Stå ut med tråkigt jobb eller hur hittar man ett roligt jobb?

[tuaphua]

Ja det tär ganska mycket att bo i lägenhet har jag märkt, särskilt när det är lyhört vilket det ju ofta är. Kan man göra anpassningar kan det förstås göra stor skillnad på många sätt, det är synd att inte alla har möjlighet att till exempel flytta ut på landet och minska intrycken på det viset. Lyckas man utöver det skaffa sig ett eller flera jobb som fungerar med ens behov har man förstås också riktigt goda förutsättningar att klara av att jobba 100% eller åtminstone hög %. Håller med om att många säkert skulle klara mer jobb då, med riktiga anpassningar.

Om jag ser till mig själv så när jag jobbade heltid behövde jag oftast inte fixa mat till exempel, eftersom någon annan gjorde det, och bara där hade jag sparat riktigt mycket energi som kunde gå till att jobba istället. Resultatet utan den fördelen blev att jag tappade i vikt och fick diverse brister, så det handlar väl ofta tyvärr också om den fysiska hälsan på sikt. Risken att hamna i en ond cirkel som kan vara svår att bryta, om man har en ambition att göra något på 100% men samtidigt har få anpassningar.

Det är mycket som hade kunnat ge bättre förutsättningar till ett fungerande liv om samhället hade varit mer anpassat efter att människor är olika, det är i grund och botten frustrerande att det inte fungerar bättre än det gör - med till exempel de helt orimliga väntetiderna inom vården som det är på många håll.

Ja, jag är väldigt medveten om att jag är lyckligt lottad som kunnat göra så mycket anpassningar vad gäller både boende, yrke etc. Alla har inte möjlighet att flytta så. Alla har inte möjlighet att välja yrke så.
Och att jag har haft oerhörd tur att fått så god vård av mkt kunnig terapeut som yngre. Även om man inte visste att jag hade ADHD då så fick jag mycket verktyg att hantera känslor/situationer som jag har nytta av även nu.
Och jag har en ekonomisk trygghet som gjort att jag sluppit panik och energispill. Och jag har kunnat köpa vissa tjänster i perioder för att spara energi. Och fått hjälp av folk! Och oftast levt med någon som man delar både sysslor och räkningar med.
Utan det hade säkert även jag kunnat fastna i både depression, heltidssjukskrivning etc. Medans jag med anpassningar i perioder orkar jobba väldigt mycket mer än 100% och oftast iaf 100%.

Det kan finnas så många skäl till att man som NPF orkar jobba eller ej.
Vissa har sämre förutsättningar med ett liv som dränerar på olika vis utanför arbetstid. Och vissa kan inte hitta yrken/anpassning som fungerar väl nog.
Medans vissa NPF-are kan jobba typ 200% utan problem. Vissa av dem kanske inte alls har något mer än jobbet och andra har en massa annat med.

 

[Mkb]

Ja, jag är väldigt medveten om att jag är lyckligt lottad som kunnat göra så mycket anpassningar vad gäller både boende, yrke etc. Alla har inte möjlighet att flytta så. Alla har inte möjlighet att välja yrke så.
Och att jag har haft oerhörd tur att fått så god vård av mkt kunnig terapeut som yngre. Även om man inte visste att jag hade ADHD då så fick jag mycket verktyg att hantera känslor/situationer som jag har nytta av även nu.
Och jag har en ekonomisk trygghet som gjort att jag sluppit panik och energispill. Och jag har kunnat köpa vissa tjänster i perioder för att spara energi. Och fått hjälp av folk! Och oftast levt med någon som man delar både sysslor och räkningar med.
Utan det hade säkert även jag kunnat fastna i både depression, heltidssjukskrivning etc. Medans jag med anpassningar i perioder orkar jobba väldigt mycket mer än 100% och oftast iaf 100%.

Det kan finnas så många skäl till att man som NPF orkar jobba eller ej.
Vissa har sämre förutsättningar med ett liv som dränerar på olika vis utanför arbetstid. Och vissa kan inte hitta yrken/anpassning som fungerar väl nog.
Medans vissa NPF-are kan jobba typ 200% utan problem. Vissa av dem kanske inte alls har något mer än jobbet och andra har en massa annat med.

Absolut, jag håller verkligen med om att det kan skilja sig stort.

Kan tillägga lite på ämnet att klara 100% så finns det ju också vissa, ofta kvinno-dominerade såsom vård och omsorg, yrken som verkar i princip designade så att heltid är nästintill fysiskt omöjligt på sikt även för människor helt utan npf. Där man kanske snarare har en deltidsnorm av en uppenbar anledning, där arbetsmiljö och/eller villkor gör att folk helt enkelt inte brukar klara av en heltid. Har man ett npf på det så kommer väl då antingen deltiden eller sjukskrivningen i princip garanterat om man nu alls skulle försöka sig på en heltid. Vilket är synd, för dels pekar det ju på utbredda arbetsplatsproblem men det utestänger också en grupp människor från arbeten där de kunnat ha saker att tillföra om bara arbetsbelastningen hade varit mer rimlig till att börja med.

