Det som gör mig lite fundersam och undrande är just de där "många" som dricker så mycket för mycket. Tror jag. Och så klart tror jag att en delförklaring är att man ser ett visst klientel när man jobbar med missbruk, av självklara skäl, medan man ser andra om man gör andra saker. (Medan jag jobbade i åldringsvården trodde jag att i princip alla åldringar blir svårt dementa, eftersom jag bara såg sådana åldringar.) Du träffar således de urspårade frireligiösa, jag var under delar av uppväxten omgiven av nästan sekteristiska och nyktra diton.
Fast jag är ju i andra miljöer än på min arbetsplats får man hoppas. Jag är ingalunda fanatisk i min syn på olika berusningsmedel (inte de fältare jag samarbetar med heller), men det är lätt att uppfattas krass och enkelspårig i skrift kanske. Jag tycker ofta att man får förfäkta argument som att man tror att det bara finns elände för att man ser mycket elände. Tvärtom, skulle jag säga, jag har sett väldigt mycket av hela spektrat av bra och dåligt användande av alkohol och det har en större plats i gemene mans liv än man kanske kan tro. Nu arbetar jag inte längre
bara med missbruk och ser de som har trillat dit fullständigt, utan jag menar faktiskt hur en vanlig lördagkväll på stan ser ut för de som jobbar inom socialtjänsten med ungdomar den aktuella kvällen, eller när anmälningarna ramlar in. Utöver det som finns svart på vitt hur det såg ut fredagen den ../.. har vi ganska bra koll på hur utbredd ungdomsfyllan (och annat) är och det är långt fler än den kärna av ungdomar som dyker upp i anmälan efter anmälan. Det är ju inte ju bara alkoholisternas barn som är ute. Och det är långt fler än alkoholisternas barn som har stora problem med att hantera alkohol. Och det är sorgligt många föräldrar där steget att sätta sig i en taxi efter ett par glas är långt.
Bukediskussionen om alkohol tenderar, tycker jag, att missa alla de som faktiskt inte har problem med det.
Men är det så? För att man pekar på ett stort problem som gäller en stor grupp försvinner väl inte den större grupp som inte har problem? För att förtydliga har jag många i min bekantskapskrets som dricker utan vad man skulle kalla problem. Är det relevant att jag känner dessa normalkonsumenter när jag pekar på att det är tragiskt många barn och ungdomar vars föräldrar gör sig olagliga för att de har fått för sig att de ska "lära ut" hur man hanterar något som är speciellt skadligt för en ung kropp och hjärna?
Jag är uppvuxen med och uppfostrar med att absolut inte försöka totalförbjuda, då jag upplever att jag därigenom hade förlorat möjligheten att vägleda.
Men det är ju lagen som totalförbjuder.
Dessutom har jag inga fantasier om att uppfostra idealmänniskor, och jag önskar inte hålla barnen utanför den kultur vi lever i, heller.
Läser jag rätt om du menar att man har fantasier om att uppfostra idealmänniskor om man som förälder har för avsikt att följa lagen som har som syfte att skydda barn och unga? (Eller är det de sekteristiska människorna som fanns där du växte upp du menar med "hålla utanför"?) Varför kan man ifrågasätta könsroller men det är minst lika känsligt att ifrågasätta föreställningar och normer som berör alkohol? Varför är det att "ställa sig utanför kulturen" att kritiskt granska våran alkoholkultur? Vi granskar ju andra normer.
Jag ser hellre att sonen ringer hem och frågar om det är farligt att dricka folköl när man är förkyld (vilket han gjorde häromåret då han var kanske 16-17) än att han på fastande mage halsar hembränt ur dunk därför att ingen informerat honom om hur dumt det är.
Att inte servera hemma betyder knappast att man inte pratar om alkohol hemma och inte vill att de ringer hem. De tonåringar som passerat här hemma vågade ringa hem när det blev knasigt, men det är ju självklart en svår balansgång som förälder att inte godkänna drickande samtidigt som man vill göra allt för att dialogen finns kvar och att man är den första de ringer när det blir problem. Jag tror och vet att de går att förena.
Om en fältare mot all förmodan skulle hitta min unge i en snödriva, ringa mig, och jag hade druckit två glas rödvin och därför anlände i taxi, så ser jag det som fältarens problem om han/hon drar en massa slutsatser om mitt överdrivna drickande av det.
Jag skulle hellre problematisera det täta förhållande till bilkörning som gör att man därför måste vara ständigt körbar, men det blir lite OT.
Fältare är generellt trevliga, sansade människor som inte drar för höga växlar på ting som sker. De är alltför luttrade för det. I dagens ungdomsklimat vill jag gärna vara körbar när jag har tonåringar i stan' på helgen. Men precis alla föräldrar har ju inte ungar som man måste ligga i startgroparna för att hoppa in i bilen för. Men fler än de som kan har det, är min uppfattning, därav tidigare exempel.
