Stå ut med tråkigt jobb eller hur hittar man ett roligt jobb?

[cewe]

För mig skulle det absolut vara ett problem att hinna med, eftersom jag behöver långa pauser efter varje grej, om jag inte ska bli så stressad att jag får en meltdown. Jag kan pusha - men då är jag bränd en eller flera dagar efteråt.

Folk fungerar olika. Det är skitkonstigt att folk i den här tråden fortsätter säga "men jag klarar det ju, varför klarar inte du det?". Trodde vi kommit längre än så i vår upplysta och NPF-accepterande bukekultur.

Nu har ju du inte en jävla aning om vad jag kämpar med i min vardag för att få det fungera.

Jag har också NPF + en jävla massa annat. Jag får det inte ens utrett utan att lägga 30-40 tusen själv, för jag är så "högfungerande" .
Betalar flera tusen kronor i privat-terapi för primärvården anser jag ska ringa när jag kraschar och jag vägrar krascha igen.
Jag får meltdowns när det blir för mycket och jag kan ibland ligga och sova 20 timmar i ett sträck. Men jag vet också att det inte får mig må bättre i långa loppet.
Så jag tränar 3 dagar i veckan för att bli fysikt starka (gör faktiskt så jag psykiskt också mår bättre), jag åker iväg på saker som känns lite läskigt göra själv, men jag gör det.
Jag utmanar min ångest och mina fobier, och ja ibland däckar jag fullständigt.

 

[alazzi]

Mitt julpynt står fortfarande framme. Har inte haft ork att plocka ner det. Ren tvätt ligger ovikt på en stol sen veckor i väntan på att tas om hand. Använder samma kläder hela tiden, bara tvättar och byter mellan dessa plagg. Tack och lov så har jag en städrobot så den har jag kört då och då. Det kräver också en viss energi men det har gjorts. Jag har inte lagat mat sen i december, innan jag började på nuvarande jobb. Lever på färdigmat och smörgåsar. Är jag nöjd? Inte direkt...känns katastrofalt illa ärligt talat men jag har inte ens ork att söka annat jobb. Var på gymmet senast i januari. Behöver ringa och boka tid för däckbyte. Händer inte. Behöver boka några till saker. Händer inte.

 

[Raderad medlem 68338]

Om TS skulle ha det som hobby som ovan skrev sätta upp ett stånd vid vägen osv så handlar det ju även om pengar i spannet upp till 12 500 kr, vilket INTE är de pengar TS behöver för att gå runt.

Källa Skatteverket
Hur mycket får man tjäna på hobbyverksamhet? Du kan tjäna upp till 12 500 kronor per år skattefritt från din hobbyverksamhet.

Sorry OT men måste svar på detta så att det inte blir missuppfattningar. Det är bra att känna till att detta du skriver om endast gäller för inkomster du fått från försäljning av vilt växande bär, svampar och kottar som du har plockat själv.
Odlar du och säljer så är det alltså inte ovanstående som gäller. Oftast är sådan verksamhet klassad som hobby men om man har ett vinstsyfte (dvs har som plan att tjäna pengar på detta) så är det också möjligt att det kan klassas som näringsverksamhet.

 

[Görel]

Jag har funderat en del på detta och kommit fram till att för mig är det viktigt att kunna styra mitt arbete själv. Att kunna lägga upp när jag ska göra det som jag tycker är mindre roligt, och när det är gjort belöna mig med att göra något som jag tycker är roligare.

 

[Nepenthe]

Jag är lite fundersam på hur du tror att andra människor lever? Visst, det finns människor som verkar ha hur mycket energi som helst, men de absolut flesta jag känner inkl mig själv är jättetrötta efter en dag på jobbet. Vi gör inte många knop på fritiden. De allra flesta jag känner klagar på hur trötta de är hela tiden!

De flesta jag känner jobbar av tvång. Vi måste jobba för att få pengar så vi kan överleva livet. Hade jag haft tillräckligt med pengar hade jag aldrig jobbat, men jag har ju inte det. Jag måste ju jobba för att betala för att leva. Jag går inte till jobbet med ett leende, men jag går dit, gör vad jag ska och är nöjd när jag får lön 25:e varje månad.

De flesta jag känner har konstant dåligt samvete för att de inte rider tillräckligt mycket, tränar med hunden tillräckligt mycket, umgås med sina barn mer, gör det fint i trädgården mm. De flesta orkar med sitt jobb och att överleva. Många av oss tvingar oss själva att göra saker vi mår bra av så vi får lite mer energi.

