Syskonbråk

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Men vad menar du? Menar du att du vill att barnet ska lära sig att konsekvenser=bestraffningar eller menar du att konsekvenser= typ ett otrevligt sätt ger inget trevligt bemötande tillbaka (alltså mer en konsekvens på det sociala planet i ett samspel med andra). Det sistnämnda är det jag föredrar, bestraffningar (bortsettfrån fängelsestraff) är väl egentligen inget man vill ha i ett samhälle?

Däremot är det skillnad på konsekvenser och bestraffningar i mina ögon.

Negativ konsekvens kan absolut vara samma sak som bestraffning. Det behöver inte vara det, men det kan vara det. Det viktiga för mig är tydligheten och gränsdragningen, inte vad straffet i sig är. Att man blir sämre bemött för att man är otrevlig är alldeles för otydligt för mig. Det är inget bra argument. Det är heller inte säkert att det blir konsekvensen. Man kan ju faktiskt bli "bättre" bemött om man sätter omgivningen i skräck och använder våld lite då och då!

Jag skulle i motsats till dig påstå att hela samhället är uppbyggt på principer om bestraffningar och belöningar och jag ser inga problem med det.

Ett barn som biter ett annat barn får inte vara med och leka. Förskolepersonalen ingriper och särar på barnen.
En tonåring som skolkar får studiebidraget indraget.
Ett barn som är stökigt i skolbänken skickas ut eller får mobilen beslagtagen.
Exemplen är oändliga.

Däremot blir jag mörkrädd när en förälder som jag träffade häromdagen berättade att hennes son kunde ta en hel lekplats i besittning och tvinga andra barn (även äldre) att leka slavar. Det handlade om en storvuxen, snart 4-årig kille. Och mamman sa: "jag hoppas att han får ordentligt med stryk snart, så han lär sig vad som är rätt och fel." Det fick mig att reagera starkt. Visst - barn lär sig att lösa konflikter själva till viss del, men vi måste också vara beredda att sätta ner foten rejält när det behövs. För mig är steget till mobbning inte så långt som man kan tro, bara för att barnen är unga.

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Så har jag också gjort ibland, men aldrig utan en ursäkt först. En viktig princip för mig. Sedan kram.

Jag har en annan syn på ursäkt. Jag vill att den ska sägas, men bara när man menar det därför har jag aldrig någonsin krävt en ursäkt av mina barn. Men jag föregår alltid med gott exempel.

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Flera av er rekommenderar punktmarkering. Ska försöka mer med det, men det är väldigt svårt.

Vi läser t.ex saga på kvällen i stora sängen (jag i mitten) och då har jag fullt sjå att hindra 4,5-åringen att krypa över till storasyster. Hon vrider sig som en ål om jag försöker hålla tag i henne och går det inte att krypa över så hoppar hon ner från sängen och springer runt till andra sidan. Lite svårt att läsa något samtidigt .

Hur hanterar man när bråket är ett faktum? Ska jag hålla fast lillasyster tills allt gått över eller vad?

Hon slåss mycket också (mig mest) och jag har försökt nonchalera det beteendet. Funkar sådär (inte för att jag tror en annan reaktion från min sida hade förändrat något).

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Jag har en annan syn på ursäkt. Jag vill att den ska sägas, men bara när man menar det därför har jag aldrig någonsin krävt en ursäkt av mina barn. Men jag föregår alltid med gott exempel.

Fast nu blir jag lite konfunderad.
Jag säger ursäkta till människor väldigt ofta, vare sig jag menar det eller inte. Jag gör det av respekt för dem. Stöter jag till någon ber jag om ursäkt. Får jag något (även saker jag betalat för) säger jag tack. Ren reflex och ingenting jag funderar närmare över. Om jag menar det eller inte är faktiskt vanligtvis irrelevant - det är en social kod, man gör så. Jag ser inga problem med att barn lär sig de koderna på tidigt stadium. Tvärtom tycker jag på min son att det har haft en positiv djupare effekt - han är mån om att visa att tacksamhet när han får något och är även mån om att be om ursäkt om han exvis råkar göra illa mig. Det har lärt honom hänsyn och omtanke, äkta sådan.

