Spara till barnen?

[Pontevecchio]

Hade nåt hänt mina barn hade jag sålt allt jag ägde och belånat mig till Max om det hjälpte dem. (Men ffa tecknade jag försäkringar när han bara var ett foster.)

Det är för mig långt ifrån att ge bort 250'. Jag sparar inte ihop 250' till mig själv heller, jag lever, använder och investerar mina pengar. Att spara till en ev ponny känns märkligt för mig. Har vi tid och råd får barnet ponny, annars får den vänta.

 

[Ninnurur]

Man kan ju också ställa sig i bostadskön vid 18 så har man en lägenhet vid 30.

Att stå i hyreskö i Uppsala kostar pengar numera, minns inte hur mycket för jag gick ur kön för att slippa betala, men det var prat om 500:-/år iaf.

 

[MaRomer]

Vad gör ni med pengarna om barnen inte uppfyller de villkor ni har satt upp?
Vad gör ni om pengarna inte alls går till de saker som ni anser riktiga? Utan barnen väljer att göra helt andra saker?

Just därför kommer vi hålla i pengarna och de får be om pengarna.

Om de inte uppfyller "kraven" så kommer pengarna gå gemensamt till familjen. Och fundering finns på att spara/investera till kommande barnbarn.

 

[TinyWiny]

Just därför kommer vi hålla i pengarna och de får be om pengarna.

Om de inte uppfyller "kraven" så kommer pengarna gå gemensamt till familjen. Och fundering finns på att spara/investera till kommande barnbarn.

Du är inte rädd att dina barn kommer undanhålla saker för dig när ni ställer sådana krav? De är ju bara människor och vi människor har en tendens till att göra misstag. De jag vet som har ställt liknande krav på barnen för att de ska få det eller detta har alla, utan undantag fått barn som har undanhållit vad de pysslar med för sina föräldrar.

Vi gör alla de valen vi tycker verkar bäst men för mig känns det naivt att tro att barnen aldrig skulle prova på vissa saker enbart av nyfikenhet oavsett om det gäller att röka, dricka alkohol eller snatta. Jag vill ha en öppen kommunikation med mina barn där de kan säga precis vad som helst. Hellre att de hade berättat för mig att de hade testat t ex knark och att jag då genast hade kunnat göra vad jag kunde för att förhindra att de hamnar i missbruk än att de höll det hemligt för mig tills det blev uppenbart. Jag bad till och med mina barn säga till när de tänkte dricka alkohol så att jag skulle kunna hämta dem direkt vid behov. Jag ville verkligen inte att de skulle dricka som tonåringar och det visste de om men jag är inte så naiv att jag trodde att de skulle låta bli.

 

[Bexzor]

Den här tråden handlar väldigt mycket om curling, kratta maneger, hur osjälvständiga barn som år pengar blir eller hur självständiga och oberoende barn utan pengar blir etc etc.
.

Det är just det som är så fascinerande att följa tråden

Många människor utbrister en och annan åsikt när vi berättar att barnen inte kommer få några pengar att röra sig med om de väljer att strunta i gymnasiet för att bara vara hemma. Man kan kanske kalla det hot, men jag kräver av mina barn att de ska ha någon variant av daglig sysselsättning så länge de bor hemma och vill ha pengar. Pengar får man om man arbetar eller studerar - inte om man sitter på rumpan i soffan framför tvn

De kommer inte heller få pengar i handen när de fyller 18, utan vi betalar direkt den avgift pengarna går till. Egentligen skulle inte ens barnen veta om att sparkontona fanns men äldsta sonens pappa berättade

 

[AgentCarter]

Barnen ska bli rika men ändå inte intresserade av att konsumera?
Den ekvationen tror jag inte på. Men det spelar ingen roll. Jag säger inte att mina föräldrar hade någon vattentät teori om hur de ville leva och hur deras barn skulle leva, det fanns mycket motsägelsefullt i den filosofin också, men de var väldigt konsekventa med att inte lägga fokus på pengar och kontanter. Ju äldre jag blir själv, desto mer sympatiserar jag med den synen.

Det är genom att inte konsumera man sparar pengar.
Vi försakar inget viktigt men otroligt mycket oviktigt när vi sparar, vi handlar sällan på systemet har tjock tv osv.

