Stå ut med tråkigt jobb eller hur hittar man ett roligt jobb?

[vemsomhelst123]

Men @Wille angående ditt inlägg om att du haft en omröstningstråd och att de flesta gillade sina jobb/tyckte jobbet var intressant (eller hur saken formulerades). Där tänker jag att om man bara vill så kan man hitta positiva aspekter i nästan allting.

Ett av mina första jobb var städning inom industrin. Tungt, väldigt tidiga morgnar, smutsigt och slitsamt. Men det gav bra betalt (för en 20-åring) och jag blir nöjd när jag ser resultatet av mitt arbete direkt. Det är ju det som är positivt med den typen av grovjobb eller vad man ska kalla det: om man städar en smutsig/stökig yta så känns det bra efteråt när allt glänser.
Städning bara ett allmänt hållet exempel.

Som andra varit inne på. Vill du ha förändring så är det du som måste göra denna förändring. Att försöka byta perspektiv vore kanske det som kräver minst omställningar av livet i övrigt.

Det är klart att det inte är lätt att försöka förhålla sig till saker på ett helt annat/nytt sätt, men det skadar inte heller att prova att gå emot det som känns bekant och bekvämt och se

Har man sjukersättning pga främst eller enbart en autismdiagnos är det inte alls säkert att det är det som är orsaken. Som austist med sjukersättning och med många sådana runt mig så kan jag säga att det inte är orsaken för nån jag känner faktiskt. De flesta runt mig i denna situation går på daglig verksamhet, älskar att jobba och gemenskapen på "jobbet". Att följa instruktioner är faktiskt oftast det som funkar allra bäst för dem och en anledning till att de inte kan ha "normala jobb" är att de behöver "orimligt" mycket stöttning och instruktioner och därför inte klarar av att jobba självständigt. De pallar oftast inte heller att göra detta under lång tid utan nån typ veckolång "semester" här och där för att bygga up orken. Man kan ta pauser från daglig verksamhet på ett helt annat sätt än ett vanligt jobb.

Det finns garanterat folk med andra problem också men jag vill definitivt inte att folk ska tro att alla autister med sjukersättning har stora sociala problem.

Word. Har två medarbetare ”under” mig som har lönebidrag med diagnosen autism. De gör sitt jobb otroligt bra, bidrar till arbetsplatsen både socialt och kompetensmässigt men kan inte alltid gå på det högvarv som krävs. Vi gör allt för att behålla dem.

 

[Enya]

Förlåt, råkade posta för tidigt. Självklart säger jag inget om att om hon är berättigad till hjälp. Men förstod det inte inte som att hon är utredd för att vara berättigad till sjukersättning. Är hon det är det väl inga problem? Men håller fortfarande fast vid man att man inte kan begära hjälp från samhället bara för att man tycker "det är tråkigt" Bra att det inte är så

Nej jag tror inte hon är det ännu, men arbetsförmågeutredning är väl på gång om jag inte har fel för mig.
Nej sjukersättning för att det är tråkigt att jobba är hemskt om sådant går igenom fortfarande i dag!

 

[Exile]

Nyligen när jag pratade med min psykolog på habiliteringen så pratade jag om att det finns människor som lagar mat så gott som varje dag, de har barn och de har hund. Sånt tar tid och energi. Jag lagar mat absolut max 2 gånger i veckan, har inte barn och ingen hund, så då borde det inte vara orimligt att orka pyssla med något roligt en timme om dagen. Psykologen tyckte att jag resonerade klokt.

Du måste sluta jämföra dig själv med andra och vad andra orkar. Vissa personer föddes bara som någon sorts duracellkaniner med spring i benen som HATAR att sitta still minsta minut och fixar och donar och fejar hej vilt och för dem är det inte jobbigt utan det kan till och med vara rogivande! Kul för dem, verkligen, men alla (de flesta) fungerar inte så. Det är en ganska utbredd "falsk sanning" att alla borde ha den här nivån av ork.

Sedan ska man inte glömma en ganska viktig grej som jag själv blivit varse om på senare tid eftersom jag numera har sambo. Mycket av den här nivån av vad man borde orka/hinna i vardagen utgår ifrån en tvåsamhet. Och det är sjukt mycket lättare att få saker gjorda när man är två! Dels är det ju rent praktiskt bara 50% av arbetet såklart, men det är även motiverande att ha en annan person som peppar, eller en motivation i formen av att jag vill att min partner ska må bra, eller slippa bo i ett smutsigt hem osv. Sådant som att laga mat blir oändligt mycket mer givande och roligt om det inte bara är man själv som ska äta.

