Svärföräldrarna och mitt barn...

[_Molle_]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Är det erat gemensamma barn?
Annars kanske de anser att din unge inte är lika mycket värd som resten av deras blodfamilj.
Träffat mer än en som särbehandlar barn på det viset...

 

[Ramona]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Är det erat gemensamma barn?
Annars kanske de anser att din unge inte är lika mycket värd som resten av deras blodfamilj.
Träffat mer än en som särbehandlar barn på det viset...

Men det står ju klart och tydligt i första inlägget att det är deras gemensamma barn och att det är svärföräldrarnas enda barnbarn till och med.

 

[Ramona]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Nog tycker jag att man kan unna ett barn att få skratta.

Givetvis.

Barn är olika och har olika ljudnivåer. Föräldrar likaså. För vissa är det okej att stöka och stimma, när det för andra är en miljö där man sitter still och "är snäll".

Tyvärr har vi flera barn i umgängeskretsen som inte går att ta med på någonting eftersom de totalt överröstar varje annan individ som är i samma rum. Det skriks, det skrattas jättehögt, det stojas, etc. Även om man säger till dem om och om och om och om igen så har de fortfarande en lika hög ljudnivå och förstår inte alls att andra människor vill prata med varandra och att de stör. Vi har givetvis massor med barn i umgängeskretsen som inte är sådär heller.

Men jag kan all förståelse i världen ifall svärföräldrarna tycker att barnbarnet är jobbigt ifall det hela tiden har en för hög volym. Speciellt ifall det är det enda barnet, då det blir väldigt påtagligt vem det är som för väsen.

Sen att ursäkta barnet med att det är ett barn, ja, det anser jag vara lite handikappande och till och med att fördumma barnet. Barn förstår för det allra mesta att det ibland inte passar sig att föra väsen. Tyvärr är det inte alla föräldrar som respekterar andra människors önskemål om att kunna prata med andra vuxna i normal samtalston.

 

[Siiiia]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Jag kan också full förståelse för irritation över stökiga barn. Det är inte alltid en självklarhet för föräldrar att lära sina barn att respektera sina medmänniskor.

Samtidigt har stor förståelse för att man som förälder blir ledsen och upprörd över om någon hela tiden kommer med negativa uppmaningar " gör inte si, gör inte så, schh osv .." och aldrig något positivt. Då signalerar man (både till barnet och föräldrarna) att barnet bara är besvärligt och inget roligt alls.

Som förälder önskar man barnet det bästa, gärna mor och far föräldrar som älskar sina barnbarn. Som ser glädje i dem och inte bara besvär.

Hur det är i ts fall vet vi inte.
Hennes dotter kanske inte alls behöver "gå mkt över gränsen" innan svärmor börjar hugga.

Kanske förväntar sig svärmor att det skall bli besvärligt redan innan så hon hugger direkt innan något ens hänt.

Kanske saknar barnet förståelsen (uppfostran) och situationen kring dottern skitjobbig, då det är hon som skall stå i centrum hela tiden och ingen annan får ta plats.

Hur som helst, man har rätt att bestämma hur man vill ha det i sitt hem. Vad andra får göra med ens saker och djur. Man har rätt att säga till folk i sitt hem. Men vägen ifrån att säga till och att hela tiden komma med negativa uppmaningar är lång.

Anser dock att detta är ett föräldrar ansvar, man har ansvar över sina barn. Om man anser att andra vuxna behandlar sina barn på ett sett man inte gillar bör man göra något åt det. Tycker man att ens barn uppför sig OK och andra inte gör det. Kan man ju inte ta med sig ungen dit om man nu bryr sig om att barnet skall bli OK behandlat. Logiskt i mitt huvud.

 

[mino]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Jag har svårt att tro att en enda sexåring skulle kunna föra sånt liv och vara så jobbig att hon behöver sägas till i tid och otid (trots att föräldrarna är med). Det du pratar om låter snarare som flera barn som träffar andra barn och triggar igång på det och blir högljudda. Min erfarenhet är dessutom att välvilliga mor- och farföräldrar har en högre toleranströskel än föräldrarna, inte en lägre. Det verkar betydligt mer sannolikt med tanke på uteblivna julklappar mm att farföräldrarna av en eller annan anledning inte är särskilt förtjusta i barnbarn.

Men jag undrar fortfarande över pappans inställning till det hela. Noterar han inte sina föräldrars ovänligheter mot dottern?

 

[Sar]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Jag har svårt att tro att en enda sexåring skulle kunna föra sånt liv och vara så jobbig att hon behöver sägas till i tid och otid (trots att föräldrarna är med). Det du pratar om låter snarare som flera barn som träffar andra barn och triggar igång på det och blir högljudda. Min erfarenhet är dessutom att välvilliga mor- och farföräldrar har en högre toleranströskel än föräldrarna, inte en lägre. Det verkar betydligt mer sannolikt med tanke på uteblivna julklappar mm att farföräldrarna av en eller annan anledning inte är särskilt förtjusta i barnbarn.

Tack Mino, nu behövde jag inte skriva ett eget svar eftersom du skrev precis vad jag tänkte.