Syftet med att han ska bli rik är att han kommer bli det i vilket fall om världen tuggar på som vanligt och att jag tycker det är kul att placera pengarna, det är inte sparandet som ger större summor utan placerandet.
Vi lever hyfsat enkelt och jordnära samtidigt som vi sätter in pengarna på banken.
Jag förstår inte att du inte förstår att båda går.

 

[AgentCarter]

Det är just det som är så fascinerande att följa tråden

Många människor utbrister en och annan åsikt när vi berättar att barnen inte kommer få några pengar att röra sig med om de väljer att strunta i gymnasiet för att bara vara hemma. Man kan kanske kalla det hot, men jag kräver av mina barn att de ska ha någon variant av daglig sysselsättning så länge de bor hemma och vill ha pengar. Pengar får man om man arbetar eller studerar - inte om man sitter på rumpan i soffan framför tvn

De kommer inte heller få pengar i handen när de fyller 18, utan vi betalar direkt den avgift pengarna går till. Egentligen skulle inte ens barnen veta om att sparkontona fanns men äldsta sonens pappa berättade

Jag kommer inte berätta om sparandet.
Det kan hända så otroligt mycket på åren fram tills han ska få dem att det inte känns värt det.
Och som sagt så kan de behövas under uppväxten.

 

[Mabuse]

Man kan ju också ställa sig i bostadskön vid 18 så har man en lägenhet vid 30.

En hyresrätt, i ett ytterområde, ja. Efter tio år i andrahand. Och sen samma problem igen den dagen man behöver en tvåa eller trea.

Kan du verkligen inte se fördelarna med att ha en bostadsrätt i Stockholm? Tänker du dig att dina barn ska bo i hyresrätter för alltid?

 

[Mabuse]

Jag har nog inte skrivit att det är inte är dyrt? Det är klart att leva i Stockholm - oavsett var - är dyrt. Det där drog jag ju bara apropå Mabuses inlägg om att föräldrar har något slags skyldighet att föra sin rikedom vidare till nästa generation. Och jag menade då att både mina föräldrar och jag lever ett gott liv, jag behöver inget mer, och hade inte behövt deras pengar för att köpa bostad eller liknande. Det måste väl ändå finnas någon gräns för hur stora materialistiska behov vi har? Apropå det här med att tänka ekologiskt.

Det finns väl ingen motsättning alls där? Ekologiskt är ju i regel dyrare?

Dessutom är det ju inte bara pengar jag tänker mig att man för vidare, utan också andra resurser. Det finns ju fler sorters kapital än ekonomiskt. Det kan handla om möjlighet och uppmuntran att studera, ha en hobby, odla intressen, ha vänner, osv.

Och jag ser verkligen ingen motsättning mellan att leva ett gott liv, men än att det ändå går att ge barnen bättre förutsättningar än man haft själv?

Det är väl verkligen ingen hemlighet att det finns bostäder av alla slag i Stockholm, och att de bästa också tenderar att vara dyra. Jag lever t ex ett gott liv också, tycker jag, och trivs med mitt boende, men jag skulle ju ljuga om jag inte sa att visst finns det lägenheter där jag kanske ännu hellre skulle bo. Man kan ju leva ett gott liv, och ändå se att det finns förbättringspotential eller ännu bättre alternativ.

 

[cirkus]

Det är just det som är så fascinerande att följa tråden

Många människor utbrister en och annan åsikt när vi berättar att barnen inte kommer få några pengar att röra sig med om de väljer att strunta i gymnasiet för att bara vara hemma. Man kan kanske kalla det hot, men jag kräver av mina barn att de ska ha någon variant av daglig sysselsättning så länge de bor hemma och vill ha pengar. Pengar får man om man arbetar eller studerar - inte om man sitter på rumpan i soffan framför tvn

De kommer inte heller få pengar i handen när de fyller 18, utan vi betalar direkt den avgift pengarna går till. Egentligen skulle inte ens barnen veta om att sparkontona fanns men äldsta sonens pappa berättade

Det finns då folk till allt!
För mig finns det inte på kartan att barnen ska vara hemma och göra ingenting och leva på sina föräldrar när de är så gott som vuxna. Så jag har full förståelse för er strategi. Vi har nog också haft den men inte behövt komma med någon form av hot, det har varit självklart för alla tre att antingen jobba eller plugga. Sen kan ju ohälsa av olika slag komma emellan, men det är en annan sak.