Kanske sätt dig och fundera lite på vad du tycker din rimliga nivå bör ligga på. Kanske bör du dammsuga en gång i månaden? Se till att byta kökshandduk varje söndag. Laga mat minst en (eller kanske två) gånger i veckan. Gå på en kort promenad tre gånger i veckan osv. Sätt en gräns som du klarar av men som ändå utmanar lite. Då kan du känna dig nöjd med att du roddar det du bestämt att du behöver, skulle du orka mer nån gång är ju det bara en trevlig bonus.

De perioder min sambo är borta och jag är själv lagar jag mat så att jag har matlådor till jobbet i frysen, det brukar betyda storkok en gång i veckan ungefär. Däremellan äter jag sånt som sallad, nåt i airfryern, lite färdigmat osv.

 

[Lickety]

Du måste sluta jämföra dig själv med andra och vad andra orkar. Vissa personer föddes bara som någon sorts duracellkaniner med spring i benen som HATAR att sitta still minsta minut och fixar och donar och fejar hej vilt och för dem är det inte jobbigt utan det kan till och med vara rogivande! Kul för dem, verkligen, men alla (de flesta) fungerar inte så. Det är en ganska utbredd "falsk sanning" att alla borde ha den här nivån av ork.

Sedan ska man inte glömma en ganska viktig grej som jag själv blivit varse om på senare tid eftersom jag numera har sambo. Mycket av den här nivån av vad man borde orka/hinna i vardagen utgår ifrån en tvåsamhet. Och det är sjukt mycket lättare att få saker gjorda när man är två! Dels är det ju rent praktiskt bara 50% av arbetet såklart, men det är även motiverande att ha en annan person som peppar, eller en motivation i formen av att jag vill att min partner ska må bra, eller slippa bo i ett smutsigt hem osv. Sådant som att laga mat blir oändligt mycket mer givande och roligt om det inte bara är man själv som ska äta.

Kanske sätt dig och fundera lite på vad du tycker din rimliga nivå bör ligga på. Kanske bör du dammsuga en gång i månaden? Se till att byta kökshandduk varje söndag. Laga mat minst en (eller kanske två) gånger i veckan. Gå på en kort promenad tre gånger i veckan osv. Sätt en gräns som du klarar av men som ändå utmanar lite. Då kan du känna dig nöjd med att du roddar det du bestämt att du behöver, skulle du orka mer nån gång är ju det bara en trevlig bonus.

De perioder min sambo är borta och jag är själv lagar jag mat så att jag har matlådor till jobbet i frysen, det brukar betyda storkok en gång i veckan ungefär. Däremellan äter jag sånt som sallad, nåt i airfryern, lite färdigmat osv.

Sen måste man tänka på att en person kanske har barn, men inte hinner med sitt fritidsintresse, någon annan har hund, men ger sjutton i att laga några matlådor alls, osv. Dvs man prioriterar olika saker och ganska få orkar med allt - eller de som jag sett försöka har snarare brakat in i väggen rätt rejält.

Jag kör utan att blinka färdigmat på jobbet typ varje dag just nu, fast vi är två i hushållet. Det blir så för att vi har barn, en gård med djur och jobbar - då får det vara så, helt enkelt. Skulle jag försöka lägga på matlagning med hemlagad mat tio måltider till i veckan så skulle kalkylen spricka. Inte tidsmässigt, men definitivt orkmässigt.

 

[Exile]

Sen måste man tänka på att en person kanske har barn, men inte hinner med sitt fritidsintresse, någon annan har hund, men ger sjutton i att laga några matlådor alls, osv. Dvs man prioriterar olika saker och ganska få orkar med allt - eller de som jag sett försöka har snarare brakat in i väggen rätt rejält.

Jag kör utan att blinka färdigmat på jobbet typ varje dag just nu, fast vi är två i hushållet. Det blir så för att vi har barn, en gård med djur och jobbar - då får det vara så, helt enkelt. Skulle jag försöka lägga på matlagning med hemlagad mat tio måltider till i veckan så skulle kalkylen spricka. Inte tidsmässigt, men definitivt orkmässigt.

Ja det är såklart olika för alla, men andemeningen var fortfarande att man måste verkligen inte göra allt det där som man tror att man måste.

Jag skulle förresten nämnt mitt största matlagningshack, jag äter rätt mycket tacos haha, flera gånger i veckan när jag är själv och det har jag gjort.. typ hela mitt vuxna liv? tröttnar aldrig.