Men om du tror att alla människor vaknar på morgonen fulla med energi och motivation så har du fel. Jättefel! De flesta av oss överlever våra liv och gör så gott vi kan med hobbies, nöjen etc. Läs bara i tråden ”Hjälp, jag har för mycket prylar” - vi orkar inte ens rensa ut vår skit som är en energitjuv.

Jag önskar typ livet ur mig varje morgon
Sen tittar jag på mina hundar och går upp.

 

[corzette]

Sorry OT men måste svar på detta så att det inte blir missuppfattningar. Det är bra att känna till att detta du skriver om endast gäller för inkomster du fått från försäljning av vilt växande bär, svampar och kottar som du har plockat själv.
Odlar du och säljer så är det alltså inte ovanstående som gäller. Oftast är sådan verksamhet klassad som hobby men om man har ett vinstsyfte (dvs har som plan att tjäna pengar på detta) så är det också möjligt att det kan klassas som näringsverksamhet.

Japp helt rätt men gick inte på in skillnaderna mellan hobbyverksamhet och näringsverksamhet då näringsverksamheten ju iom det går in i "starta eget"... Men det står jättebra skrivet på skatteverkets hemsida tycker jag =)

 

[lil-sis]

Jag har funderat en del på detta och kommit fram till att för mig är det viktigt att kunna styra mitt arbete själv. Att kunna lägga upp när jag ska göra det som jag tycker är mindre roligt, och när det är gjort belöna mig med att göra något som jag tycker är roligare.

Samma här. Möjligheten att påverka när jag gör vad är oerhört viktigt.

Och en av anledningarna till att jag gillar mitt ”kontorsjobb”.

 

[Raderad medlem 68338]

Japp helt rätt men gick inte på in skillnaderna mellan hobbyverksamhet och näringsverksamhet då näringsverksamheten ju iom det går in i "starta eget"... Men det står jättebra skrivet på skatteverkets hemsida tycker jag =)

Jag tänkte mer att det är dumt att folk tror att det är fritt fram att tjäna 12 500 skattefritt på hobbyverksamhet rent generellt då det inte stämmer. Kanske bättre att istället länka när du inte specificerade infon.

 

[Stergo]

Jag är lite fundersam på hur du tror att andra människor lever? Visst, det finns människor som verkar ha hur mycket energi som helst, men de absolut flesta jag känner inkl mig själv är jättetrötta efter en dag på jobbet. Vi gör inte många knop på fritiden. De allra flesta jag känner klagar på hur trötta de är hela tiden!

De flesta jag känner jobbar av tvång. Vi måste jobba för att få pengar så vi kan överleva livet. Hade jag haft tillräckligt med pengar hade jag aldrig jobbat, men jag har ju inte det. Jag måste ju jobba för att betala för att leva. Jag går inte till jobbet med ett leende, men jag går dit, gör vad jag ska och är nöjd när jag får lön 25:e varje månad.

De flesta jag känner har konstant dåligt samvete för att de inte rider tillräckligt mycket, tränar med hunden tillräckligt mycket, umgås med sina barn mer, gör det fint i trädgården mm. De flesta orkar med sitt jobb och att överleva. Många av oss tvingar oss själva att göra saker vi mår bra av så vi får lite mer energi.

Men om du tror att alla människor vaknar på morgonen fulla med energi och motivation så har du fel. Jättefel! De flesta av oss överlever våra liv och gör så gott vi kan med hobbies, nöjen etc. Läs bara i tråden ”Hjälp, jag har för mycket prylar” - vi orkar inte ens rensa ut vår skit som är en energitjuv.

Det där är så rätt! Jag har tänkt en del på en persion jag kände när jag var yngre som jag tyckte var så himla energisk och hann med så sjukt mycket. Men jag har insett såhär i efterhand att anledningen till att det upplevdes som det var ju att hon hade oändlig markservice. Då hinner och orkar man ju med allt det där som syns.

 

[corzette]

Jag tänkte mer att det är dumt att folk tror att det är fritt fram att tjäna 12 500 skattefritt på hobbyverksamhet rent generellt då det inte stämmer. Kanske bättre att istället länka när du inte specificerade infon.

