i månaden. Jag blir inte jättearg och har inte behövt gå undan eller så. Det har varit lätt att hindra ev slag från en treåring o under o visa rätt.

Bitas är svårare. Det behöver inte vara illa menat, ett litet barn kanske bara tycker för mycket om mamma. Det har jag mer ignorerat men hindrat. Väldigt lyckat, han bits inte såvitt jag märkt (Har erfarenhet av bitbarn, var ett )

 

[oz_joj]

Sv: Syskonbråk

Nej, inte jag heller. Risken då är ju att man får ständiga konflikter och tvingas tjata om saker som ändå inte spelar någon större roll, typ om barnen lekar lite med maten, använder fingrarna till riset, springer från bordet för tidigt eller vad det nu kan vara.

En annan positiv effekt av detta, har jag märkt, är att sonen i dag är så självständig att vi aldrig behöver underhålla honom. Han pysslar med sitt i flera timmar och kommer bara när han vill ha lite kramar. Passar mig perfekt, lat morsa

Varför har ni nästan inga regler? Jag tycker det är fullkomligt gräsligt med vissa av mina barns vänner, en av dem sprätte sin mat på en av mina söners tallrikar bara för att busa. Inte uppskattat av sonen. Sen slafsar han i sig maten så jag nästan tappar matlusten, inget hyfs alls. Det ser jag som ett socialt problem. En annan rapar utan att be om ursäkt, etc etc. Ja, jag vill att mina barn ska kunna sitta lugnt vid ett matbord utan att andra tappar matlusten (och jag som äter med elever varje arbetsdag är inte kräsmagad), inte tjafsa, busa etc. och detta gör de borta, till och med första gången man äter hos någon. De är inga treåringar heller. Någon gång måste man ju börja lägga ribban.

 

[Badger]

Sv: Syskonbråk

Jag ska försöka tänka mer så, men det är ju inte alltid man har någon särskild konsekvens som ligger nära i tiden att ta till.

Vet inte om under treåring kan tänka till och förstå framtida konsekvens. Eller ens slåss av samma orsaker som äldre barn. Tyckte själv A var så himla vuxen då o vi hade en hel del konflikter. Läste till slut ett kapitel ifavoritboken o insåg att jag hade dragit nivån för högt. Sänkte o det blev mycket bättre. (Även om klappa snällt motsvarigheten o oj tut nu kör tågarmen in i overallen kändes lite fånigt på ett så "stort" barn)

(Nu har jag problem igen o borde kalibrera om igen. Han svarar inte på frågor (vill du ha glass? Hallå! Glass? -nähä då köper jag till mig då. -neeej uäää!) o stirrar irriterande i luften vid skäll o ignorerar nej -han måste förstöra lampan färdigt innan han tänker lyssna o sluta. Bläh alltid är det något)

 

[oz_joj]

Sv: Syskonbråk

Ungefär då har vi också det, knappt några regler, förutom det där med att slåss som alltså inte funkar så bra. En del har ju massa regler, fattar inte alls grejen med det. Man tar väl varje situation efterhand som de uppkommer.

ja och när de uppkommer kommer ju reglerna. inte 17 sitter jag och skriver husregler med mina barn när de är ett och de ska hållas, men regler har vi, de är viktiga och bör finnas för att göra barnen trygga och människor andra vill och orkar imgås med. Kramar och ramar, som min mor så klokt brukar säga. Ser alltför många barn som har för mycket utrymme hemma, det mår de inte bra av. Man är inte mogen att bestämma i ett hem när man är barn.
tex barnet hoppar i soffan, jag förklarar varför man inte får det (om barnet är stort nog) det är en regel. Den gäller.

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Gillar de verkligen samma sagor? En fyraåring och en sjuåring? Någon av dem lär väl få en saga som inte är optimal. Eller läser du två?

En annan sak jag tänkte på, är det verkligen så himla positivt att de är undfallande o timida utanför hemmet? (Även om det såklart är bra att de inta slåss) alla i tråden verkar tycka det.