Senast häromdagen så hörde jag en mamma glatt berätta att hon skulle betala högskoleprovet åt sin 20-årige heltidsarbetande son, för hon ville underlätta för honom. Jag blev .... förvånad.

 

[cirkus]

En hyresrätt, i ett ytterområde, ja. Efter tio år i andrahand. Och sen samma problem igen den dagen man behöver en tvåa eller trea.

Kan du verkligen inte se fördelarna med att ha en bostadsrätt i Stockholm? Tänker du dig att dina barn ska bo i hyresrätter för alltid?

Nej du har fel!
Min svärdotter som är 21 har stått i bostadskö sedan hon var 18 och hon fick första lägenheten hon sökte. En etta utmed tunnelbanan. Det är dessa sk ungdomslägenheterna och det verkar faktiskt fungera om man kan tänka sig att bo någon annanstans än absoluta innerstan eller närmaste närförorterna.

 

[cirkus]

Och jag ser verkligen ingen motsättning mellan att leva ett gott liv, men än att det ändå går att ge barnen bättre förutsättningar än man haft själv?
.

Jag tror att alla föräldrar önskar att ens barn får bättre förutsättningar än vad man själva har haft, men jag ser en liten risk i det; om en förälder är alltför tydlig med detta förutsättningsskapande kan det bli ångestfyllt att behöva leva upp till dessa bättre förutsättningar.

 

[Mabuse]

Det kan man säkert, i teorin, men jag tror att det är väldigt svårt i praktiken. Massor av folk har skrivit i tråden att det inte finns någon motsättning mellan olika värderingar och livsstilar. Man kan ha allt om man vill, ge sina barn allt - en stor summa pengar utan att vara särskilt materialistisk; man kan kratta mangegen utan att vara curlande eller bidra till barn som anses bortskämda; man kan resonera blått kring bostäder men ända ha gröna värderingar... Okej - jag raljerar lite här. Men kort sagt så tror jag inte att man kan på ett trovärdigt sätt stå för allt detta samtidigt.

Vad menar du med materialistisk? Är alla som bor i dyra bostäder per definition materialistiska? I så fall går det förstås inte både att möjliggöra ett lägenhetsinköp samtidigt inte göra barnen materialistiska. Å andra sidan skulle ju en sådan definition också innebära att nästan alla i Stockholm är materialistiska.

Att ha god ekonomi behöver ju inte innebära att man blir statusfixerad, eller att man handlar massor. Det kan också sluta i att man köper få, men väldigt fina och därför rätt dyra saker. Och har möjlighet att välja just det man helst vill ha, eller bättre möjlighet iaf.

Det verkar också vara helt orealistiskt, om du frågar mig, att sträva efter att ha barn som ingen anser vara bortskämda. Jämfört med hur man kan ha det, så kommer man alltid i någon ögon vara bortskämd, så länge man inte bor på gatan i absolut misär.

 

[Mabuse]

Jag tror att alla föräldrar önskar att ens barn får bättre förutsättningar än vad man själva har haft, men jag ser en liten risk i det; om en förälder är alltför tydlig med detta förutsättningsskapande kan det bli ångestfyllt att behöva leva upp till dessa bättre förutsättningar.

Man kan ju vara tydlig inför sig själv, utan att vara tydlig inför barnen. Man kan ju ha velat tänka igenom sitt föräldraskap inför sig själv, sätta ord inför sig själv på vilka värderingar man egentligen fått med sig hemifrån, utan att med nödvändighet predika dem lika explicit för barnen.

När det gäller sparandet till barnen så är det inget de vet om, och det är våra pengar. Men vi lägger undan lite extra redan nu, eftersom vi förutspår att de kanske kommer behöva lite ekonomiskt stöd som unga vuxna, till bostad och kanske studier. Eftersom det tar tid att få ihop större summor, så vill vi börja i tid.