Jag steker 1,5 kg köttäfärs i en stor traktörpanna, lifehack för att enkelt finfördela den är att använda en ballongvisp. I med vatten och tacokrydda, får stå och puttra 20 min eller flera timmar om man gillar långkoksfeelingen färs får då. Nu har jag en förkärlek till rå lök men annars går det såklart bra att ha med löken redan här så slipper man det senare.

Sen fryser jag in i portionslådor. Bara att ta fram och micra 2 min. Till kan man ha nachos eller tortillas, färdigriven ost, tacosås och creme fraiche från burk. Grönsaker kan varieras efter orken den dagen. Majs är ju bara att öppna burken, tomater kan ätas hela eller dela på två om man har cocktail. Hacka lite sallad typ.

Det tar max 10 minuter från att du får iden om att äta och det är ändå lagad mat som både är mättande och innehåller nyttigt grönt också. Det är perfekt för lata och trötta människor. Dessutom svingott!

 

[Lickety]

Ja det är såklart olika för alla, men andemeningen var fortfarande att man måste verkligen inte göra allt det där som man tror att man måste.

Jag skulle förresten nämnt mitt största matlagningshack, jag äter rätt mycket tacos haha, flera gånger i veckan när jag är själv och det har jag gjort.. typ hela mitt vuxna liv? tröttnar aldrig.

Jag steker 1,5 kg köttäfärs i en stor traktörpanna, lifehack för att enkelt finfördela den är att använda en ballongvisp. I med vatten och tacokrydda, får stå och puttra 20 min eller flera timmar om man gillar långkoksfeelingen färs får då. Nu har jag en förkärlek till rå lök men annars går det såklart bra att ha med löken redan här så slipper man det senare.

Sen fryser jag in i portionslådor. Bara att ta fram och micra 2 min. Till kan man ha nachos eller tortillas, färdigriven ost, tacosås och creme fraiche från burk. Grönsaker kan varieras efter orken den dagen. Majs är ju bara att öppna burken, tomater kan ätas hela eller dela på två om man har cocktail. Hacka lite sallad typ.

Det tar max 10 minuter från att du får iden om att äta och det är ändå lagad mat som både är mättande och innehåller nyttigt grönt också. Det är perfekt för lata och trötta människor. Dessutom svingott!

Ja, alltså jag höll med ditt inlägg och spann vidare på det lite. Tack för matlagningstipset, men det blir Dafgårds som lagar min lunch ett tag till Matlagning, oavsett hur busenkelt, utförs till kvällsmaten endast just nu.

 

[MissFideli]

Tankesättet i tråden kan framstå som ett hån mot oss som inte KAN jobba, och då inte som i TS fall tycker att det är "tråkigt". Att uppmuntra till sjukersättning försämras för oss som verkligen behöver det och skulle gärna ta ett "tråkigt" jobb. Har man möjlighet att arbeta så har man. I annat fall får man gå till soc och begära bidrag. Och lycka till med det om du är arbetsför.

Jag förstår din tanke, men man får inte glömma att diagnoser gör att man tänker olika. Det handlar kanske inte om att hellre gå hemma än att jobba, utan att känna att man behöver ett stimulerande jobb för att orka gå dit? Att inte trivas på jobbet är kanske för gemene man nått man får stå ut med, men för många av oss är det avgörande för att ens klara av att jobba. Så jag tror inte TS är lat, jag tror snarare det handlar om att hitta livlinor.
Men det är väl lite det som är problemet överlag med synen psykisk ohälsa, syns det inte så finns det inte.

 

[Elo]

Problemet är väl delvis att du inte kan tänka att särskilt många jobb roliga eller värda att göra. Vilket hämmar dig på två sätt:

1, vad som är 'roligt' eller värt att göras har med din inställning till sakerna att göra, och situationen. Du kan påverka iaf en av dessa parametrar.

2, du inte vet vad 100% av alla jobb går ut på. Det finns en oändlig mängd jobb som gör en massa olika saker som kan vara svårt att veta om att de ens existerar. Då är det också svårt att vilja ha de jobben.

 

[ginnies]

Det handlar kanske inte om att hellre gå hemma än att jobba, utan att känna att man behöver ett stimulerande jobb för att orka gå dit?

Lånar ditt inlägg, så KL:

@Wille men tror du verkligen att orken kommer bara du får ett jobb med den smala inriktningen du vill ha? Du har ju alla möjligheter att göra just det jobbet hemma hos dig, i din egna trädgård, och du är ju helledig i perioder, och om inte helledig på helger. Är inte det en utopi för dig själv att "bara om du fick det jobbet så skulle jag orka"?
Jag tänker att är orken borta så är orken borta oavsett.

