Ständigt pengakrig

[Melisen]

Har inte läst hela tråden men jag tror på tydlighet och att vara konsekvent samt att aldrig bestraffning.

T ex - bestäm att hon får hela studiebidraget och kom överens om (om det går att komma överens annars så talar du helt enkelt bara om hur det är) vad du står för UTÖVER det. T ex vinterkläder (skor/jacka) för max 1500:- innan varje vinter, en aktivitet för er två tillsammans/ månad för 300:- osv. Fundera vad som passar er/ är ekonomiskt möjligt.

En sån här lösning ger utrymme till förhandling men inte hur mycket som helst- hon kanske nån månad inte vill göra aktivitet med dig utan med en kompis "ok då får du 150:- att hitta på nåt för, resterande 150:- gör jag något för med nån av mina vänner". Hon kanske inte egentligen behöver ny vinterjacka och skor till vintern men verkligen vill ha löshår, då kanske ni kan komma överens för en lösning för det. Men i övrigt är det bara att hänvisa till att hon har sin egen ekonomi och vill hon ha mer pengar behöver hon skaffa sig ett jobb.

Får hon inte pengarna att räcka så får hon antingen finna sig i att pengarna tar slut månad efter månad eller låta dig hjälpa henne med att lägga upp en budget och träna på att få pengarna att räcka hela perioden.

Mycket frustration och ilska brukar kunna förebyggas om förutsättningarna är klara och att ungdomen vet vad hennes frågor kommer få för svar.

 

[Hallonsoda]

Så kör vi med 11 åringen här hemma och det fungerar för han är numera rädd om sin telefon .
Förra året slog han sönder sin förre telefon genom att ha ett hänglås i samma ficka men han fick snällt vänta till sin födelsedag för en ny telefon. Max 1 telefon per år har vi sagt att vi köper, och om det behövs köpas en ny så får det bli födelsedagspresent eller julklapp.

Har själv sett skräckexempel på barn som slagit sönder eller "tappat" sina telefoner för att få en bättre mobil - som föräldrarna sedan köper ( )

Jag har haft sönder oräkneliga mobiler både som barn och vuxen. mina föräldrar var hemskt arga på mig, men gav mig ändå nya. Jag är dock oerhört disträ och hade en del ångestbesvär under barn/tonåren som gjorde min glömska ännu värre. Hade självklart klarat mig utan nya mobiler men betvivlar starkt att jag hade "lärt mig hålla reda på dem" för det .

Hur som, er strategi verkar vara fungerande för ert barn men jag skulle vara försiktig med att ge den som allmänt råd (därmed inte sagt att du nödvändigtvis gör det här). Jag avskydde verkligen att vara så drumlig med allt, blev kallad "buffel" i skolan av mina klasskompisar för att jag gick in i saker/personer jämt, och att inte få en ny mobil när den tidigare gått sönder hade nog byggt på min självbild än mer som apart. Mina föräldrar köpte billiga mobiler och försäkrade upp dem så gott det gick, och hade med marginal ekonomiska resurser för att hantera det hela på det viset, situationen hade naturligtvis kunnat vara annorlunda.

 

[Trindan]

Jag har haft sönder oräkneliga mobiler både som barn och vuxen. mina föräldrar var hemskt arga på mig, men gav mig ändå nya. Jag är dock oerhört disträ och hade en del ångestbesvär under barn/tonåren som gjorde min glömska ännu värre. Hade självklart klarat mig utan nya mobiler men betvivlar starkt att jag hade "lärt mig hålla reda på dem" för det .

Hur som, er strategi verkar vara fungerande för ert barn men jag skulle vara försiktig med att ge den som allmänt råd (därmed inte sagt att du nödvändigtvis gör det här). Jag avskydde verkligen att vara så drumlig med allt, blev kallad "buffel" i skolan av mina klasskompisar för att jag gick in i saker/personer jämt, och att inte få en ny mobil när den tidigare gått sönder hade nog byggt på min självbild än mer som apart. Mina föräldrar köpte billiga mobiler och försäkrade upp dem så gott det gick, och hade med marginal ekonomiska resurser för att hantera det hela på det viset, situationen hade naturligtvis kunnat vara annorlunda.