Med tanke på att du faktiskt har problem undrar jag om det inte är dags att vara lite mer radikal. Dina barn är äldre än mina, men visar ändå mycket liten förståelse eller empati för varandra, på din beskrivning. Det hade oroat mig i hög grad. Hur ska du tackla det, om du inte vill/vågar ställa några krav på dem?

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Det låter som att ni har det jobbigt!

Jag känner precis som du att det där med att exkludera barnet som bråkar genom att skicka in barnet på sitt rum känns förlegat och orättvist. Jag har aldrig tagit till det eftersom det inte är förenligt med min syn på människan. Däremot kan jag använda mig av typ motsatt grej, att gå därifrån om barnet retas/bråkar. Om det är storasyster som är "offret" hade jag tagit henne i handen och gått därifrån och satt mig och gjort något mysigt med henne. På så sätt blir inte lillasyster förvisad någonstans, men hon märker att ni inte vill vara kvar med henne om hon beter sig så. Lillasyster är sedan välkommen att vara med er om hon är trevlig (man bör inte vara långsint tycker jag!).

När det gäller prat så förstår ju en 4,5 åring rätt mycket, men vad de inte kan greppa är de känslostormar som de ofta upplever. De får en mängd olika känslor i kroppen som de inte vet hur de ska hantera eller varför de dyker upp, och det resulterar i olika handlingar, ofta med mycket frustration inblandat. Att i det läget börja prata med barnet tror jag är lite slöseri med tid och för det mesta vet barnet att det agerar på ett icke önskvärt sätt, och då är det förälderns ansvar att "rädda" barnet från att "göra bort sig". Det kan t ex innebära att man här som jag skrev ovan, att man tar systern och går därifrån. Eller om barnet är väldigt argt, kan man ge det en plats där det kan få lov att vara riktigt arg, ex ett rum eller en koja. Men då är det en plats som barnet själv väljer att gå till för att man vid ett tillfälle då barnet varit nöjt och glatt, har bestämt att det ska vara en sån plats, inte för att barnet blir förvisat. Det är okej att bli arg och ledsen och frustrerad, men det betyder inte att det är okej att bete sig hur som helst och där får man hjälpa barnet att hitta strategier för att hantera känslorna utan att "göra bort sig".

Många gånger tror jag att man som förälder vill prata och prata och prata alldeles för mycket om saker som hänt/saker barnet gjort. De VET att de gjort fel, och då är det liksom ingen ide att prata så mycket om det. Det viktiga är att markera att det inte är ok och sen kan det liksom vara bra många gånger tycker jag (naturligtvis måste man prata om vissa incidenter, men långt ifrån alla tycker jag, särskilt om det är rätt turbulent, då blir det liksom inte mer än bara en massa prat om allt som blivit fel och det är inte så upplyftande...). Sen tror jag mycket på att se på det positiva som barnen gör och att försöka vara lösningsinriktad och prata om olika strategier för att hantera känslor när barnen är lugna och glada.

Det där med konsekvenser är svårt, visst kan barn lära sig konsekvenser så småningom men frågan är om det är det man önskar? Vill man att barnet ska lära sig att beter man sig dåligt blir man bestraffad/händer något tråkigt (inget lördagsgodis/veckopeng etc) eller vill man att barnet ska lära sig att det lönar sig att vara empatisk och trevlig för att andra människors respons/reaktioner då blir mycket trevligare och att det märker att det ger en något på det sociala planet? Det ena kanske inte behöver utesluta det andra och konsekvenser blir det ju alltid av ett beteende ( ex så som jag beskrev om att man går iväg med storasystern), men frågan är om man måste använda sig av straff? Jag vill helst tro att man inte behöver det, iaf inte på så små barn som faktiskt inte har lärt sig att hantera och/eller förstå sina känslor.

// Julia

Tack för utförligt svar! Vi verkar dela ungefär samma filosofi.

Ska begrunda det du skrivit och se om jag kan använda det.