Men jag undrar fortfarande över pappans inställning till det hela. Noterar han inte sina föräldrars ovänligheter mot dottern?

Det undrar jag också. Jag skulle bli skogstokig på min sambo om han inte agerade om släktingar till barnet inte behandlade det respektfullt, gav mediciner vi inte godkänt etc.

 

[Jettan]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Jag har full förståelse för att man vill ha det på ett visst sätt i sitt hem, jag vill också att min dotter ska uppföra sig när man är borta, hon är inte högljudd av sig utan normalt en väldigt stillasittande och lugn person, jag tycker deras tillsägelser är överdrivna och då har jag ändå själv ganska höga krav för hur man uppför sig hos andra. Här var det mer att hon skrattade och var glad, vilket inte uppskattades, jag upplever att hon inte får mycket utrymme till att vara barn....

Barnets far vet att det är såhär, jag har frågat honom om det bara är jag som reagerat, men han säger att föräldrarna är såhär och jag tror att han själv inte anser att det finns ett stort behov av mycket kontakt med hans föräldrar. Jag tycker det är tråkigt för att min dotter frågar varför vi inte är hos dem oftare, vad svarar man liksom?

Jag har länge upplevt att farföräldrarna har ett agg mot mig och jag tror att deras handlande bottnar i detta. Jag vet inte varför, kanske de inte tycker jag duger till deras son? Det funkade bra tills vi blev gravida, då började det hela... Speciellt hans mamma upplever jag som extremt manipulativ, ibörjan var jag jätte populär, men när jag blev gravid så vände det. ser att hon nu behandlar sambon syskons partners på samma vis som jag blev behandlad i början. Jag hör också från bekanta till oss om hur FANTASTISKA sambons föräldrar är och ja, jag vet då vilken sida hos dem som de får se och är faktiskt inte särskilt förvånad. Det komiska i det hela var sist då sambons mamma tog upp det (för det gör hon gärna ofta) var att alla sambons syskon blev knäpptysta... Nog tycker de om sina föräldrar men de är nog långt ifrån perfekta...

Jag har också blivit illa behandlad där, men jag är ju vuxen och klarar mig.... Vi blev oplanerat gravida och då frågade de min sambo om jag inte blivit gravid med flit... Sedan har det rullat på och jag känner mig inte så välkommen i den familjen. Jag försöker hela tiden vara trevlig och artig och bjuda in dem och gör dem delaktiga i vår familj, men jag är ärligt riktigt dålig på att vara rövslickare Så just nu har jag släppt det, men jag räknar kallt med att de snart kommer tycka att jag inte vill att de ska träffa dottern....

 

[mino]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Men varför är det så viktigt med släkten? Det kanske räcker med att träffa dem nån gång om året vid nån födelsedag, resten kanske ni kan umgås med dem som gillar er (!!)? Jag är nog rätt osentimental på den punkten, jag ser ingen anledning att umgås med släktingar bara för att man råkar ha släktband, jag vill umgås med de jag har roligt med och som gillar mig och min familj.

Om dottern frågar så får ni väl hitta på nåt i stil med att det är för långt/hinner inte/inte är bjudna/etc till hon blir stor nog att kunna dra sina egna slutsatser. Eller be dottern ringa farmor och farfar och styra upp nåt, det måste ju inte gå via er.

 

[Diplomaten]

Sv: Svärföräldrarna och mitt barn...

Utifrån det du skriver så anser inte jag att du verkar direkt gnällig. Sedan finns det ju tack och lov en rad olika åtgärder du kan göra, beroende på vad som är viktigast för er som familj. Ditt handlande får baseras på hur viktig deras relation är, framförallt för din dotter och hennes far. Du verkar kunna klara dig utan dem.

För mig och min familj skulle det vara en oerhört konstig situation om man hamnade i sällskapet av mor/farföräldrar och dessa gav alla julklappar, utan sitt enda barnbarn. Precis som några tar upp i tråden så firar vi alla jul på olika vis - men att utesluta ett barn på sådant vis skulle jag också reagera på!

Jag har blivit tuffare i urvalet om vem och vilka man hälsar på och hur och vilka man firar med. Om jag har med mig barn är det ju viktigt att det fungerar för alla parter - och fungerar det inte så avstår vi - eller kortar ner besök i antal och i tid. Kanske kan din son och er dotter åka dit själva. Hur fungerar det?

När det gäller högtider så som t ex jul så är det för vår familj främst barnens högtid och därför är det de som då sätts i fokus. Och just därför firar vi med familj och vänner som också är av den tanken.

Om du upplever ett klagande på er dotter, så anser jag att ni skall säga ifrån. Om deras ogillande över dig går ut över er dotter, är det vansinne!

Min dotter har kontakt med sina morföräldrar, flera gånger i veckan. Hon har aldrig träffat sin farfar - och det p.g.a. hans eget val. Min dotter har träffat sin farmor ca 3 gånger på 2 år och känner henne givetvis inte. Då hon tyvärr inte direkt har någon regelbunden kontakt med sin far, så har det blivit så av följd.