Sporrar- vilken sort och när? (Utbruten ur Dressyrsnack)

[Alexandra_W]

Ja, det har vi troligen. Och visst, jag kanske ändrar mig. Men det är inte så att jag är där jag är i dag för att jag aldrig funderat över dessa saker. Det har jag, många gånger. Och jag har landat i att det är vad som fungerar för mig. Kanske om jag var jätteduktig på att läsa både häst och hund, hade bra balans och inverkan i sadeln, naturlig pondus, osv, osv, så kanske jag inte skulle behöva de hjälpmedel jag behöver. Det kan jag inte svara på.



Måste det vara likhetstecken mellan "vill undvika konsekvenserna" och "är rädd för konsekvenserna"?



Jag känner inte riktigt igen min häst i den beskrivningen. Jo, välkänt och tryggt, absolut. Men inte det passiva. Ta hennes små "explosioner" (de känns nog betydligt värre för mig som är försiktigt än vad det egentligen är). De inträffar nästan aldrig när hon är självgående och arbetar på. Men när hon går i sin egen lilla värld och det landar en vattendroppe på ändan, då åker baken in under henne och hon försöker kasta sig framåt. Lyckas hon med det drar hon och kommer ryttaren i obalans kan hon bocka. Jag har fått in vanan så jag reagerar instinktivt med ett tygeltag och då blir det för det mesta tvärstopp och hon hinner samla sig, sen fortsätter man.



Absolut, men jag har varit med om när hon har kommunicerat starkt att nåt är fel, det är inte en häst som tvekar att uttrycka sig.

Jag tycker absolut du kan fortsätta med både sporrar och spö, det viktiga tycker jag är att vara medveten om vad de gör och varför det ger en viss effekt. I din hästs fall att hon jobbar för att hon vet att det annars kommer obehag. Det ÄR okej att stanna där och fortsätta likadant. Det viktiga tycker jag är att vara öppen med att "jo jag använder mig av det". Sen om x tid, eller med en annan häst så kommer du kanske göra eller känna annorlunda. Eller inte.

Jag tänker att en konsekvens som inte uppfattas som negativ kommer hästen inte vilja undvika. Så som minst är den obehaglig, som värst är den smärtsam och/eller skrämmande. Sen om man använder just ordet rädd eller inte känns som det mest är semantiska grodhopp.

Passiv hanterade är en term för de hästar som inte direkt visar utåt när de samlar på sig stress. Men de triggerstaplar och tillslut når de en punkt där de inte klarar mer och då exploderar de. Men de var stressade långt innan. Dvs det är inte en vattendroppe på baken de är så rädd för att de exploderar. Utan de exploderar för att vattendroppen blev den sista i raden av triggers och det som skickade hästen över gränsen. Det ser ut som en lugn häst som plötsligt exploderar för ingenting. Det är egentligen en häst som blir mer och mer stressad men inte visar det utför förrän den inte klarar mer stress utan exploderar.

Det är en enorm utmaning med passiva hanterare men det brukar gå att lära sig se tecknen eller små test för att se. Att t ex ta godis hårt och frustrerat är ett tecken på stress. Det var ofta enda tecknet på min förra. Men det var en extremt bra mätare på stressnivån.

 

[settis]

Varför tycker du det är trist? Ärlig fråga alltså. Jag tycker det är bra att det belyses hur lätt det är att hamna i tvång och hur sjukt svårt det är helt vara utan det. Och det är där jag känner att lyckas perfekt det gör knappt nån, men det är heller inte ett krav.

Sen själva delen med besvikelse så där är väl en kombination av att tro för mycket för vad man ser på internet - och att alltför mycket sålla och koreografera vad man lägger ut. Om man tror att allt alltid ser ut som på instagram blir man besviken - och om man bara lägger ut när det går perfekt skapar man en bild som är svår att leva upp till.

Jag skulle gärna se mer misslyckanden i sociala medier. Men det kräver att den har jäkla "kan du inte göra det bättre själv ska du hålla käften"-mentaliteten försvinner.

Jag tycker helt ärligt att det är trist att människor har en bild av att allt måste vara perfekt och blir besvikna när det inte är det.

Jag skulle oxå gärna se mer misslyckande om man ska kalla det så eller resans väg på sociala medier men likt väl som kan du inte göra det själv mentaliteten behöver försvinna måste folk även sluta hugga och kalla varandra djurmissandlare för minsta lilla. Och då menar jag inte att vi pratar om tex AH som minsta lilla eller likande ridning. Utan minsta lilla. Vet inte hur jag ska uttrycka mig men jag hoppas att du kan förstå vad och hur jag menar. För kan man inte få göra fel så kommer man ju inte våga fortsätta lägga ut

 

[Alexandra_W]

Jag tycker helt ärligt att det är trist att människor har en bild av att allt måste vara perfekt och blir besvikna när det inte är det.