Jag tror annars som du att det delvis är en åldersfråga. Jag minns när storasyster var i samma ålder och känner igen mycket!

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Fast nu blir jag lite konfunderad.
Jag säger ursäkta till människor väldigt ofta, vare sig jag menar det eller inte. Jag gör det av respekt för dem. Stöter jag till någon ber jag om ursäkt. Får jag något (även saker jag betalat för) säger jag tack. Ren reflex och ingenting jag funderar närmare över. Om jag menar det eller inte är faktiskt vanligtvis irrelevant - det är en social kod, man gör så. Jag ser inga problem med att barn lär sig de koderna på tidigt stadium. Tvärtom tycker jag på min son att det har haft en positiv djupare effekt - han är mån om att visa att tacksamhet när han får något och är även mån om att be om ursäkt om han exvis råkar göra illa mig. Det har lärt honom hänsyn och omtanke, äkta sådan.

Med tanke på att du faktiskt har problem undrar jag om det inte är dags att vara lite mer radikal. Dina barn är äldre än mina, men visar ändå mycket liten förståelse eller empati för varandra, på din beskrivning. Det hade oroat mig i hög grad. Hur ska du tackla det, om du inte vill/vågar ställa några krav på dem?

Jag förstår hur det kan te sig . Jag är dock uppfostrad på just detta sätt och är väldigt empatisk så det är inget som bekymrar mig.

Sen har jag pratat med barnen om att man ber om ursäkt om man råkar göra illa någon, men det är ganska stor skillnad om man blivit arg på någon och bråkat och argheten fortfarande är kvar, inte säger man förlåt då. Möjligtvis senare när man lugnat sig.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Vi läser t.ex saga på kvällen i stora sängen (jag i mitten) och då har jag fullt sjå att hindra 4,5-åringen att krypa över till storasyster. Hon vrider sig som en ål om jag försöker hålla tag i henne och går det inte att krypa över så hoppar hon ner från sängen och springer runt till andra sidan.

Jag hade sagt att om hon inte ligger på sin plats - ingen saga. Och klappat ihop boken.
Jag hade aldrig försökt att hantera det handgripligen. Hon verkar inte respektera dig eller dina gränser alls. Har du varit tydlig med var de går?

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Jag förstår hur det kan te sig . Jag är dock uppfostrad på just detta sätt och är väldigt empatisk så det är inget som bekymrar mig.

Fast nu är det du som ska uppfostra och systemet du använder fungerar ju uppenbarligen inte alls.
Är dina barn lika respektlösa mot andra barn?

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Jag hade sagt att om hon inte ligger på sin plats - ingen saga. Och klappat ihop boken.
Jag hade aldrig försökt att hantera det handgripligen. Hon verkar inte respektera dig eller dina gränser alls. Har du varit tydlig med var de går?

Men jag kan inte klappa igen boken, då blir ju storasyster drabbad!

Nä, jag är antagligen ingen stark gränssättare, jag är en väldigt medgörlig person. Jag vet att det inte är "bra" för barn. Samtidigt har jag ju blivit en normal medborgare (min mamma är likadan)

 

[Lupino]

Sv: Syskonbråk

Fast nu är det du som ska uppfostra och systemet du använder fungerar ju uppenbarligen inte alls.
Är dina barn lika respektlösa mot andra barn?

Nä, de är väldigt blyga och försiktiga mot andra. Och självständiga. Skulle aldrig tränga sig före eller medvetet bete sig fult mot andra. Har stor respekt för vuxna. De vet helt enkelt hur man SKA bete sig.

Problemen märks bara hemma.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Men jag kan inte klappa igen boken, då blir ju storasyster drabbad!

Storasyster far mer illa av att du låter lillasyster terrorisera henne, än att hon missar en sagostund.

Jag skulle råda dig att ta hjälp, för jag gissar att barnen har genomskådat din svaghet för länge sedan och att det är orsaken till problemet.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Nä, de är väldigt blyga och försiktiga mot andra. Och självständiga. Skulle aldrig tränga sig före eller medvetet bete sig fult mot andra. Har stor respekt för vuxna. De vet helt enkelt hur man SKA bete sig.