Så jag tänker att det finns flera större strukturer och såklart en del andra förutsättningar som påverkar individens möjligheter till heltid, det är könsroller, ekonomiska möjligheter, bakgrund, var man bor och socialt stöd och så vidare. En del av det är sådant man inte har kontroll över, en del kanske man kan påverka.

 

[Wille]

Jag har inte läst hela tråden men svarar på några inlägg.

På temat meningsfullt arbete tror jag också att det handlar om att kunna se sig och sina insatser som en del av samhället i stort, även om de enskilda arbetsuppgifterna kanske inte känns så omvälvande.

Men tack vare att någon vänder burgare på McDonalds så kanske en polis eller brandman hinner få i sig något snabbt att äta mellan två utryckningar. Tack vare att jag tillverkade slangar och shuntar på mitt oglamorösa fabriksjobb, så fanns det nödvändiga saker för läkare och sjuksköterskor att använda vid vård och operationer. Tack vare att någon jobbar i kassan i matbutiken så behöver jag inte åka runt mellan tio olika bönder och kvarnar för att dra ihop ingredienser till middag, utan kan lägga mer av min energi på att brott ska bli utredda och brottslingar lagförda.

Och tack vare att mina arbeten har genererat en del skatt till stat och landsting och kommun, också genom mitt simpla fabriksjobb, så har det finansierat en del äldreomsorg och sjukvård, och bidrag till de som verkligen inte har någon arbetsförmåga över huvud taget. Det är inte så särskilt meningslöst ur det perspektivet.

Det är väl det att jag inte känner att sådana arbeten är mitt kall.

Det var inte tänkt som ett slag under bältet utan som en inspiration till att sluta tänka på att någon annan ska komma in och finansiera något i grunden ohållbart. Som en replik på att du skrev att du inte hade en partner att leva på, vilket jag hoppas att så få som möjligt har och får även om vi läser ibland om det här på forumet med gaslighting och annat.

Skulle du anställa en kopia av dig själv i ditt eget företag och lämna över kontrollen till någon oprövad och outbildad? Eller skulle du vilja se lite bevis på engagemang och hur hen tänker och agerar först i en lite mindre ansvarsfull position?

Du sa att jag inte vill jobba, vilket var vad jag vände mig emot. Om det vore sant så hade jag inte anmält mig som volontär till Erikshjälpen. Nu har det förvisso gått ett halvår sedan jag anmälde mig och jag har inte fått något svar alls så nu har jag inte lust längre. Jag ställer också upp på ideellt arbete för mitt parti.

Nu är det ju inte helt on topic men det är ju hitåt diskussionen lutar nu. Jag tycker det låter som att @Wille skulle kunna ha rätt till sjukersättning och vad jag förstått det som har du inte försökt ansöka ordentligt om detta för att det känns som att du skulle få avslag?
"För att beviljas sjukersättning ska arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt. Det krävs också att man bedömer att rehabilitering inte kan förbättra förmågan."

Ja visst du har kunnat jobba under en fas i ditt liv, det skulle kunna sägas vara till din "nackdel" i den här frågan. Men eftersom du gick in i väggen pallade du ju egentligen inte och du kan dessutom ha fått kroniska problem med stresstålighet och hjärntrötthet som du inte hade innan. Du har haft mycket kontakt med vården, blivit sjukskriven, misslyckats med jobbsökande under relativt lång tid och så vidare. Du har boendestöd som kan intyga att ditt liv hemma inte fungerar ens under högre sjukskrivningsprocent. Addera växande fobier som hindrar dig i din vardag men framför allt på arbetsmarknaden, som inte kunnat behandlas trots att du försökt (vilket det ju finns papper på, precis som med besöken till vården). Du har testat flera sorters medicin men olika saker gör att det är svårt eller omöjligt att hitta något som passar.
Där har du både konstaterad stadigvarande nedsatt arbetsförmåga och försök till rehabilitering som helt misslyckats.
Du beskriver att du skulle "kunna" jobba men att det skulle ske på bekostnad av all din energi så att du inte ens kan ta hand om dig själv. Det är ingen som tycker att det är rimligt att man ska spendera all tid utanför jobbet i sängen och inte ha ett liv, speciellt inte om jobbet inte ens är heltid. Jag tror inte alls att det handlar om att jobben är för "tråkiga", jag tycker att det låter som att du helt enkelt inte kan jobba för det finns inte energi och kapacitet för det, oavsett vilket jobb det handlar om.

FK delar ju inte ut detta till kreti och pleti och du kanske inte alls uppfyller kraven egentligen, vi får ju bara se delar av ditt liv här på forumet. Men det är ju upp till dina behandlare och FK att bedöma då, inte vi, och det kan de inte göra om du inte är beredd att sätta igång processen.