Nu vet jag att du inte vill ta prover men förr eller senare så måste du- såhär kan du ju inte ha det, risken är ju att om det är något fel på dina värden i kroppen och du vägrar prover så kommer du kollapsa och tvingas flytta ändå så jag tror du får ställa det mot varandra : ta prover -få hjälp-bo kvar vägra prover-du får ingen hjälp-till slut får du flytta

 

[vemsomhelst123]

Här är det små företag. Familjeföretag. Ägaren är också chefen och inköparen. Det finns inga positioner att avancera till.


Jag vill jobba med sånt som är meningsfullt. Och någon anställning kan inte ge mig det. Den enda vägen framåt är att starta eget för att få jobba med det jag vill. Men jag vet inte hur det ska gå till. Idag har jag kämpat hela dagen för att få något gjort. Viljan finns men jag är helt slut och har huvudvärk. Tvingade mig själv att gå ut efter en del om och men, men ändå fick jag inget gjort. Alltså, jag VILL GÖRA saker. Jag mår bra av att göra saker. Men jag är så fruktansvärt trött. Och jag hatar att vara så trött och inte orka något.


Det där var faktiskt ett slag under bältet. Jag är inte alls intresserad av att suga ut pengar från någon. Skäms på dig!!!

Jag VILL jobba men med något meningsfullt. Idag har jag inget meningsfullt arbete då det inte bidrar till bättre miljö, matproduktion på ekologiskt vis eller annan nyttig verksamhet.


Jag vill jobba med skogsträdgård och matproduktion i liten skala. Det finns inga stora bolag inom den inriktningen.


Jag vill inte ha anställda.


Fast inget jobb som jag haft har varit bra. I somras var jag så slut efter jobbet att jag inte ens orkade göra en matlåda av färdiglagad mat till dagen efter.



Jo, och sen kraschade jag i en utmattningsdepression. Den har jag inte hämtat mig ifrån helt. I dagsläget sover jag omkring 11 timmar per dygn. Och autism är ofta en orsak till att man blir utmattad.



Nej, Inget SIP. Jag ska på en arbetsförmågebedömning och står i kö för det. Jag har väntat några månader nu så det borde bli när som helst.

Jag kommer endast att vara sjukskriven 25% från månadsskiftet. I övrigt jobb och arbetslöshet.


Nyligen när jag pratade med min psykolog på habiliteringen så pratade jag om att det finns människor som lagar mat så gott som varje dag, de har barn och de har hund. Sånt tar tid och energi. Jag lagar mat absolut max 2 gånger i veckan, har inte barn och ingen hund, så då borde det inte vara orimligt att orka pyssla med något roligt en timme om dagen. Psykologen tyckte att jag resonerade klokt.

Men om du inte orkar göra något roligt en timme om dagen nu, hur skulle du då orka jobba med det roliga jobbet? Du kommer ju inte få mer ork av att jobba mer tänker jag. Jag lagar mat nästan varje dag just för att jag har barn, barnet måste ju liksom äta något hyfsat vettigt, det gjorde jag aldrig innan, men det blir liksom inte så mycket mer gjort än laga mat (inkl disk) och sätta på någon tvättmaskin på vardagarna.
Sen kommer det onda med det goda lite, jag har tex valt att inte pendla (har 7 min till fots till jobbet), dvs bor i lägenhet som kanske egentligen är lite liten men en större skulle göra att vi sov lite sämre om nätterna just nu. Har man ditt behov av lugn och ro och trädgård så kommer ju ofelbart pendelbiten in i ekvationen med jobb.

 

[MiaMia]

Jag förstår din tanke, men man får inte glömma att diagnoser gör att man tänker olika. Det handlar kanske inte om att hellre gå hemma än att jobba, utan att känna att man behöver ett stimulerande jobb för att orka gå dit? Att inte trivas på jobbet är kanske för gemene man nått man får stå ut med, men för många av oss är det avgörande för att ens klara av att jobba. Så jag tror inte TS är lat, jag tror snarare det handlar om att hitta livlinor.
Men det är väl lite det som är problemet överlag med synen psykisk ohälsa, syns det inte så finns det inte.

Ytterligare aspekter när det är diagnoser inblandade:

Det kan vara svårare att göra något ensam hemma än att göra samma sak på en arbetsplats med omgivande dynamik av arbetsledning och arbetskamrater. Eller tvärt om.