Fast mycket av det som TS vill jobba med KAN ingå i Hobbyverksamhet

Men återigen så var min betoning då på att man enbart får tjäna 12500 kr PER ÅR ... Så då faller det ju inte under Hobbyverksamhet iaf !

https://vismaspcs.se/ditt-foretagande/starta-eget-foretag/hobbyverksamhet

Exempel på hobbyverksamheter​

Exempel på hobbyverksamheter kan enligt Skatteverket vara:

• Hemslöjd
• Biodling
• Trädgårdsodling
• Djuruppfödning
• Jakt
• Fiske
• Hästsport
• Konstnärlig verksamhet

Det finns även andra exempel på hobbyverksamheter som kan ge inkomster, men som saknar vinstsyfte. Skatteverket nämner exempel från webben som kan vara influencer, bloggare, från e-sport eller liknande.

 

[Raderad medlem 68338]

Fast mycket av det som TS vill jobba med KAN ingå i Hobbyverksamhet

Men återigen så var min betoning då på att man enbart får tjäna 12500 kr PER ÅR ... Så då faller det ju inte under Hobbyverksamhet iaf !

Alltså du missförstår. Det kan mkt väl vara så att det TS tänkt gör är inom ramen för hobbyverksamhet. Dock lär hon inte kunna göra det upp till 12 500 skattefritt då hon inte omfattas av den typen av hobbyverksamhet

 

[Enya]

Nu har ju du inte en jävla aning om vad jag kämpar med i min vardag för att få det fungera.

Jag har också NPF + en jävla massa annat. Jag får det inte ens utrett utan att lägga 30-40 tusen själv, för jag är så "högfungerande" .
Betalar flera tusen kronor i privat-terapi för primärvården anser jag ska ringa när jag kraschar och jag vägrar krascha igen.
Jag får meltdowns när det blir för mycket och jag kan ibland ligga och sova 20 timmar i ett sträck. Men jag vet också att det inte får mig må bättre i långa loppet.
Så jag tränar 3 dagar i veckan för att bli fysikt starka (gör faktiskt så jag psykiskt också mår bättre), jag åker iväg på saker som känns lite läskigt göra själv, men jag gör det.
Jag utmanar min ångest och mina fobier, och ja ibland däckar jag fullständigt.

Det är det här jag funderar på ibland också. Att en del, som du och jag, utmanar det vi inte riktigt vågar eller orkar, och gör ändå för alternativet- att vara låst av fobier och rädslor osv är värre än att trotsa rädslorna, och en del inte klarar av att gå emot svårigheterna de upplever. Och då upplever jag att de blir låsta och negativa och ser allt i mörker.

Vi är ju alla olika så jag vet egentligen inte vad vägen ut ur det skulle vara. Om svaret skulle vara så enkelt att trotsa fobier och rädslor så borde ju alla klara det, men det gör en del inte, så svaret sitter inte där. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra när man är så låst och bara har mörker och svårigheter kring sig man inte kan utmana.Jag ska vara ärlig och säga att det är svårt att förstå för en person som jag då som är en sådan som ändå gör saker jag är rädd för eller som är svårt. För mig är det "bara" att göra helt enkelt. Svårt det där, när man är så olika, att kunna förstå, vad en lösning då kan vara.

Mitt inlägg är alltså ett tillägg till ditt, att jag är som du typ.

 

[Midsommarblomster]

Jag tillhör nog en av dem som är rätt produktiva. Men en sak jag märkt genom livet att folk vill alltid ha mer. Orka mer, göra mer, tjäna mer och vi blickar gärna mot personer som orkar och gör och tjänar mer än oss. Det finns inget stopp på hur mycket vi håller på. Visst finns det en koppling mellan kapacitet, ekonomi och lycka. Vi mår bra när vi har ekonomisk trygghet och kapacitet att klara av att göra saker som vi finner meningsfulla. Men en annan del i det är ju att lära sig göra det bästa av den lott man har i livet. Jag har min ångestproblematik som jag måste lära mig leva med, och är hypomaniskt lagd. Det gör mig (givetvis) oerhört produktiv i perioder men om en skulle få för sig att jämföra sig med det så har de helt missat att min produktivitet också slår tillbaks ibland. Sådant som andra inte ser. Så en gör nog bäst i att inte titta på andra, utan fundera över sin egen förmåga och hur man kan hitta lycka med de förutsättningar som man själv har.