Sjukersättning är inte permanent även om det är den "mest permanenta" typen av ersättning. Den är "tills vidare" och du kan om du lyckas vila upp dig och få ihop ett liv igen slippa sitta där för resten av livet.

Det är inte omöjligt att delvis sjukersättning kan vara något framöver. Men jag är inte där i processen ännu. Jag tror inte det kan bli aktuellt än på några år. Rehabkoordinatorn uttryckte det som att försäkringskassan behöver vänja sig vid att jag inte kan jobba 100%.

Jag är tyvärr rädd för att jag ändå aldrig kommer att få sjukersättning. Det är så sjukt svårt att få. Så jag jobbar hela tiden med plan B, att försöka klara mig ändå. Att hyra ut rum via airbnb är en sådan grej jag gör för att klara mig bättre. Det kräver inte så mycket av mig.

Men ja, du har verkligen en poäng i att jobb på heltid skulle suga ut all min energi och jag skulle inte orka ha ett liv utanför jobbet. Sen är det ju så att vissa saker inte fungerar oavsett hur lite jag jobbar. Man behöver ju också orka göra lite roliga saker också för att behålla livsgnistan.

Jag tror att bästa möjligheten till det, med de förutsättningar du beskriver vore att tex kolla SLUs program för landsbygdsutveckling och sedan vända dig till din kommun för att implementera någon typ av utvecklingsprojekt (men det verkar ju helt övermaga med tanke på hur du beskriver din ork). En bekant går det programmet och har nu praktik på kommunen och leder medborgarträffar i alla kommunens tätorter att ha som underlag till utformandet av kommunens plan för en levande landsbygd. Det ger en möjlighet att skapa det jobb du själv vill ha men i form av en (projekt-?)anställning. Även det format som Trosa kommun har för att lära medborgarna matproduktion i närmiljön, tror det heter Odla vardagsmaten, är intressant och jag vet att flera kommuner tagit över konceptet rakt av. Ett sätt att kunna finansiera uppstarter inom landsbygdsutveckling är genom Leader. Det krävs en rejäl dos byråkrati men å andra sidan väljer de att gå in i de flesta rimliga projekten, i alla fall i min region. Gemensamt är att även sådana här projekt kräver drivet, orken och handlingskraften som eget företagande gör. Som jag ser det är det ändå en god möjlighet att kunna verka i den riktning du vill, om det alls är möjligt.


Du skrev någonstans på depressionens rand eller liknande och jag undrar om du kan vara deprimerad redan? När allt är så tungt o så. Förstår såklart att fobierna och kanske autismen spelar in och begränsar. Det blir ju verkligen en rävsax om du inte kan jobba utan motivation och motivationen återfinns i ett så smalt (men roligt och för framtiden viktigt) fält.

Om nu inte ens 25% gör att vardagen funkar (? Får inte riktigt kläm på om det är så), så låter det väl högst relevant att stämma av kring detta med vården.

Tack för tips!

Jo, 25% jobb funkar faktiskt.

Jag har haft depression i flera år och har ätit maxdos antidepressiv medicin sedan 2017. Vid senaste läkarbesöket diskuterade vi ett medicinbyte, men vi kom fram till att det inte var ett bra läge att byta då jag måste klara mig i två veckor helt utan medicin och jag behöver klara av mitt jobb nu.

 

[manda]

Jag har inte läst hela tråden men svarar på några inlägg.


Det är väl det att jag inte känner att sådana arbeten är mitt kall.

Du sa att jag inte vill jobba, vilket var vad jag vände mig emot. Om det vore sant så hade jag inte anmält mig som volontär till Erikshjälpen. Nu har det förvisso gått ett halvår sedan jag anmälde mig och jag har inte fått något svar alls så nu har jag inte lust längre. Jag ställer också upp på ideellt arbete för mitt parti.



Det är inte omöjligt att delvis sjukersättning kan vara något framöver. Men jag är inte där i processen ännu. Jag tror inte det kan bli aktuellt än på några år. Rehabkoordinatorn uttryckte det som att försäkringskassan behöver vänja sig vid att jag inte kan jobba 100%.

Jag är tyvärr rädd för att jag ändå aldrig kommer att få sjukersättning. Det är så sjukt svårt att få. Så jag jobbar hela tiden med plan B, att försöka klara mig ändå. Att hyra ut rum via airbnb är en sådan grej jag gör för att klara mig bättre. Det kräver inte så mycket av mig.

Men ja, du har verkligen en poäng i att jobb på heltid skulle suga ut all min energi och jag skulle inte orka ha ett liv utanför jobbet. Sen är det ju så att vissa saker inte fungerar oavsett hur lite jag jobbar. Man behöver ju också orka göra lite roliga saker också för att behålla livsgnistan.


Tack för tips!

Jo, 25% jobb funkar faktiskt.