 

[Mabuse]

Nej du har fel!
Min svärdotter som är 21 har stått i bostadskö sedan hon var 18 och hon fick första lägenheten hon sökte. En etta utmed tunnelbanan. Det är dessa sk ungdomslägenheterna och det verkar faktiskt fungera om man kan tänka sig att bo någon annanstans än absoluta innerstan eller närmaste närförorterna.

Är inte de tidsbegränsade, ungdomslägenheterna? Sen då? Vill hon för alltid bo längst ut på en tunnelbanelinje? Om svaret är ja så är ju saken klar, hon kan bo kvar i sin lägenhet resten av livet. Men skulle hon nån gång vilja köpa en lägenhet istället, då lär hon behöva pengar. Dessutom är det ju just det där jag menar med självförtroende, varför ska mina barn tänka att nej, närförort eller innerstan, det är inte för mig, det är för andra. För mig är slutet på tunnelbanan gott nog, ingen anledning att nånsin sträva efter något annat.

För mig känns det ärligt talat som en helt absurd tanke att hävda att pengar inte behövs eller spelar någon roll på Stockholms bostadsmarknad.

 

[mandalaki]

En hyresrätt, i ett ytterområde, ja. Efter tio år i andrahand. Och sen samma problem igen den dagen man behöver en tvåa eller trea.

Kan du verkligen inte se fördelarna med att ha en bostadsrätt i Stockholm? Tänker du dig att dina barn ska bo i hyresrätter för alltid?

Och så säger folk i tråden att sparande inte är en klassfråga ... Det finns folk som bor i hyresrätter hela sitt liv utan att se det som ett nederlag. Och för dig låter det som rena skräckscenariot.

 

[hoppsann]

Och så säger folk i tråden att sparande inte är en klassfråga ... Det finns folk som bor i hyresrätter hela sitt liv utan att se det som ett nederlag. Och för dig låter det som rena skräckscenariot.

Jag tänker tvärtom.
Jag äger mitt boende eftersom jag tycker det är så dyrt att hyra.
Jag bor inte i Stockholm, det är säkert stor skillnad.

 

[Elisha]

Jag tänker tvärtom.
Jag äger mitt boende eftersom jag tycker det är så dyrt att hyra.
Jag bor inte i Stockholm, det är säkert stor skillnad.

Samma här. En hyresrätt, etta, kostade inkl allt ca 6000:- ganska precis. Vår nuvarande bostad, en fristående villa, kostar knappt 6000:- inkl allt utom ammortering på 2500:-. Men det är ju på sätt o vis ett sparande så det räknar jag inte in nu. Så jag väljer också bort hyres pga priset ffa, annars ett väldigt skönt sätt att bo. Inte heller i huvudstan, 3 resp 7 mil ifrån.

 

[Mabuse]

Och så säger folk i tråden att sparande inte är en klassfråga ... Det finns folk som bor i hyresrätter hela sitt liv utan att se det som ett nederlag. Och för dig låter det som rena skräckscenariot.

Attityder och värderingar är i allra högsta grad styrda av det sociala sammanhang man levt i, så frågar du mig så är det självklart så att attityder och värderingar även när det gäller föräldrarollen, pengar, osv förstås också beror på socioekonomisk gruppering. Eller klass då, men jag tycker klass är ett lite trubbigt begrepp, iaf om man tänker sig att det bara finns tre. Naturligtvis är sparande, eller attityd till sparande, en klassfråga.

Med det sagt - självklart finns det folk som bor hela livet i hyresrätt. Men det verkar, vad jag ser på vänner och bekanta, svårt att få tag på stora hyresrätter. Med något enstaka undantag har alla jag känner i något läge, allrasenast när man fått barn och det helt enkelt inte funkar att bo fyra personer i en tvåa längre, stigit om till bostadsrätt eller hus, bara för att få tag på större.

Så det är inget skräckscenario alls att bo i hyresrätt hela livet, det verkar bara jättesvårt att få tag på tillräckligt stora hyresrätter, om man inte har fantastiskt kontaktnät, och kan få tag på någon den vägen, utanför den allmänna kön. Men väldigt få har det kontaktnätet.

 

[Mabuse]

Jag tänker tvärtom.
Jag äger mitt boende eftersom jag tycker det är så dyrt att hyra.
Jag bor inte i Stockholm, det är säkert stor skillnad.

Det är dyrt att hyra här också.