 

[parellikusken]

Jag tenderar att ha svårt att klara av att jobba under längre perioder, det har alltid slutat med att jag kraschat oavsett hur många procent jag jobbat på. Har aldrig klarat av heltidsjobb utan alltid jobbat deltid. Det enda jag klarat med bravur är konststudier, andra studier har slutat med att jag kraschat.
Nu har jag ännu en gång fått inse att jag inte klarar av det jobb jag har, har återigen kraschat mentalt.

När jag kraschar är det alltså inte utbrändhet, utan svåra depressioner med allt som kommer med det såsom slutenvård och skit.

Jag hade läkarsamtal igår och hon tog upp hel sjukersättning som alternativ. Jag sa bestämt nej till det. Det är inte ett alternativ för mig.
Jag har istället bestämt mig för att helt byta spår, har jobbat med människor på olika sätt genom mitt arbetsliv. Så nu ger jag det ett försök att ändra på det genom att gå en ettårig teknisk yh-utbildning som nästan garanterat ger ett jobb inom industrin.

Min taktik är alltså att prova något helt nytt istället för att ge upp och tänka att jag kanske inte kan jobba alls. Det kan ju helt enkelt vara så att jag inte klarar av de jobb jag haft, men fungerar bra på andra jobb.

Vet inte vad jag ville säga med inlägget, men mina jobb har varit roliga, men jag har inte klarat av det ändå. Så nu provar jag ett spår som inte verkar jättekul, men det borde ändå passa mig.

 

[cewe]

Det är det här jag funderar på ibland också. Att en del, som du och jag, utmanar det vi inte riktigt vågar eller orkar, och gör ändå för alternativet- att vara låst av fobier och rädslor osv är värre än att trotsa rädslorna, och en del inte klarar av att gå emot svårigheterna de upplever. Och då upplever jag att de blir låsta och negativa och ser allt i mörker.

Vi är ju alla olika så jag vet egentligen inte vad vägen ut ur det skulle vara. Om svaret skulle vara så enkelt att trotsa fobier och rädslor så borde ju alla klara det, men det gör en del inte, så svaret sitter inte där. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra när man är så låst och bara har mörker och svårigheter kring sig man inte kan utmana.Jag ska vara ärlig och säga att det är svårt att förstå för en person som jag då som är en sådan som ändå gör saker jag är rädd för eller som är svårt. För mig är det "bara" att göra helt enkelt. Svårt det där, när man är så olika, att kunna förstå, vad en lösning då kan vara.

Mitt inlägg är alltså ett tillägg till ditt, att jag är som du typ.

Jag har inte alltid varit så alltid, vissa gånger har jag "absolut det fixar jag hur svårt kan det vara" men jag har haft panikångest och bokat av saker eller helt enkelt låtit bli göra det för det känts för jobbigt helt enkelt.

En konkret sak som jag jobbat med är att våga åka vilse. Kan låta fånigt men för en person som kör vilse även med GPS , är det ett stor steg åka någonstans man aldrig varit.
Har fortfarande svårigheter våga åka inne i stockholm stad men där handlar det om parkering. Kan ställa mig i ett skitdyrt parkeringsgarage bara för att slippa leta parkering. Lite motsägelsefullt för jag har fobi mot att köra in i parkeringsgarage

 

[skiesabove]

Nu har ju du inte en jävla aning om vad jag kämpar med i min vardag för att få det fungera.

Jag har också NPF + en jävla massa annat. Jag får det inte ens utrett utan att lägga 30-40 tusen själv, för jag är så "högfungerande" .
Betalar flera tusen kronor i privat-terapi för primärvården anser jag ska ringa när jag kraschar och jag vägrar krascha igen.
Jag får meltdowns när det blir för mycket och jag kan ibland ligga och sova 20 timmar i ett sträck. Men jag vet också att det inte får mig må bättre i långa loppet.
Så jag tränar 3 dagar i veckan för att bli fysikt starka (gör faktiskt så jag psykiskt också mår bättre), jag åker iväg på saker som känns lite läskigt göra själv, men jag gör det.
Jag utmanar min ångest och mina fobier, och ja ibland däckar jag fullständigt.

Du får ju göra det du tycker funkar för dig?

Det jag försöker säga är att det är orimligt att anse att alla ska fungera eller välja att göra likadant som en själv.

Jag har försökt göra som du gör, det ledde till djup depression med dagliga meltdowns och stark panikångest. Det var inte möjligt att fortsätta ur ett hälso perspektiv, jag kunde inte ens läsa saga för mitt barn på kvällen utan att börja stamma och gråta.