Det kan finnas utökat behov av rekreation mellan prestationerna. Och vad som fungerar som återhämtning respektive nödvändig stimulans kan skilja sig från vad som betraktas som "normalt". Därför kan olika varianter av "göra fritidsaktiviteter hemma" (och ibland mycket av dem) vara en förutsättning för (ibland rätt lite) produktivt lönearbete av traditionellt snitt (eller rent av grundläggande hushållsgöromål i vissa fall).

Över lag kan vad som är enkelt/lätt respektive svårt/krävande vara avvikande. Vilket kan dels feltolkas, dels passa dåligt i relation till en del regelverk och bedömningskriterier.

Dessutom kan den egna förmågan att identifiera och uttrycka saker i relation till ens känslor, upplevelser, situationsförståelse, intentioner, viljeyttringar osv. vara nedsatt eller avvikande. Så att vissa ordval av typen inte orka, inte kunna, inte vilja etc. inte alltid speglar precis den bakgrund och innebörd som mottagaren uppfattar det som.

Säkert ingen uttömmande lista.
Och vill betona att jag inte säger något om i vilken mån just dessa skulle vara aktuella när det gäller TS. Men rörande den typ av diskussion som förs här är det saker att ha i bakhuvudet rent generellt. Att man får ha med sig att resonemang om både orsaker och möjliga åtgärder inte alltid kan föras utifrån hur en utomstående kanske tänker spontant, om man inte reflekterar särskilt kring de aspekterna.

 

[Exile]

Jag förstår din tanke, men man får inte glömma att diagnoser gör att man tänker olika. Det handlar kanske inte om att hellre gå hemma än att jobba, utan att känna att man behöver ett stimulerande jobb för att orka gå dit? Att inte trivas på jobbet är kanske för gemene man nått man får stå ut med, men för många av oss är det avgörande för att ens klara av att jobba. Så jag tror inte TS är lat, jag tror snarare det handlar om att hitta livlinor.
Men det är väl lite det som är problemet överlag med synen psykisk ohälsa, syns det inte så finns det inte.

Men det här tror jag inte på, i alla fall inte att det är så enkelt.

Jag har jättesvårt med mitt heltidsjobb. Jag skjuter på allt hela tiden, blir ofta sen med deadlines och liknande för att jag tycker det är så satans tråkigt och bara vill/orkar inte göra det jag ska. Det går bra i perioder men så fort jag börjar skjuta på något så faller det igen.

Så har jag varit hela mitt liv. Mitt motto har ALLTID varit "varför göra det idag som kan göras imorgon" typ. Så fort något är minsta tråkigt så orkar jag inte, jag är som en barnunge. Jag har alltid tyckt motion varit "tråkigt" och rör mig inte en meter mer än jag måste. Jag har blivit kallat lat genom hela livet, framförallt av mina föräldrar.

Min vardag har blivit markant bättre sedan jag fick sambo, orken har ökat enormt och nu slipper jag bo i en svinstia för att jag aldrig orkar städa och jag äter mer lagad mat. Med det menar jag inte att min sambo gör allt, även om han såklart drar det tyngre lasset, men det har motiverat mig att göra mer för någon annan.

Samtidigt har jag när jag växt upp dels hållt på med simning men även haft häst vilket inneburit promenader/cykling till stall varje dag, mycket att greja med osv. Även om jag har mer stillasittande hobbies idag så kan jag spendera otroligt mycket energi på det, sitta och knåpa med spreadsheets för att maximera och liknande. Så motivationen och drivet och framförallt startmotorn finns där inne, men verkar bara fungera när jag gör något jag tycker är värt min uppmärksamhet.

Jag har blivit utredd två gånger för autism/adhd/add och det har båda gångerna konstaterats att jag inte har någon diagnos. Människor är väl helt enkelt olika, vissa är lite mer lata och svårmotiverade än andra. Min personliga erfarenhet har liksom lett till att jag börjat lessna lite på detta med att så fort en diagnos finns så ska allt ursäktas men har man ingen ja då får man snällt skärpa sig.

Folk klarade vardagen innan diagnoser blev så pass vanligt som det är idag, jag tror att det till viss del stjälper mer än det hjälper att man liksom kan luta sig på ett läkarintyg som säger att det är okej att man beter sig på ett visst sätt, att det gör att man liksom slutar försöka. Här vill jag också understryka att det så klart finns en massa olika grader på denna diagnos, och det inte är så att jag inte tror på att det inte finns folk som verkligen inte kan klara ett "normalt" liv pga detta, det vet jag att det gör.