Jag har haft depression i flera år och har ätit maxdos antidepressiv medicin sedan 2017. Vid senaste läkarbesöket diskuterade vi ett medicinbyte, men vi kom fram till att det inte var ett bra läge att byta då jag måste klara mig i två veckor helt utan medicin och jag behöver klara av mitt jobb nu.

Vad skönt att 25% funkar!

Skicka pm om du vill ha kontakt med min bekanting för att höra dig för mer om den utbildningen (även såklart om det dröjer några år innan det eventuellt blir aktuellt. Kanske ännu mer intressant att höra var hon hamnat ett tag efter utbildningen).

Förstår. Låter väl klokt att matcha ev medicinbyte med mindre olämpligt tillfälle att ev få svacka.

 

[Wille]

Jag svarar på några inlägg till.

Du måste sluta jämföra dig själv med andra och vad andra orkar. Vissa personer föddes bara som någon sorts duracellkaniner med spring i benen som HATAR att sitta still minsta minut och fixar och donar och fejar hej vilt och för dem är det inte jobbigt utan det kan till och med vara rogivande! Kul för dem, verkligen, men alla (de flesta) fungerar inte så. Det är en ganska utbredd "falsk sanning" att alla borde ha den här nivån av ork.

Sedan ska man inte glömma en ganska viktig grej som jag själv blivit varse om på senare tid eftersom jag numera har sambo. Mycket av den här nivån av vad man borde orka/hinna i vardagen utgår ifrån en tvåsamhet. Och det är sjukt mycket lättare att få saker gjorda när man är två! Dels är det ju rent praktiskt bara 50% av arbetet såklart, men det är även motiverande att ha en annan person som peppar, eller en motivation i formen av att jag vill att min partner ska må bra, eller slippa bo i ett smutsigt hem osv. Sådant som att laga mat blir oändligt mycket mer givande och roligt om det inte bara är man själv som ska äta.

Kanske sätt dig och fundera lite på vad du tycker din rimliga nivå bör ligga på. Kanske bör du dammsuga en gång i månaden? Se till att byta kökshandduk varje söndag. Laga mat minst en (eller kanske två) gånger i veckan. Gå på en kort promenad tre gånger i veckan osv. Sätt en gräns som du klarar av men som ändå utmanar lite. Då kan du känna dig nöjd med att du roddar det du bestämt att du behöver, skulle du orka mer nån gång är ju det bara en trevlig bonus.

De perioder min sambo är borta och jag är själv lagar jag mat så att jag har matlådor till jobbet i frysen, det brukar betyda storkok en gång i veckan ungefär. Däremellan äter jag sånt som sallad, nåt i airfryern, lite färdigmat osv.

Dammsugning bara en gång i månaden står jag inte ut med för det blir så skitigt (har ved och långhåriga katter), men är jag själv så får jag vara glad om jag lyckas dammsuga en gång i halvåret. Matlagning lyckas jag väldigt sällan med utan hjälp.

Mitt hem var total misär innan jag fick boendestöd.

Ja, alltså jag höll med ditt inlägg och spann vidare på det lite. Tack för matlagningstipset, men det blir Dafgårds som lagar min lunch ett tag till Matlagning, oavsett hur busenkelt, utförs till kvällsmaten endast just nu.

Men då orkar du ju laga mat till kvällsmaten! Jag får vara jävligt glad om jag får mat lagad två gånger i veckan. Jag gör det med boendestöd för annars blir det inte gjort. Annars äter jag mycket mackor, musli och modifast. Lagad mat får jag nöja mig med att äta en gång om dagen (som jag gjort storkok av med boendestöd).

Jag förstår din tanke, men man får inte glömma att diagnoser gör att man tänker olika. Det handlar kanske inte om att hellre gå hemma än att jobba, utan att känna att man behöver ett stimulerande jobb för att orka gå dit? Att inte trivas på jobbet är kanske för gemene man nått man får stå ut med, men för många av oss är det avgörande för att ens klara av att jobba. Så jag tror inte TS är lat, jag tror snarare det handlar om att hitta livlinor.
Men det är väl lite det som är problemet överlag med synen psykisk ohälsa, syns det inte så finns det inte.

Jag tänker att har jag ett jobb som är roligt så gör det inte så mycket om jag inte orkar så mycket utöver jobbet. Men vissa saker måste jag ju orka. Som att fixa mat till mig själv, städa och diska.

Problemet är väl delvis att du inte kan tänka att särskilt många jobb roliga eller värda att göra. Vilket hämmar dig på två sätt:

1, vad som är 'roligt' eller värt att göras har med din inställning till sakerna att göra, och situationen. Du kan påverka iaf en av dessa parametrar.

2, du inte vet vad 100% av alla jobb går ut på. Det finns en oändlig mängd jobb som gör en massa olika saker som kan vara svårt att veta om att de ens existerar. Då är det också svårt att vilja ha de jobben.

Jag söker alla möjliga jobb som jag kan vara kvalificerad för.