Jag skulle oxå gärna se mer misslyckande om man ska kalla det så eller resans väg på sociala medier men likt väl som kan du inte göra det själv mentaliteten behöver försvinna måste folk även sluta hugga och kalla varandra djurmissandlare för minsta lilla. Och då menar jag inte att vi pratar om tex AH som minsta lilla eller likande ridning. Utan minsta lilla. Vet inte hur jag ska uttrycka mig men jag hoppas att du kan förstå vad och hur jag menar. För kan man inte få göra fel så kommer man ju inte våga fortsätta lägga ut

Menar du att folk kallar varandra för djurmisshandlare, eller att folk påpekar tvång och våld? Det förstnämnda är ju förkastligt, men att påpeka våld och tvång anser jag är okej. Just för att ridsporten måste bli bättre på att se och erkänna det. Det innebär inte per automatik eller definition att alla som använder tvång eller våld är onda djurmisshandlare. Men man måste kunna föra diskussionen om våld och tvång utan att det ska tas som påhopp med. Det kräver dock mycket av båda sidorna vad gäller acceptans. För som jag tjatat om ser jag inte att omedelbart minsann sluta med allt tvång osv som det viktiga - utan att inse att, hur, varför och med vilken konsekvens man själv faktiskt använder det. Därför följer jag sådana som gärna delar med sig kunskap om t ex R+ men samtidigt inte är svartvita att alla minsann direkt ska ställa om och göra lika.

 

[Sel]

Håller med.

Jag tycker ju att det är väldigt enkelt att få hjälp med att filma när man rider. Men glömmer nog att alla kanske inte kan med att be en kompis om hjälp eller har en snäll sambo som följer med. Alla kanske inte heller har så mycket vänner man kan fråga. Glömmer lätt såna saker då jag själv aldrig har haft problem med att ställa frågan till den ena eller andra som går förbi eller kommer in i ridhuset. För mig är det även naturligt att filma mina vänner när de rider om de vill, ser jag tex att en kompis häst går super kan jag ofta fråga vill du att jag filmar för jag vet att många blir glada av det. Sen vill man inte så vill man inte. Men som sagt för mig är det så naturligt och inte så mycket pyssel.

Att man har låsta konton kan jag ju också förstå, folk kan verkligen vara elaka i sina kommentarer så att man blir mörkrädd.

Jag har aldrig haft ridhus, ridbana eller stått i stall där man är polare och kompis, aldrig haft samdo heller så hos mig blev inte mycket filmande. Jag tänker i min enfald att det är så de flesta lever eftersom det var min hästvardag, men det är förstås inte så.
Oavsett skulle jag aldrig haft en tanke på att filma min ridning, det skulle paja hela upplevelsen. Det är ju min fritid och frizon, precis som när jag promenerar med hunden.

 

[GoLightly]

Passiv hanterade är en term för de hästar som inte direkt visar utåt när de samlar på sig stress. Men de triggerstaplar och tillslut når de en punkt där de inte klarar mer och då exploderar de. Men de var stressade långt innan. Dvs det är inte en vattendroppe på baken de är så rädd för att de exploderar. Utan de exploderar för att vattendroppen blev den sista i raden av triggers och det som skickade hästen över gränsen. Det ser ut som en lugn häst som plötsligt exploderar för ingenting. Det är egentligen en häst som blir mer och mer stressad men inte visar det utför förrän den inte klarar mer stress utan exploderar.

Det är en enorm utmaning med passiva hanterare men det brukar gå att lära sig se tecknen eller små test för att se. Att t ex ta godis hårt och frustrerat är ett tecken på stress. Det var ofta enda tecknet på min förra. Men det var en extremt bra mätare på stressnivån.

Jag har en introvert häst som funkar precis så här och som dessutom är rätt bekväm av sig. Jag hade inte kunnat börja ett pass med att kräva framåtbjudning med sporrar och spö, det hade bara stressat och triggerstaplat. Istället brukade jag be om små saker där han kunde känna sig duktig och trygg. Små tempoväxlingar, flytta ett par steg sidvärts. När han var lite mer mentalt och fysiskt lösgjord kunde jag ställa mer krav. Rakriktad och lösgjord var han helt fantastisk att rida. Nu är han pensionerad från ridbanan, men jag tyckte att det var få tränare som förstod min häst, utan de flesta tyckte att så länge han gick fram så gjorde det inte så mycket om han var spänd.

Generellt om ridning tänker jag happy athlete först, och sedan gör man så gott man kan för att nå dit. Jag är verkligen en average rider så förväntar mig inte att alla andra ska rida perfekt, men tycker ödmjukhet mot hästen är viktig och en vilja att hela tiden bli lite bättre.

(Och tack @Alexandra_W för att du sa att de här hästarna kan vara svåra, även om det inte var till mig. Min häst ser verkligen så lugn och trygg ut för andra tills han exploderar, så känner mig ibland lite fånig som tycker han kan vara svår)