Kontroversiellt kanske men som sagt, det är min personliga erfarenhet.

 

[sjoberga]

Men det här tror jag inte på, i alla fall inte att det är så enkelt.

Jag har jättesvårt med mitt heltidsjobb. Jag skjuter på allt hela tiden, blir ofta sen med deadlines och liknande för att jag tycker det är så satans tråkigt och bara vill/orkar inte göra det jag ska. Det går bra i perioder men så fort jag börjar skjuta på något så faller det igen.

Så har jag varit hela mitt liv. Mitt motto har ALLTID varit "varför göra det idag som kan göras imorgon" typ. Så fort något är minsta tråkigt så orkar jag inte, jag är som en barnunge. Jag har alltid tyckt motion varit "tråkigt" och rör mig inte en meter mer än jag måste. Jag har blivit kallat lat genom hela livet, framförallt av mina föräldrar.

Min vardag har blivit markant bättre sedan jag fick sambo, orken har ökat enormt och nu slipper jag bo i en svinstia för att jag aldrig orkar städa och jag äter mer lagad mat. Med det menar jag inte att min sambo gör allt, även om han såklart drar det tyngre lasset, men det har motiverat mig att göra mer för någon annan.

Samtidigt har jag när jag växt upp dels hållt på med simning men även haft häst vilket inneburit promenader/cykling till stall varje dag, mycket att greja med osv. Även om jag har mer stillasittande hobbies idag så kan jag spendera otroligt mycket energi på det, sitta och knåpa med spreadsheets för att maximera och liknande. Så motivationen och drivet och framförallt startmotorn finns där inne, men verkar bara fungera när jag gör något jag tycker är värt min uppmärksamhet.

Jag har blivit utredd två gånger för autism/adhd/add och det har båda gångerna konstaterats att jag inte har någon diagnos. Människor är väl helt enkelt olika, vissa är lite mer lata och svårmotiverade än andra. Min personliga erfarenhet har liksom lett till att jag börjat lessna lite på detta med att så fort en diagnos finns så ska allt ursäktas men har man ingen ja då får man snällt skärpa sig.

Folk klarade vardagen innan diagnoser blev så pass vanligt som det är idag, jag tror att det till viss del stjälper mer än det hjälper att man liksom kan luta sig på ett läkarintyg som säger att det är okej att man beter sig på ett visst sätt, att det gör att man liksom slutar försöka. Här vill jag också understryka att det så klart finns en massa olika grader på denna diagnos, och det inte är så att jag inte tror på att det inte finns folk som verkligen inte kan klara ett "normalt" liv pga detta, det vet jag att det gör.

Kontroversiellt kanske men som sagt, det är min personliga erfarenhet.

Spektrumet är brett inom diagnoserna och man kan ligga rätt nära i vissa avseenden utan att kliva in över diagnoskanten som definierats av professionen. En mycket stor gråskala. Sen tycker jag det är viktigt att skilja på vad som är en diagnos som kan utgöra ett funktionshinder i en del situationer och psykisk ohälsa. Det är verkligen inte samma sak och förbättras inte med samma åtgärder.

På arbetsmarknaden tycker jag att det finns alldeles för mycket normer (om heltid, om löner, om 110% insats i varje situation/prestation) som utgör ett hinder för dem som inte passar in, oavsett om det finns en diagnos eller inte. Med mer anpassning och stöd på individuell nivå kan fler delta, bidra och trivas på arbetsplatserna.

 

[MiaMia]

Folk klarade vardagen innan diagnoser blev så pass vanligt som det är idag, jag tror att det till viss del stjälper mer än det hjälper att man liksom kan luta sig på ett läkarintyg som säger att det är okej att man beter sig på ett visst sätt, att det gör att man liksom slutar försöka. Här vill jag också understryka att det så klart finns en massa olika grader på denna diagnos, och det inte är så att jag inte tror på att det inte finns folk som verkligen inte kan klara ett "normalt" liv pga detta, det vet jag att det gör.

Jag tror det finns två sidor av detta. Dels alldeles för lite hänsyn och anpassning i olika sammanhang och till vissa typer av svårigheter. Dels en "överargumentation" om hur mycket behov diagnoserna skapar från en del. Båda sakerna samtidigt.
Det finns anledning att nyansera diskussionerna om detta så att man kan se båda sidorna samtidigt.

Sen ska man komma ihåg att funktionshinder är miljörelativa. Hur folk med samma typ av funktionsnedsättningar klarade sig i en annan miljö är inte en relevant jämförelse för i vilken grad man klarar sig i dagens samhälle.