Jag läser ofta tre sagor. Båda gillar verkligen bilderböcker, har dessutom flera läsa lätt-böcker som båda gillar. Läser också lite kapitelböcker 6-9 år men de är inte lika uppskattade av 4,5-åringen (hon saknar bilderna).

Vad gäller hur de är utanför hemmet så skulle jag vilja ha mer framåt barn, men nu är de blyga.

Sen är faktiskt vi såna som har ganska strikta regler på en hel del här hemma. Jag kommer på mig själv nu när jag skriver detta att jag blir argare på barnen om de sitter på ett bord än när de slår mig . Är ju egentligen fel reaktion men så funkar jag tydligen.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Varför har ni nästan inga regler? Jag tycker det är fullkomligt gräsligt med vissa av mina barns vänner, en av dem sprätte sin mat på en av mina söners tallrikar bara för att busa. Inte uppskattat av sonen. Sen slafsar han i sig maten så jag nästan tappar matlusten, inget hyfs alls. Det ser jag som ett socialt problem. En annan rapar utan att be om ursäkt, etc etc. Ja, jag vill att mina barn ska kunna sitta lugnt vid ett matbord utan att andra tappar matlusten (och jag som äter med elever varje arbetsdag är inte kräsmagad), inte tjafsa, busa etc. och detta gör de borta, till och med första gången man äter hos någon. De är inga treåringar heller. Någon gång måste man ju börja lägga ribban.

Nu tycker jag ditt inlägg andas Magdalena Ribbing - sonen är faktiskt inte mer än 3 år gammal.

Nej, av flera skäl: för det första behövs det inte. Jag håller inte med om att det är regler i sig som ger trygghet, utan snarare att de regler man har är konsekventa, så att barnen vet vad som förväntas av dem. De har sina ramar och leker bra inom dem.

För det andra, när det kommer till maten, så är det viktigt för små barn att faktiskt få undersöka maten, vilket de gör vanligen med händerna. (I många länder äter vuxna med händerna också!) Det ska man inte vara för nitisk att uppfostra bort, om man vill att de ska våga äta av nya saker och ha ett okomplicerat förhållande till mat.

För det tredje, vi har en bra kommunikation som ersätter behovet av regler. Han kastar inte mat på någon annan, har aldrig gjort. Skulle den situationen uppstå så pratar vi om det. Han är intelligent och läraktig - han förstår att det inte är så trevligt om jag får en gurka på mig. Varför ska jag då sätta upp en regel?

För det fjärde, nu har jag bara en son än så länge men han är synnerligen trygg och välmående. Så vi gör det som fungerar för oss. Om andra tycker att det är gräsligt, so be it. Men jag lägger fokus på frågor som jag tycker är prioritet, och i den här åldern (3,5) är det ofta att inte slåss med andra, att inte ta leksaker, att lära sig att dela på saker, att göra saker i turordning, osv. Hyfs vid matbordet är inte ett fokus.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

tex barnet hoppar i soffan, jag förklarar varför man inte får det (om barnet är stort nog) det är en regel. Den gäller.

Det gäller inte hos mig. Däremot, om det är hemma hos andra, förklarar jag att i det här huset får man inte hoppa i soffan.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Vet inte om under treåring kan tänka till och förstå framtida konsekvens.

Det beror kanske på mognad och utveckling, men absolut! Min son gör vad som helst för en framtida piggelin, tex. Och han glömmer inte belöningen!
Och likaså förstår han ev hot om att vi inte åker och badar om han inte sätter på sig kläderna NU, etc.
Det finns massor av sätt att visa att man inte gillar ett beteende, men det viktigaste är ju att det händer något, att det blir en skillnad, och att barnet förstår att andra människor har känslor som kan såras när de gör elaka saker. Ibland säger jag bara: Om du gör så och så, eller säger det och det, blir jag jätteledsen. Och då förstår han vanligen det och ger mig en kram och slutar.