Problemen märks bara hemma.

Det var skönt att höra!

 

[Sunshine]

Sv: Syskonbråk

Men det kan vara en bra "lektion" for bada barnen att forsta att man maste samarbeta for att det ska bli som man vill ha det, t.ex. saga pa kvallen. Dessutom kan du ju alltid forklara for storasyster att hon kan fa en extra saga vid ett annat tillfalle. Det ar sjalvklart inte bra att ena barnet blir lidande, men ibland har noden ingen lag - man kan ju inte lata ena barnet bete sig hur som helst, da blir det ju fel iallafall!

 

[Javan]

Sv: Syskonbråk

Men jag kan inte klappa igen boken, då blir ju storasyster drabbad!

Nä, jag är antagligen ingen stark gränssättare, jag är en väldigt medgörlig person. Jag vet att det inte är "bra" för barn. Samtidigt har jag ju blivit en normal medborgare (min mamma är likadan)

Då skulle jag lägga lillasyster och läsa saga för storasyster sen. Direkt konsekvens om man bråkar då är man inte intresserad/för trött och får då gå och lägga sig.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Hon slåss mycket också (mig mest) och jag har försökt nonchalera det beteendet. Funkar sådär (inte för att jag tror en annan reaktion från min sida hade förändrat något).

Du blir slagen av dina egna barn - ändå tror du att de kommer att växa upp och bli empatiska, medkännande människor utan att du agerar särskilt kraftfullt.
Hur vågar man ens chansa på något sådant?

Jag har sett flera exempel som påminner om detta i min närhet. Och med tiden har jag insett hur väldigt "empatiska" (läs: undfallande) föräldrar har kunnat fostra så elaka barn.
Föräldrarna har helt enkelt inte haft tillräcklig självaktning och självkänsla för att lära sina barn att respektera andra människors känslor och värde. De tycker ju inte själva att de är värda en bättre behandling.
Så barnen lever ut sina aggressioner fritt mot andra barn och mot föräldrarna. En pojke slog sin pappa på käften sist jag hälsade på.

 

[knoppet]

Sv: Syskonbråk

Men herregud!!! RYT I!!!

Om lillasyster bara vill irritera storasyster när det ska läsas saga: Då får lillasyster inte vara med på sagostunden utan ligga i sin säng medan du läser saga för storasyster i soffan.

Du gör inte barnet en tjänst när du mesar med henne. Storasyster blir lidande (och det är inte konstigt att hon försöker ge igen själv om ingen vuxen finns där och ger henne stöd och hjälp.)

Sätt tydliga regler och följ dem. Bråkar vid sagoläsning - ingen saga. Förstör legobygge - får gå undan från leken. Slår dig - du avslutar allt (sagoläsning/lek) och går iväg.

Inkludera lillasyster och ge henne uppmärksamhet men var bestämd med att man inte slåss och förstör! Barn förstår mycket mer än man tror.

 

[Freyja_bus]

Sv: Syskonbråk

Jag tycker oxå att det är viktigt med tydlighet och att man är konsekvent i sitt agerande. MEN, jag vill i största möjliga mån undvika bestraffningar eftersom jag ogillar det.

Och jag skrev inte något om hur samhället ÄR in facto, utan om vilket samhälle man VILL ha

Självklart ska man sätta gränser, självklart ska man tydligt markera vad som är fel, självklart får ens beteende en eller flera konsekvenser. Jag är dock av åsikten att detta kan uppnås utan att ha bestraffningar som metod. Jag försöker alltid tänka att jag ska behandla mina barn på det sätt jag själv vill bli behandlad.

Ang ålder så tycker jag att det är MYCKET lättare att hantera en "bråkig" treåring än en 4,5 åring, men sen blir det plötsligt bättre igen när de är 5

Ts: vid en sådan situation som sagoläsning hade jag nog inte utsatt mig för den situationen om det var ett ständigt problem. Är du alltid ensam vid läggningarna? Om så är fallet kanske du kan lägga lillasyster först medan storasyster tittar på film eller så, så utsätter du dig inte för den situationen. Är det så att det mestadels fungerar, men ibland blir så, så hade jag stängt igen boken vid de tillfällena och sagt godnatt. Visst blir storasyster drabbad men som någon annan skrev, du kan ju läsa en saga extra en annan gång, och hon är stor nog att förstå.