Men visst fanns det en hel del som inte klarade vardagen förr också. De dog eller hamnade i misär på fattighuset och syns inte speciellt mycket.
Likaså finns de som fick massor av anpassningar från omgivningen. Skillnaden där är att det ofta skedde i ett mindre socialt nätverk och byggde på vilka sammanhang en ingick i. Medan idag har vi ett övergripande system som mycket mer bygger på regelverk vilket gör att de formella intygen har en annan betydelse för vilka anpassningar som görs och var.

 

[MissFideli]

Men det här tror jag inte på, i alla fall inte att det är så enkelt.

Jag har jättesvårt med mitt heltidsjobb. Jag skjuter på allt hela tiden, blir ofta sen med deadlines och liknande för att jag tycker det är så satans tråkigt och bara vill/orkar inte göra det jag ska. Det går bra i perioder men så fort jag börjar skjuta på något så faller det igen.

Så har jag varit hela mitt liv. Mitt motto har ALLTID varit "varför göra det idag som kan göras imorgon" typ. Så fort något är minsta tråkigt så orkar jag inte, jag är som en barnunge. Jag har alltid tyckt motion varit "tråkigt" och rör mig inte en meter mer än jag måste. Jag har blivit kallat lat genom hela livet, framförallt av mina föräldrar.

Min vardag har blivit markant bättre sedan jag fick sambo, orken har ökat enormt och nu slipper jag bo i en svinstia för att jag aldrig orkar städa och jag äter mer lagad mat. Med det menar jag inte att min sambo gör allt, även om han såklart drar det tyngre lasset, men det har motiverat mig att göra mer för någon annan.

Samtidigt har jag när jag växt upp dels hållt på med simning men även haft häst vilket inneburit promenader/cykling till stall varje dag, mycket att greja med osv. Även om jag har mer stillasittande hobbies idag så kan jag spendera otroligt mycket energi på det, sitta och knåpa med spreadsheets för att maximera och liknande. Så motivationen och drivet och framförallt startmotorn finns där inne, men verkar bara fungera när jag gör något jag tycker är värt min uppmärksamhet.

Jag har blivit utredd två gånger för autism/adhd/add och det har båda gångerna konstaterats att jag inte har någon diagnos. Människor är väl helt enkelt olika, vissa är lite mer lata och svårmotiverade än andra. Min personliga erfarenhet har liksom lett till att jag börjat lessna lite på detta med att så fort en diagnos finns så ska allt ursäktas men har man ingen ja då får man snällt skärpa sig.

Folk klarade vardagen innan diagnoser blev så pass vanligt som det är idag, jag tror att det till viss del stjälper mer än det hjälper att man liksom kan luta sig på ett läkarintyg som säger att det är okej att man beter sig på ett visst sätt, att det gör att man liksom slutar försöka. Här vill jag också understryka att det så klart finns en massa olika grader på denna diagnos, och det inte är så att jag inte tror på att det inte finns folk som verkligen inte kan klara ett "normalt" liv pga detta, det vet jag att det gör.

Kontroversiellt kanske men som sagt, det är min personliga erfarenhet.

Precis, det är din erfarenhet. Ofta är saker mer komplicerade än just sin egen erfarenhet.

 

[MissFideli]

Alltså jag tror inte heller att sjukskrivning är det bästa, jag tror att majoriteten (inte alla) som idag är sjukskrivna skulle må bättre med ett jobb. Men just med psykisk ohälsa tror jag inte att det duger med vilket jobb som helst om det ska fungera. Så det handlar inte om att luta sig mot ett läkarintyg, det handlar om att få vardagen att fungera med ett funktionshinder. Jag har själv en autismdiagnos, jag måste jobba för att må bra. Kan knappt vara hemma 1 v innan jag börjar klättra på väggarna. Men det är för att jag har ett jobb jag trivs på. På en tidigare arbetsplats (samma yrke) trivdes jag inte alls och var därför sjuk minst 1 dag/månad.
Psykisk ohälsa är inte lika för alla. Att jag är högfungerande jobbmässigt, betyder inte att alla med damma diagnoser är det. Jag har för mig att jag och TS har diagnoser gemensamt, men ändå är vi väldigt olika. Även om jag känner igen mig i mycket.

 

[skiesabove]

Jag är ganska nöjd oavsett arbetsuppgift, det behöver inte vara "roligt". Tycker faktiskt allra bäst om små repetativa uppgifter, som att dela jordprover till små byttor. Sitter gärna i timmar med det. Skönt för hjärnan.

