Sv: Sorg i huset.
Delvis
knapplån.
Hundar är hundar.
Katter är katter.
Människor är människor.
Hundar har sin inre flock, sitt språk.
Katter har sin inre flock, sitt språk.
Människor har sin inre flock, sitt språk.
Familjen som sådan har en KONSTELLATION och en gruppsamhörighet med olika individer satta tillsammans att bilda en flock.
Detta betyder 3 olika språk SAMT ett gemensamt Språk som bildats utifrån just denna unika grupp av individer.
En ny individ tillkommer.
Gruppens ledare (Vald eller självvald, vanligtvis en tik, hund, i en dylik konstellation, tar kommandot och säger, Hörru, skärp till dig, så vill vi inte ha det i vår familj)
Nykomligen fortsätter trotsa och Alfahonan säger, ok, då måste jag markera skarpare.
Nykomligen är inte van vid gruppkonstelationens gemensamma språk, han eller hon kan bara tala sitt eget språk och missförstånd uppstår.
Alfahonan tröttnar och ryter till, eventuellt beroende på ras har instinkter som talar om för henne hur hon ska gå tillväga.
Eventuellt påhejad av andra hundar, tar hon tag och ryster i rejält i nykomligen. Blodvite uppstår och Instinkterna tar HELT överhanden.
Ska hon dömas?
Vem är boven?
Var det synd om kattungen?
Hur löser man det?
Har ägaren gjort något fel?
Frågorna är tusentals.
Ska hunden dömas?
Nej. Eftersom hon är flockledare ska hon ej det. Av någon anledning har hon befälet och sköter det utmärkt. Inte hennes fel. Kan ej dömas för att hon åller ordning o reda.
Vem är boven?
Människan. Som alltid, UTAN att för den delen peka och säga, det var ditt eget fel, skyll sig själv, så handlar det åter igen om KUNSKAP. Hade ägaren varit ledare över hunden hade det förmodligen nte hänt, men hunden hade rättigheter, som hon nyttjade.
Var det synd om kattungen?
Är det synd om något djur som dör?
Tja, naturens gång, klart det är, i våra ögon ett Trauma för katungen, men glöm aldrig att de har instinkter och signaler som får kroppen att stänga ner, och reagera som den ska i ett dödsögonblick, den har nog inte lidit så mkt som man vill göra gällande utifrån scenen som såklart är vidrig för en människa att möta.
Hur löser man detta?
Ägaren har gjort så rätt hon kan i dena situation.
Hon har rättvist övervägt att göra sig av med hunden, ÄVEN om det var i ögonblickets trauma så är det rätt, vi VILL inte ha en dödsmaskin i vår familj, ingen vill det! Ägaren kommer aldrig att kunna titta på hunden utan att se olika syner ch alltid känna skuld och skam.
Alltså, Människan, Ägaren har i stundens, stridens hetta tagit ett instinktivt beslut att avskaffa det som gör ont, ta bort det som söndrar hennes lilla familj,
HUR KAN NÅGON AV ER VIKTIGPETTRAR DÖMA HENNE FÖR DET???????
SEN, Vet vi alla med lite hum om djur och natur, att allt går över, det mildras, vi KAN stå ut med sorgen, HELT beroende på referenser och tidigare erfarenheter kan vi lära oss att respektera hunden igen, MEN, om man känner att det inte går, även när Chocken lagt sig, så ska man INTE behålla hunden!!!!
Det kommer alltid att störa gruppen! Och människan kan INTE hållas ansvarig för det då hon handlar och känner instinktivt!
Sen om hon väljer avlivning tycker jag är helt ok! Precis lika ok som omplacering! För det är hennes ANSVAR som djurägare att ta det beslutet som HON tror är rätt för familjen och djuren!
Har ägaren i det hela gjort något fel?
Tja, den mest oskyldiga här kan ju kasta första stenen, (Och det har ju redan haglat
)
Det handlar om KUNSKAP om olika djurs behov. SÅKLART ska man inte möjliggöra att dylika tink ska kunna ta plats.
Ägaren tyckte sig ha läget säkrat med det gamla, väl beprövade systemet.
Nu funkade inte det.
Så skjut henne då! Eller? är det ok att i en förtvivlad tråd där ägaren behöver stöd skjuta henne mot väggen och säga, FY, DU MÄNNISKA, DU GJORDE FEL, du ska inte ha djur!
VAD vet Ni om det?
Och, HUR rättvist är det mot hunden att behålla den när Ägaren alltid kommer att se på den med sorg, besvikelse, etc???
Är det då inte bättre att hunden får somna in om ägaren inte vill placera om den?
Jag kan bara säga till Trådskaparen, ägaren, sådant här händer, överallt, hela tiden.
Jag har med mina mååånga år med olika djur varit med om en massa liknande händelser, jag glömmer dem aldrig, men jag har lärt mig att bli en duktigare observatör och ledare för min djurflock.
Allt vi är med om är läxor att lära, och nog är det så att Naturen framför allt visar oss VAD det är vi behöver lära.
Du är INTE någon dålig djurägare, du hade för lite kunskap och trodde gott om din lilla familj, INGEN kan döma dig för det, men DU kan ta till dig och lära dig av situationen, hunden behåller du om DU känner at det är rätt, avlivar om du vill eller omplacerar om du känner att du hittar rätt ägare för den.
Bara du kan avgöra det.
Din besvikelse kanaliseras just nu mot hunden först och dig själv omvartannat.
Det är så, det är naturligt och inget du ska känna är konstigt.
Detta mildras snart och du får ett annat perspektiv, kanske kan det få dig att bli mer vetgirig vad det gäller Djurkonstellationer kanske får det dig att aldrig ha djur mer, men något fel, det har du inte gjort.
*Lycka till hur du än gör*