Lånar ditt inlägg, så KL:

@Wille men tror du verkligen att orken kommer bara du får ett jobb med den smala inriktningen du vill ha? Du har ju alla möjligheter att göra just det jobbet hemma hos dig, i din egna trädgård, och du är ju helledig i perioder, och om inte helledig på helger. Är inte det en utopi för dig själv att "bara om du fick det jobbet så skulle jag orka"?
Jag tänker att är orken borta så är orken borta oavsett.

Nu vet jag att du inte vill ta prover men förr eller senare så måste du- såhär kan du ju inte ha det, risken är ju att om det är något fel på dina värden i kroppen och du vägrar prover så kommer du kollapsa och tvingas flytta ändå så jag tror du får ställa det mot varandra : ta prover -få hjälp-bo kvar vägra prover-du får ingen hjälp-till slut får du flytta

Jag blir piggare om jag tar mindre alimemazin. Den är helt klart en bov. Men det är inte alltid jag klarar mig med mindre mängd medicin.

Men om du inte orkar göra något roligt en timme om dagen nu, hur skulle du då orka jobba med det roliga jobbet? Du kommer ju inte få mer ork av att jobba mer tänker jag. Jag lagar mat nästan varje dag just för att jag har barn, barnet måste ju liksom äta något hyfsat vettigt, det gjorde jag aldrig innan, men det blir liksom inte så mycket mer gjort än laga mat (inkl disk) och sätta på någon tvättmaskin på vardagarna.
Sen kommer det onda med det goda lite, jag har tex valt att inte pendla (har 7 min till fots till jobbet), dvs bor i lägenhet som kanske egentligen är lite liten men en större skulle göra att vi sov lite sämre om nätterna just nu. Har man ditt behov av lugn och ro och trädgård så kommer ju ofelbart pendelbiten in i ekvationen med jobb.

Jo, jag gör lite roliga saker nu. Skar ner en buske i förra veckan. Jobbar med att ta in veden i vedboden som jag klöv i höstas. Sår frön och vattnar småplantor. Skolar om plantor. Planterar.

@Wille

Lite sen på bollen, men...

Jag är också en som tycker livet är för kort för att tillbringa så mycket tid på ett jobb man avskyr och bara mår dåligt av. Såvida det inte är under en kort period, att man kanske vill få ihop snabba pengar till nåt specifikt, till exempel.

Nu har jag inte läst allt i tråden, men hur långt från allmän väg bor du? Jag vet de som sätter upp typ ett bord vid vägen med plantor, grönsaker, blommor, etc (hantverk också) till försäljning. Vad jag vet är folk rätt ärliga och swishar för vad de tagit. Min granne säljer en hel del på det viset. Sommartid framförallt, förstås.

Många vill gärna köpa uppdrivna plantor av tomat och chili inte minst. Jag sätter alltid för mycket och folk står i kö för att köpa av mig.

Finns där någon handelsträdgård i närheten där du kan få jobb? Du är ju otroligt kunnig. Skulle det fungera, tror du? Där kunde du också sätta upp lappar om din egen verksamhet - rådgivning, försäljning etc. Jag tror det finns en hel del inom ditt område där du skulle kunna tjäna pengar. Jag vet inte vilken inkomst du behöver varje månad för att det ska gå runt plus lite till.

Ja, det finns två handelsträdgårdar i byn. Den ena har nog inga anställda men jag har sökt jobb på den andra flera gånger. De vet vem jag är och de gav mig toppomdöme när jag gjorde min praktik hos dem då jag gick min trädgårdsutbildning. Ändå får jag inte jobb där.

Jag bor väldigt nära allmän väg. Men hastigheten där är 80 och folk kör ofta fortare. Jag tror inte ens att det skulle vara tillåtet att sätta upp ett bord på vägrenen. Men jag sätter ut plantor och honung vid min tomtgräns. Om lite knappt två veckor ska jag sälja på rekoring för nu är mina chiliplantor galet fina och jag har honung jag också behöver sälja.

Borde inte vara problem hinna med? Allt du räknar upp är ju inte varje vecka eller ens varje månad?
Jag har också inbokade saker förutom jobb nästan varje dag + helger och jag jobbar 100%.

Den här veckan har jag haft 10 saker i mitt schema utöver jobbet, Nästa vecka har jag 6 inplanerade saker utöver jobbet.

 

[Catsu]

Jag har inte läst hela tråden men svarar på några inlägg.


Det är väl det att jag inte känner att sådana arbeten är mitt kall.

Du sa att jag inte vill jobba, vilket var vad jag vände mig emot. Om det vore sant så hade jag inte anmält mig som volontär till Erikshjälpen. Nu har det förvisso gått ett halvår sedan jag anmälde mig och jag har inte fått något svar alls så nu har jag inte lust längre. Jag ställer också upp på ideellt arbete för mitt parti.