Det som sliter är ljudet och ljuset i lokalen. Krav på att dela kontor med någon. Krav på att man konstant ska se upptagen ut, fast jag är en sån som kan bli klar helt perfekt med en uppgift fort, och sen behöver tio minuter "ingenting". Medans kollegorna rör fingrarna i pekfingervalsen som genom sirap och tar en timme på sig för samma resultat - och anses vara de som jobbar hårdare.

Krav på att äta lunch med de andra och prata prata prata. Krav på att stå ut med luddiga instruktioner, felaktiga instruktioner, dåliga rutiner, omöjliga deadlines osv...

Jag vill bara få sortera skruv i ett mjukt belyst och tyst rum. Fysiskt eller digitalt. Gärna samma sak varje dag. Enkelt och tydligt.

Men såna jobb är mycket, mycket sällsynta numera.

Pluggar programmering på distans nu i förhoppning om att åtminstone kunna få jobba hybrid, kontorsmiljö är så vidrigt belastande för mig. Hemma kan jag åtminstone ha ljud, ljus, och socialt umgänge på en rimlig nivå för mig.

Alltså, efter snart två decennier i arbetslivet så har jag helt släppt ambitionen om "roligt". Jag har lagt ambitionen på "skadar mig så lite som möjligt", och det har visat sig vara jävligt svårt att hitta. Två år stress ångest panik ohälsa, två år borta med utbrändhet, upprepa, så har mitt arbetsliv sett ut. I flera olika yrkeskategorier.

Jag vill ha ett arbete som inte gör mig sjuk. Det är allt.

 

[Tassa]

En tanke gällande trötthet och uttråkad. Jag har också problem med trötthet. Det går dock i skov för mig, men när jag är trött och saknar energi är det svårt att känna mig engagerad och tycka att saker är roliga. När jag är piggare är det mycket lättare att se det som är positivt på jobbet och orka engagera mig så att arbetet känns iaf lite kul. Så det kanske är tröttheten bland annat som ställer till det för dig? Att det kanske inte bara är jobbets fel egentligen?

Annars om man bortser från att du är sjukskriven med problematik så är det nog liknande för många. Man får ta ett mindre roligt jobb en period för att man behöver en inkomst. Sen kan man ibland jobba sig uppåt i företaget eller komma vidare genom någon ny tjänst någon annan stans. Även om det är skittråkigt är det ju oftast så det ser ut. Jag sa upp mig från en till synes ganska fin tjänst på bank och började jobba med städning på hotell. Trivdes mycket bättre på hotellet även om städning i sig inte är så kul i längden. Efter ett tag fick jag även ta hand om in och utcheckningar så det blev lite mer variation i arbetet.

 

[Otherside]

@Wille

Lite sen på bollen, men...

Jag är också en som tycker livet är för kort för att tillbringa så mycket tid på ett jobb man avskyr och bara mår dåligt av. Såvida det inte är under en kort period, att man kanske vill få ihop snabba pengar till nåt specifikt, till exempel.

Nu har jag inte läst allt i tråden, men hur långt från allmän väg bor du? Jag vet de som sätter upp typ ett bord vid vägen med plantor, grönsaker, blommor, etc (hantverk också) till försäljning. Vad jag vet är folk rätt ärliga och swishar för vad de tagit. Min granne säljer en hel del på det viset. Sommartid framförallt, förstås.

Många vill gärna köpa uppdrivna plantor av tomat och chili inte minst. Jag sätter alltid för mycket och folk står i kö för att köpa av mig.

Finns där någon handelsträdgård i närheten där du kan få jobb? Du är ju otroligt kunnig. Skulle det fungera, tror du? Där kunde du också sätta upp lappar om din egen verksamhet - rådgivning, försäljning etc. Jag tror det finns en hel del inom ditt område där du skulle kunna tjäna pengar. Jag vet inte vilken inkomst du behöver varje månad för att det ska gå runt plus lite till.

 

[cewe]

Jag upplever faktiskt inte att jag har gott om tid. Jag har ofta saker inbokade förutom jobb varje vardag. Besök hos vårdcentral, psykologsamtal, läkarsamtal, arbetsterapeut, brandskyddskontroll, sotning, föreläsning, boendestöd m.m.

Borde inte vara problem hinna med? Allt du räknar upp är ju inte varje vecka eller ens varje månad?
Jag har också inbokade saker förutom jobb nästan varje dag + helger och jag jobbar 100%.