Det som för mig, personligen, lett till bättre fysisk och mental hälsa är att ta ett steg tillbaka och acceptera mina förutsättningar. Precis som jag är, inte hur någon annan är.

Jag har inte ångest längre.

You do you / your milage may vary, och min poäng med att ta upp det är att jag tycker att vi ska vara vänliga nog att ha det perspektivet i interaktionerna med Wille också. Att höra det hon säger, istället för att ta det personligt / gå i försvar.

Sen så kanske det inte leder någon vart ändå, och det får man också ta för vad det är.

 

[Enya]

Jag har inte alltid varit så alltid, vissa gånger har jag "absolut det fixar jag hur svårt kan det vara" men jag har haft panikångest och bokat av saker eller helt enkelt låtit bli göra det för det känts för jobbigt helt enkelt.

En konkret sak som jag jobbat med är att våga åka vilse. Kan låta fånigt men för en person som kör vilse även med GPS , är det ett stor steg åka någonstans man aldrig varit.
Har fortfarande svårigheter våga åka inne i stockholm stad men där handlar det om parkering. Kan ställa mig i ett skitdyrt parkeringsgarage bara för att slippa leta parkering. Lite motsägelsefullt för jag har fobi mot att köra in i parkeringsgarage

Jag tror jag förstår precis hur du menar! Ibland har inte jag heller orkat vara stark och då har jag bokat av och struntat i saker eller bet om hjälp osv.

Och det här om vilse förstår jag definitivt! Jag vågar gå vilse med hunden men tycker det är jobbigt när jag ska någonstans och har tid att passa (pga synen och så är det svårt att se och hitta när jag aldrig varit där), men att undersöka stiga pö om pö med hunden och råka gå fel är lättare. Sedan så gör jag saker för att jag måste- tex ta mig någonstans osv trots att jag är rädd, tex för att åka buss, eller att åka och simma trots att jag är rädd för vatten osv. Jag tycker inte om att begränsas, vilket på något vis ger mod att våga trotsa rädslorna.

 

[Sonic76]

Jag har säkert en npf-diagnos men har inte råd att utreda.
Jag älskar mitt jobb. Alldeles för mycket. Jag kör så jag stupar.
Det som räddar mig är ju just att jag är lärare och får lov här och där och ett sommarlov.
Jag städar inte tillräckligt ofta och är glad att jag har diskmaskinen.
Orkar inte så mycket utanför jobbet.
Bara alla läkarbesök tar knäcken på mig.

 

[LNellen]