Jag har vuxit upp med fysiska besvär som gett mig STORA svårigheter i det vardagliga livet. Då menar jag STORA och TYDLIGA.

Nu är det så att alla växer upp i samma värld och till den världen måste man till viss del anpassa sig. Detta innebär att om man är klumpig får man lära sig att bli mer smidig. Är man inte så socialt begåvad får amn lära sig att fungera i sociala sammanhang. Är man inte så skolsmart får man lära sig att plugga hårdare.

Detta låter stenhårt och det tyckte jag också då jag var ung och mina föräldrar gång på gång sa till mig att "Det är såhär världen ser ut.". Idag är jag så enormt tacksam att mina föräldrar (självklart samtidigt som de stöttade) TVINGADE mig att ta ansvar och såg till att jag gjorde det som förväntades av mig. Jag är så extremt tacksam för det idag.

Jag vill tyvärr inte berätta vilket fysiskt handikapp jag har, men det är ett stort som påverkar hela livet stort. Det jag lärt mig är att barn måste anpassas till hur det är som de ska leva som vuxna. När de är vuxna har de inte råd att köpa mobiler var och varannan dag (om de inte skulle få ett otroligt välbetalt jobb) och därför MÅSTE de lära sig att ta hand om de mobiler de har.

Jag kommer ALDRIG köpa nya mobiler till mina barn även om de är klumpigare än genomsnittet för oavsett hur klumpiga de är måste de LÄRA sig att ta hand om det de äger för det är ingen som kommer att ersätta deras trasiga mobiler när de är 30 år.

 

[Hallonsoda]

Jag har vuxit upp med fysiska besvär som gett mig STORA svårigheter i det vardagliga livet. Då menar jag STORA och TYDLIGA.

Nu är det så att alla växer upp i samma värld och till den världen måste man till viss del anpassa sig. Detta innebär att om man är klumpig får man lära sig att bli mer smidig. Är man inte så socialt begåvad får amn lära sig att fungera i sociala sammanhang. Är man inte så skolsmart får man lära sig att plugga hårdare.

Detta låter stenhårt och det tyckte jag också då jag var ung och mina föräldrar gång på gång sa till mig att "Det är såhär världen ser ut.". Idag är jag så enormt tacksam att mina föräldrar (självklart samtidigt som de stöttade) TVINGADE mig att ta ansvar och såg till att jag gjorde det som förväntades av mig. Jag är så extremt tacksam för det idag.

Jag vill tyvärr inte berätta vilket fysiskt handikapp jag har, men det är ett stort som påverkar hela livet stort. Det jag lärt mig är att barn måste anpassas till hur det är som de ska leva som vuxna. När de är vuxna har de inte råd att köpa mobiler var och varannan dag (om de inte skulle få ett otroligt välbetalt jobb) och därför MÅSTE de lära sig att ta hand om de mobiler de har.

Jag kommer ALDRIG köpa nya mobiler till mina barn även om de är klumpigare än genomsnittet för oavsett hur klumpiga de är måste de LÄRA sig att ta hand om det de äger för det är ingen som kommer att ersätta deras trasiga mobiler när de är 30 år.

Och jag är väl tvärtom - tacksam för att mina föräldrar faktiskt gav mig nya telefoner, för det löste sig rätt bra i vuxen ålder, jag är mindre klumpig nu än som 12-åring. Är dessutom 30 inom några år och jo jag ersätter mina mobiler själv såklart! Inte var och varannan dag, men i genomsnitt en/ett par gånger årligen. Jag tror faktiskt inte jag var speciellt förmögen att lära, var svinrädd för mina föräldrars ilska och kunde inte sova om nätterna då jag hade haft sönder något värdefullt. Upplevde mig som frånstötande av mina kompisar och misslyckad av mina föräldrar vilket ledde till en ångestspiral som gjorde stressen, och den knaggliga relationen till de mer värdefulla prylarna jag hade, än värre.

Mitt grundproblem var alltså inte att jag var vårdslös med fysiska ting, utan psykiskt sämre mående. Jag tror den enda effektiva lösningen av problemet hade varit att attackera det utifrån dess rot.