Det är inte omöjligt att delvis sjukersättning kan vara något framöver. Men jag är inte där i processen ännu. Jag tror inte det kan bli aktuellt än på några år. Rehabkoordinatorn uttryckte det som att försäkringskassan behöver vänja sig vid att jag inte kan jobba 100%.

Jag är tyvärr rädd för att jag ändå aldrig kommer att få sjukersättning. Det är så sjukt svårt att få. Så jag jobbar hela tiden med plan B, att försöka klara mig ändå. Att hyra ut rum via airbnb är en sådan grej jag gör för att klara mig bättre. Det kräver inte så mycket av mig.

Men ja, du har verkligen en poäng i att jobb på heltid skulle suga ut all min energi och jag skulle inte orka ha ett liv utanför jobbet. Sen är det ju så att vissa saker inte fungerar oavsett hur lite jag jobbar. Man behöver ju också orka göra lite roliga saker också för att behålla livsgnistan.


Tack för tips!

Jo, 25% jobb funkar faktiskt.

Jag har haft depression i flera år och har ätit maxdos antidepressiv medicin sedan 2017. Vid senaste läkarbesöket diskuterade vi ett medicinbyte, men vi kom fram till att det inte var ett bra läge att byta då jag måste klara mig i två veckor helt utan medicin och jag behöver klara av mitt jobb nu.

Det kan vara svårt att få sjukersättning beviljad men det är inte omöjligt. Jag blev nyligen beviljad 100% sjukersättning pga svår hjärntrötthet. Något som absolut inte syns. Träffar du mig så ser du antagligen en något tystlåten men fullt frisk individ.
Jag har tidigare jobbat heltid sen 75%, 50% och till slut gick inte det heller. Jag bestämde mig för att ansöka om 100% när jag till slut insåg att jag inte klarade av att ta hand om mig själv och mitt hem när jag jobbade. D3tta trots anpassningar och arbete hemifrån.

Jag var först sjukskriven 100% i 6 månader. Sen valde jag att ansöka om hel sjukersättning. Min läkare skrev ett detaljerat intyg. Jag pratade 45 minuter nonstop när handläggaren ringde upp. Verkligen beskrev i detalj hur en dag i mitt liv ser ut.
3 månader senare fick jag det beviljat och det är en sån lättnad!
Nu kan jag fokusera på att ta hand om mig själv. Jag har till och med lyckats laga mat ett par gånger sista tiden

 

[Wille]

I de flesta fall så brukar det som gör att folk trivs på jobbet vara att de har trevliga kollegor, bra kollegor brukar ligga på första plats eller väldigt högt upp när det görs undersökningar om vad som gör att man trivs på jobbet. Så för många människor spelar det mindre roll vad de gör och mer roll vilka de gör det med, vilket jag tror gör att många trivs på jobbet även om arbetsuppgifterna kanske inte alltid är så kul.

Jag har en vettig chef på nuvarande jobbet, men företaget har kunder jag inte skulle vilja ta i med tång. Jag gör alltså våld mot mina värderingar av att jobba på det här jobbet.

Jag hade väldigt bra kollegor i somras. Gillade dem skarpt. Själva jobbet var väl ok men inte det jag helst vill göra.

Jag är lite fundersam på hur du tror att andra människor lever? Visst, det finns människor som verkar ha hur mycket energi som helst, men de absolut flesta jag känner inkl mig själv är jättetrötta efter en dag på jobbet. Vi gör inte många knop på fritiden. De allra flesta jag känner klagar på hur trötta de är hela tiden!

De flesta jag känner jobbar av tvång. Vi måste jobba för att få pengar så vi kan överleva livet. Hade jag haft tillräckligt med pengar hade jag aldrig jobbat, men jag har ju inte det. Jag måste ju jobba för att betala för att leva. Jag går inte till jobbet med ett leende, men jag går dit, gör vad jag ska och är nöjd när jag får lön 25:e varje månad.

De flesta jag känner har konstant dåligt samvete för att de inte rider tillräckligt mycket, tränar med hunden tillräckligt mycket, umgås med sina barn mer, gör det fint i trädgården mm. De flesta orkar med sitt jobb och att överleva. Många av oss tvingar oss själva att göra saker vi mår bra av så vi får lite mer energi.

Men om du tror att alla människor vaknar på morgonen fulla med energi och motivation så har du fel. Jättefel! De flesta av oss överlever våra liv och gör så gott vi kan med hobbies, nöjen etc. Läs bara i tråden ”Hjälp, jag har för mycket prylar” - vi orkar inte ens rensa ut vår skit som är en energitjuv.

Folk har ju hund och häst? Bara för att nämna något. De måste ju tas omhand. Jag skulle inte orka med detta.