Förlåt, inte läst hela tråden! Jag tycker att det är fantastiskt att du försöker tänka på vad du vill och söker stöd här. Det låter som att du har en otroligt rimlig och sund vilja och längtan efter att livet ska vara roligt och mindre kämpigt (vilket både du och alla andra förtjänar och behöver, nåt annat är en otroligt luthersk och deppig inställning). Det är svårt när man har begränsad ork och allt känns tufft. Delvis gör det att man inte har så mycket utrymme att få in det där som gör livet värt att leva. Då är det faktiskt väldigt förståeligt tycker jag att du önskar att få utlopp för det under de timmar man arbetar, eftersom du inte orkar så mycket mer. Ja, förstås behöver man pengar för att leva men varför ska man leva? Jätterimligt att vilja att saker ska vara kreativa och stimulerande, BRA och sunt att du och vill och drömmer mycket! Däremot är det ju tyvärr så att vissa saker är svåra i praktiken, ofta är det ju så att jobb inte kan uppfylla jättemånga fler behov än just det att få in pengar till annat och lite social samvaro, om man inte har ett toppen-CV eller sen en tid tillbaka stått
lite halvt utanför arbetsmarknaden. Så det blir liksom, låter det som, att din sunda längtan inte kan bli uppfylld genom jobbet och det skapar otrolig frustration för hur ska något vara värt det? (blir känslan låter det som) Den andra delen av att ha det kämpigt och tufft är att saker som ska göra det ”bra” ofta får så otroligt höga krav på sig. Om man har tunga och jobbiga saker som tynger en och man inte fått hjälp med så behövds det så himla mycket hela tiden för att ”kompensera”. En kopp kaffe med sol i ansiktet blir liksom fjuttigt känns det som, ingen idé för allt det tunga. Nu till kanske tråkigt råd: kanske är det i såna småsaker man kan bygga lite glädje i vardagen? Långsamt bygga upp eller i alla fall samla ljusglimtar i vardagen. Jag tänker att det är såna små stunder som så småningom blir stora och känns BRA som gör livet värt att leva. (fyll i annan aktivitet) Jag tänker att det är lätt att allt blir så stort, att tex jobbet blir det som ska fixa allt. Hur ska du orka, när allt blir så stort? T.ex, att starta eget företag, inget som är omöjligt men även helt friska, toppenpigga tycker sånt kan vara svårt. Kanske måste det (inte bara jobbet, utan att må bättre) brytas ned i små delar. Jag vet att det är hemskt trist och kämpigt och du har det redan kämpigt men visst kämp leder till bra, bra kämp, och sen finns det annat typ av kämp som inte leder till så mycket. (Ibland kan man fastna i tankesnurrar som blir typiskt sånt dåligt kämp). Du behöver inte tillåtelse från någon annan att göra det du vill, jag förstår att du får massa stöd härifrån men kanske kan det vara bra att inte fastna i argumentation (obs ej att det är dåligt att argumentera!). Det låter som du känner en massa motstånd mot det folk säger. Jag tycker att det är jättebra att du säger ifrån när det inte känns bra! Motståndet vill säga något. Strunta i vad andra tycker! (inte strunta i andra men vad de tycker) Vad vill motståndet säga? Vad vill du skydda dig från? Känn lite på det! Och kanske ska du slippa försvara dig, det gör bara motståndet starkare. Det blir lätt så med deppighet, man hjälps inte alls av att hamna i nåt försvarslöse för hur ska man då orka släppa sargen? Fint att respektera sig själv och sin känsla. Vad säger den sidan av dig som vill ta hand om dig? Vad skulle den behöva? Det är jättebra att du vill tänka och ordna bra för dig själv i arbetslivet men det är en av alla byggstenar för ett liv, kanske behöver du mindre krav på både jobb och dig själv? Bara för att man måste nöja sig precis just idag och en tid framöver så betyder inte det att man måste ge upp sina drömmar! Kanske måste du just nu acceptera att jobbet är en trist grej men det betyder absolut inte att du kommer ha ett trist och tufft liv resten av livet! Jag känner inte till din historia men önskar du kunde få bra samtalsstöd under lång tid som kan stötta.

 

[Mkb]

Jag tror att vissa NPF-are kan orka väldigt mycket mer om man minimerar ”energi-spill” som kan uppstå i vissa miljöer/situationer etc genom för mkt intryck/man pressar igenom ngt som egentligen är övermäktigt.
Jag har ADHD. Jag skulle förmodligen behöva vara heltidssjukskriven om jag inte flyttat ut på landet och fått minskade intryck/störning av tex bo i lägenhet. Och också har ett extremt anpassat jobb. Både vad gäller när på dygnet eller rent av vilka dagar per vecka. Och kan styra arbetsuppgifter också. Jag varvar två rätt olika jobb.
Sen tror jag väldigt på att man än mer än vanligt som NPF-are kanske skulle gynnas oerhört av att gå i terapi etc för att skaffa sig verktyg att hantera saker och ting. För att minska energiförlust etc.

Ja det tär ganska mycket att bo i lägenhet har jag märkt, särskilt när det är lyhört vilket det ju ofta är. Kan man göra anpassningar kan det förstås göra stor skillnad på många sätt, det är synd att inte alla har möjlighet att till exempel flytta ut på landet och minska intrycken på det viset. Lyckas man utöver det skaffa sig ett eller flera jobb som fungerar med ens behov har man förstås också riktigt goda förutsättningar att klara av att jobba 100% eller åtminstone hög %. Håller med om att många säkert skulle klara mer jobb då, med riktiga anpassningar.

Om jag ser till mig själv så när jag jobbade heltid behövde jag oftast inte fixa mat till exempel, eftersom någon annan gjorde det, och bara där hade jag sparat riktigt mycket energi som kunde gå till att jobba istället. Resultatet utan den fördelen blev att jag tappade i vikt och fick diverse brister, så det handlar väl ofta tyvärr också om den fysiska hälsan på sikt. Risken att hamna i en ond cirkel som kan vara svår att bryta, om man har en ambition att göra något på 100% men samtidigt har få anpassningar.

Det är mycket som hade kunnat ge bättre förutsättningar till ett fungerande liv om samhället hade varit mer anpassat efter att människor är olika, det är i grund och botten frustrerande att det inte fungerar bättre än det gör - med till exempel de helt orimliga väntetiderna inom vården som det är på många håll.