Har du läst om 4- åringens utveckling? Tror att du kan finns lite tröst om du gör det. Det kallad ofta "lilla tonåren" och är en minst lika känslig ålder som 6 års åldern.

 

[Freyja_bus]

Sv: Syskonbråk

Ett barn som biter ett annat barn får inte vara med och leka. Förskolepersonalen ingriper och särar på barnen.
En tonåring som skolkar får studiebidraget indraget.
Ett barn som är stökigt i skolbänken skickas ut eller får mobilen beslagtagen.
Exemplen är oändliga.

Att personalen ingriper med att sära på barnen i förskolan om de bråkar är ju ingen bestraffning utan mer det som jag menar. Studiebidraget är ju jämförbart med lön (arbetar man inte får man ingen lön) och ingen direkt bestraffning i mina ögon utan det är ju så samhället är uppbyggt. Däremot att beslagta mobilen för att ett barn är bråkigt i skolbänken är en sådan bestraffning som jag ogillar, förutsatt att det inte alls har ngt samband (stökigheten och mobilen alltså). Då är det bättre att undvika problemet med mobiler från början och inte låta eleverna ha mobiler under lektionstid ( jag tycker det är bättre om man kan förutse problemen och inte utsätta sig eller barnen för situationer som har stor risk att misslyckas) Jag är faktiskt osäker på om man ens får beslagta mobiler i skolan nuförtiden? Skicka ut elever ut klassrummet är iaf inte ok. Åtminstone inte utan att en lärare följer med och oftast finns inte de resurserna.

Jag håller klart med dig i en hel del av det du skriver. Det är absolut föräldrarnas ansvar att lära sina barn vad som är rätt och fel och det är viktigt att vara tydlig och konsekvent, men man kan vara det på olika sätt,

Och det här med att barnen är som änglar bland andra och på förskolan/skolan men små bråkstakar hemma är ytterst vanligt. Det är där man är som tryggast som man vågar ge utlopp för alla känslor och all frustration och det är i syskonrelationen som man vågar testa allting för man vet att den alltid finns kvar.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Att personalen ingriper med att sära på barnen i förskolan om de bråkar är ju ingen bestraffning utan mer det som jag menar.

Ur barnets synvinkel är det självklart en bestraffning att inte få leka med sin kompis och i stället tvingas leka med andra.

Studiebidraget är ju jämförbart med lön (arbetar man inte får man ingen lön) och ingen direkt bestraffning i mina ögon utan det är ju så samhället är uppbyggt.

Nej, bidrag kan inte likställas med lön, och reformen var en ren straffåtgärd för att få föräldrar att ta större ansvar för sina barn. Och det är helt ok för lärare i skolan att beslagta mobiltelefoner.

Jag håller klart med dig i en hel del av det du skriver. Det är absolut föräldrarnas ansvar att lära sina barn vad som är rätt och fel och det är viktigt att vara tydlig och konsekvent, men man kan vara det på olika sätt,

Ja, men jag förstår inte hur en filosofi kan vara bra när den uppenbarligen inte fungerar? Varför håller man fast vid något som har havererat totalt?

Och det här med att barnen är som änglar bland andra och på förskolan/skolan men små bråkstakar hemma är ytterst vanligt.

Att barnen testar och visar sitt känsloregister är en sak, att de tar kontrollen är en helt annan.

 

[Hiddeous]

Sv: Syskonbråk

Jag tycker oxå att det är viktigt med tydlighet och att man är konsekvent i sitt agerande. MEN, jag vill i största möjliga mån undvika bestraffningar eftersom jag ogillar det.

Okej. Och jag vill inte att mina barn ska växa upp bland barn som har fått lära sig att om man slåss och trakasserar händer ingenting. Det är helt acceptabelt. Vuxna bara tittar bort och låtsas som att det regnar.