 

[Wille]

Förlåt, inte läst hela tråden! Jag tycker att det är fantastiskt att du försöker tänka på vad du vill och söker stöd här. Det låter som att du har en otroligt rimlig och sund vilja och längtan efter att livet ska vara roligt och mindre kämpigt (vilket både du och alla andra förtjänar och behöver, nåt annat är en otroligt luthersk och deppig inställning). Det är svårt när man har begränsad ork och allt känns tufft. Delvis gör det att man inte har så mycket utrymme att få in det där som gör livet värt att leva. Då är det faktiskt väldigt förståeligt tycker jag att du önskar att få utlopp för det under de timmar man arbetar, eftersom du inte orkar så mycket mer. Ja, förstås behöver man pengar för att leva men varför ska man leva? Jätterimligt att vilja att saker ska vara kreativa och stimulerande, BRA och sunt att du och vill och drömmer mycket! Däremot är det ju tyvärr så att vissa saker är svåra i praktiken, ofta är det ju så att jobb inte kan uppfylla jättemånga fler behov än just det att få in pengar till annat och lite social samvaro, om man inte har ett toppen-CV eller sen en tid tillbaka stått
lite halvt utanför arbetsmarknaden. Så det blir liksom, låter det som, att din sunda längtan inte kan bli uppfylld genom jobbet och det skapar otrolig frustration för hur ska något vara värt det? (blir känslan låter det som) Den andra delen av att ha det kämpigt och tufft är att saker som ska göra det ”bra” ofta får så otroligt höga krav på sig. Om man har tunga och jobbiga saker som tynger en och man inte fått hjälp med så behövds det så himla mycket hela tiden för att ”kompensera”. En kopp kaffe med sol i ansiktet blir liksom fjuttigt känns det som, ingen idé för allt det tunga. Nu till kanske tråkigt råd: kanske är det i såna småsaker man kan bygga lite glädje i vardagen? Långsamt bygga upp eller i alla fall samla ljusglimtar i vardagen. Jag tänker att det är såna små stunder som så småningom blir stora och känns BRA som gör livet värt att leva. (fyll i annan aktivitet) Jag tänker att det är lätt att allt blir så stort, att tex jobbet blir det som ska fixa allt. Hur ska du orka, när allt blir så stort? T.ex, att starta eget företag, inget som är omöjligt men även helt friska, toppenpigga tycker sånt kan vara svårt. Kanske måste det (inte bara jobbet, utan att må bättre) brytas ned i små delar. Jag vet att det är hemskt trist och kämpigt och du har det redan kämpigt men visst kämp leder till bra, bra kämp, och sen finns det annat typ av kämp som inte leder till så mycket. (Ibland kan man fastna i tankesnurrar som blir typiskt sånt dåligt kämp). Du behöver inte tillåtelse från någon annan att göra det du vill, jag förstår att du får massa stöd härifrån men kanske kan det vara bra att inte fastna i argumentation (obs ej att det är dåligt att argumentera!). Det låter som du känner en massa motstånd mot det folk säger. Jag tycker att det är jättebra att du säger ifrån när det inte känns bra! Motståndet vill säga något. Strunta i vad andra tycker! (inte strunta i andra men vad de tycker) Vad vill motståndet säga? Vad vill du skydda dig från? Känn lite på det! Och kanske ska du slippa försvara dig, det gör bara motståndet starkare. Det blir lätt så med deppighet, man hjälps inte alls av att hamna i nåt försvarslöse för hur ska man då orka släppa sargen? Fint att respektera sig själv och sin känsla. Vad säger den sidan av dig som vill ta hand om dig? Vad skulle den behöva? Det är jättebra att du vill tänka och ordna bra för dig själv i arbetslivet men det är en av alla byggstenar för ett liv, kanske behöver du mindre krav på både jobb och dig själv? Bara för att man måste nöja sig precis just idag och en tid framöver så betyder inte det att man måste ge upp sina drömmar! Kanske måste du just nu acceptera att jobbet är en trist grej men det betyder absolut inte att du kommer ha ett trist och tufft liv resten av livet! Jag känner inte till din historia men önskar du kunde få bra samtalsstöd under lång tid som kan stötta.

Jag uppskattar absolut de små grejerna i mitt liv. Som att ligga i hängmattan t.ex. Eller att brodera ett fint mönster.

Sådana saker behövs absolut. Men jag känner inte att de fyller mitt liv med mening. Jag känner mig onödig.

 

[Wille]

Det kan vara svårt att få sjukersättning beviljad men det är inte omöjligt. Jag blev nyligen beviljad 100% sjukersättning pga svår hjärntrötthet. Något som absolut inte syns. Träffar du mig så ser du antagligen en något tystlåten men fullt frisk individ.
Jag har tidigare jobbat heltid sen 75%, 50% och till slut gick inte det heller. Jag bestämde mig för att ansöka om 100% när jag till slut insåg att jag inte klarade av att ta hand om mig själv och mitt hem när jag jobbade. D3tta trots anpassningar och arbete hemifrån.