 

[Bexzor]

Hur som, er strategi verkar vara fungerande för ert barn men jag skulle vara försiktig med att ge den som allmänt råd (därmed inte sagt att du nödvändigtvis gör det här)..

Gav det inte som råd, svarade ett inlägg att vi gjorde likadant och att det fungerar för sonen

Men jag blir uppriktigt sagt ledsen av att läsa hur du levt med ångest över att känna dig misslyckad av dina föräldrar och rädsla över deras ilska. Så ska inte barn leva

 

[Amha]

Jag har haft sönder oräkneliga mobiler både som barn och vuxen. mina föräldrar var hemskt arga på mig, men gav mig ändå nya. Jag är dock oerhört disträ och hade en del ångestbesvär under barn/tonåren som gjorde min glömska ännu värre. Hade självklart klarat mig utan nya mobiler men betvivlar starkt att jag hade "lärt mig hålla reda på dem" för det .

Hur som, er strategi verkar vara fungerande för ert barn men jag skulle vara försiktig med att ge den som allmänt råd (därmed inte sagt att du nödvändigtvis gör det här). Jag avskydde verkligen att vara så drumlig med allt, blev kallad "buffel" i skolan av mina klasskompisar för att jag gick in i saker/personer jämt, och att inte få en ny mobil när den tidigare gått sönder hade nog byggt på min självbild än mer som apart. Mina föräldrar köpte billiga mobiler och försäkrade upp dem så gott det gick, och hade med marginal ekonomiska resurser för att hantera det hela på det viset, situationen hade naturligtvis kunnat vara annorlunda.

Jag är född -90 och har inte fått en enda telefon av mina föräldrar. Förstår inte alls varför föräldrarna skulle köpa massa sånt och särskilt inte i början på 2000-talet som det handlade om för min del. Jag har bättre förståelse för det idag då många har plockat bort hemtelefonen men då hade ju de flesta telefon kvar och mobilsamtal var svindyrt!

 

[lady_vip]

Jag är född -90 och har inte fått en enda telefon av mina föräldrar. Förstår inte alls varför föräldrarna skulle köpa massa sånt och särskilt inte i början på 2000-talet som det handlade om för min del. Jag har bättre förståelse för det idag då många har plockat bort hemtelefonen men då hade ju de flesta telefon kvar och mobilsamtal var svindyrt!

Jag fick en för att jag var ute och red ensam varje dag, men den användes ju inte alls så mycket som man gör idag.

 

[Amha]

Jag fick en för att jag var ute och red ensam varje dag, men den användes ju inte alls så mycket som man gör idag.

Jag lånade föräldrarnas telefoner innan jag köpte en egen för ridturerna. Det gick det med

 

[lady_vip]

Jag lånade föräldrarnas telefoner innan jag köpte en egen för ridturerna. Det gick det med

Mina föräldrar hade inga och var sällan hemma när jag red

 

[YaHilweh]

@Trindan @Hallonsoda Lite utanför kanske. men så här känner jag i det.

Är man medveten om att går den sönder får jag själv ersätta den, då har man som förälder inget att vara arg över. Dealen är redan lagd, jag vet att går den sönder osv. så får jag själv ersätta den. Självklart har mina föräldrar alltid haft alla försäkringar som gått men jag har själv fått stå för självrisken.
Man vinner inget med bråk, men man kan förhandla sig till mycket. Men har man sagt en sak, då är det den saken som gäller. Om man börjar vackla för att vara snäll, då gör man sig själv en björntjänst och det skjuter en i ryggen senare.
Jag är oxå otroligt klumpig och har gjort av med otaliga telefoner, men jag har själv fått stå för dom/självrisk. Var bara 3310:an som faktiskt höll och som jag lyckades hålla reda på/inte ha sönder. Den höll om den trillade ur ridbyxorna. Glömdes den ute en natt så funkade den fortfarande osv.
Det finns även idag mer hållbara telefoner, man behöver inte ha den nyaste Iphonen, behöver jag det, då får jag spara till det själv.