Jag var först sjukskriven 100% i 6 månader. Sen valde jag att ansöka om hel sjukersättning. Min läkare skrev ett detaljerat intyg. Jag pratade 45 minuter nonstop när handläggaren ringde upp. Verkligen beskrev i detalj hur en dag i mitt liv ser ut.
3 månader senare fick jag det beviljat och det är en sån lättnad!
Nu kan jag fokusera på att ta hand om mig själv. Jag har till och med lyckats laga mat ett par gånger sista tiden

Åh, vad skönt att du fått det beviljat!

 

[Mia_R]

Jag har en vettig chef på nuvarande jobbet, men företaget har kunder jag inte skulle vilja ta i med tång. Jag gör alltså våld mot mina värderingar av att jobba på det här jobbet.

Jag hade väldigt bra kollegor i somras. Gillade dem skarpt. Själva jobbet var väl ok men inte det jag helst vill göra.


Folk har ju hund och häst? Bara för att nämna något. De måste ju tas omhand. Jag skulle inte orka med detta.

Du har ju inget intresse av det heller. Är nog många som aldrig skulle orka odla något eller hyra ut på Air bnb heller.

 

[Wille]

Du har ju inget intresse av det heller. Är nog många som aldrig skulle orka odla något eller hyra ut på Air bnb heller.

Jag hade ju liknande arbetsuppgifter på tidigare jobb (nästan 10 år), men då kände jag att jag jobbade för något bra. Det gör jag inte nu.

Att odla har jag i generna. Och det är kul med airbnb-gäster.

 

[Mia_R]

Jag hade ju liknande arbetsuppgifter på tidigare jobb (nästan 10 år), men då kände jag att jag jobbade för något bra. Det gör jag inte nu.

Att odla har jag i generna. Och det är kul med airbnb-gäster.

Jag förstår inte vad ditt svar har med mitt svar på att du inte skulle orka med en häst eller en hund att göra.

 

[Wille]

Jag förstår inte vad ditt svar har med mitt svar på att du inte skulle orka med en häst eller en hund att göra.

Vadå häst och hund? Det stod inget om det i ditt svar. Bara att jag inte skulle ha intresse av de arbetsuppgifter jag har och att andra inte har mina intressen.

 

[Mia_R]

Folk har ju hund och häst? Bara för att nämna något. De måste ju tas omhand. Jag skulle inte orka med detta.

 

[Wille]

Det var ju ett annat svar på ett annat inlägg.

Du får lov att svara på rätt inlägg så det går att få en röd tråd i det som sägs.

 

[Mia_R]

Det var ju ett annat svar på ett annat inlägg.

Du får lov att svara på rätt inlägg så det går att få en röd tråd i det som sägs.

Jag svarade på inlägget, #230.
Du får hålla reda på vad du skriver i dina inlägg och inte bara läsa halva.

 

[Wille]

Jag svarade på inlägget, #230.
Du får hålla reda på vad du skriver i dina inlägg och inte bara läsa halva.

Det vore då bra om du kunde klippa bort det du inte svarar på. För jag sitter inte och kollar på allt som står i ett inlägg du svarar på.

För övrigt så om andra orkar ha häst eller hund så tycker jag det är rimligt att jag också orkar göra något kul utanför jobbet. Oavsett vad det är. Men jag gör ju inte det när jag jobbar. Jag jobbar, sover, äter och skiter. Det är allt.

 

[sjoberga]

Det vore då bra om du kunde klippa bort det du inte svarar på. För jag sitter inte och kollar på allt som står i ett inlägg du svarar på.

För övrigt så om andra orkar ha häst eller hund så tycker jag det är rimligt att jag också orkar göra något kul utanför jobbet. Oavsett vad det är. Men jag gör ju inte det när jag jobbar. Jag jobbar, sover, äter och skiter. Det är allt.

Fast poängen var att du orkade både odla och driva airbnb. Sånt som du tycker är givande och roligt. På samma sätt som andra orkar och vill ha häst och hund. Det är som att du har ett extremt selektivt filter framför medvetandet som ger negativ feedback till dig själv och rosaskimrande framställer andras liv.

 

[Mia_R]

Det vore då bra om du kunde klippa bort det du inte svarar på. För jag sitter inte och kollar på allt som står i ett inlägg du svarar på.

För övrigt så om andra orkar ha häst eller hund så tycker jag det är rimligt att jag också orkar göra något kul utanför jobbet. Oavsett vad det är. Men jag gör ju inte det när jag jobbar. Jag jobbar, sover, äter och skiter. Det är allt.

Jag svarade på inlägget du skrev. Inget annat.

 

[Wille]

Fast poängen var att du orkade både odla och driva airbnb. Sånt som du tycker är givande och roligt. På samma sätt som andra orkar och vill ha häst och hund. Det är som att du har ett extremt selektivt filter framför medvetandet som ger negativ feedback till dig själv och rosaskimrande framställer andras liv.

Fast jag orkar ju inte det när jag jobbar heltid. Jag kraschar när jag kommer hem och helgerna går åt till att vila. Livet för mig består av jobba, sova, äta, skita när jag jobbar heltid. Ingen odling eller något annat orkas med.